Tarkovskij.
1 av 2
Tarkovskijs Nostalghia spelades in i början av 80-talet och berättar om en rysk författare som reser till Italien för att skriva om en ryskkompositör som vistades där i slutet av 1800-talet innan han återvände till Ryssland för att dö.
Framtiden.
2 av 2
"Tillbaka till framtiden": Längtan efter det förflutna är stark, naturligtvis starkare än längtan till framtiden.

Så inför det nya året önskar jag dig som lyssnat ett riktigt gott förflutet

Kulturredaktionens Mikael Timm hade planer på att uttrycka något om framtiden, men överväldigades i stället av det förflutna. Han dränktes i en flodvåg av nostalgi, som vi inte kan låta bli att låta alla lyssnare segla på.

 "Tanken på att nutiden befinner sig på ett sluttande plan är slagkraftig. Hur många gånger har inte konstälskare klagat på att samtidens konstnärer är mycket sämre än tidigare generationers; filmälskare vill ha kameraåkningar istället för zoomningar, ja till och med gamla tv-program upphöjs till mästerverk.

Det är bara att acceptera: allt blir oupphörligen sämre. Det är där nostalgin kommer in, med den kan vi förvandla nuet till ett skimrande smycke i det förflutna som vi i sin tur placerar i en framtid. Minns att blott nostalgikern har en framtid. Realisten är fast i nuet."

  Gott förflutet, alla Obs lyssnare. Om framtiden kommer, så uppenbarar sig Obs igen 2 januari. (Eller redan på julaftons kväll, för den som lyssnar på vår sena sändningstid.)

Ett program med titeln OBS som sänds nära årsskiftet borde handla om framtiden. Men tyvärr. Verkligheten motarbetar denna nobla ambition. I mina kvarter kom de första juldekorationerna upp sista veckan i oktober. Först hängde de blöta i höstregnet med släckta lampor. Men nu strålar de och påminner oss om vad vi längtar efter. Det förflutna.

I sin skrift ”Om historiens nytta och skada” skriver Nietzsche att ”historien tillhör den bevarande och vördande människan – hon som med trohet och kärlek blickar tillbaka på sitt ursprung.” Och genom detta, menar Nietzsche, uttrycker tacksamhet mot sin tillvaro. Men är nostalgikern verkligen tacksam?

Nej, jag tror hen är en sur våldsverkare.

Hollywood gjorde på 80- talet en film med titeln ”Tillbaka till framtiden”, fånigt och underhållande om en tidsmaskin som förde huvudpersonen tillbaka till 50-talet. Filmen blev så framgångsrik att det blev två uppföljare, dataspel och tecknad serie. Längtan efter det förflutna är stark, naturligtvis starkare än längtan till framtiden, ty Längtan - närs och styrs av Blicken. Augustinus, kyrkofadern talade om ”ögats glädje”. Naturligtvis kan nostalgin näras av ljud, doft eller beröring. Men mest av allt är nostalgin avhängig det vi har sett. Vi längtar vi till vårt eget, andras eller kanske ett helt samhälles förflutna.

Det duger med vilken epok som helst. Denna höst står filmen Gentlemen för nostalgin – handlingen utspelas på 70-talet, ett decennium som enligt mig är värt allt förakt det får, förlåt fick. Nu är 70-talet uppenbarligen på väg att omvärderas. Nostalgin är aldrig definitiv, den tvärtemot vad man skulle kunna förmoda, flyktig till sitt väsen men stark i nuet.

Nostalgikern är expert på tillämpad dubbelmoral. Hen vill tillbaka till det förflutna, men inte till det förflutna som det var utan, som Hen inreder det.

Låt mig utveckla: det förflutna är inte vad det aldrig varit. Illusionen av en illusion transformeras med tiden.

 

Nostalgi har inte med ljuvhet och sinnesro att göra utan med ångest. I Linje Lusta av Tennessee Williams håller Blanche desperat fast vid det förflutna som inte alls var så underbart som hon gör gällande men som formar allt, också hennes sätt att tala och röra sig. Ångesten kräver nostalgi som omger henne som ett skyddsnät. Eller är det en tvångströja?

I John Hustons film I asfaltens djungel från 1950 begår ett gäng kriminella en juvelstöld men luras av den som finansierat stölden. Den som tänkt ut kuppen är Doc, en äldre yrkesbrottsling som med sin erfarenhet trots allt kan hantera sveket. När katastrofen kommer har han tur. Själv tysk tar han en taxi med en tyskspråkig chaufför och de två männen finner varandra. På väg till friheten stannar de vid en liten sylta där en ung flicka dansar till jukeboxen. Förhäxad stirrar Doc på henne. Chauffören manar honom att skynda på, han har fortfarande chansen att klara sig. Men Doc står kvar, oförmögen att gå. Han kommer på nytt att hamna i fängelse där han kan drömma om flickan han sett dansa.

 

Ja, Doc erfar Ögats glädje när han betraktar den unga kvinnan. Men vad ser han?

Ja, kanske är han bara gubbsjuk. Men jag tror att han ser något ur sin egen ungdom, men inte som ett faktiskt minne utan som en spelplats. En scen – när och där det ännu går att drömma.

Nostalgikern är en diktare. Därför är nostalgin inte ett fängelse med mentala murar utan tvärtom ett fritt utrymme, ett spelrum. Tänk bara på alla sällskap som leker 1700-tal, vilda västern eller går in i rollspel.

 

Nostalgin är en kraft så stor att den kan förändra både politiken och det intellektuella klimatet. Ja, hela liv kan släpas i väg av nostalgins tsunamivågor ut i de stora känslornas hav.

• vemodig men njutningsfylld längtan hem eller tillbaka till ngt förlorat särsk. om längtan till vissa miljöer e.d.:

skriver Nationalencyklopedin. Nostalgikern är enligt ordboken lidande, märk väl, inte njutande av sin last. Uppslagsverket kopplar också till sjukdomen neuralgi: huggande, skärande smärta vanl. kortvarig men intensiv; oftast i ansiktets känselnerv:

Längtan hem… låter inte så farligt men under det amerikanska inbördeskriget blev nostalgi ett sjukdomsbegrepp. Det användes om soldater som led av vad vi i dag kanske skulle kalla posttraumatiskt stressyndrom. Den amerikanska kulturen är annars riktad framåt: new och change har varit flera presidenters ledord. Nostalgi förknippas däremot med rysk kultur.

Jag minns en 50-årsfest för många år sedan. Födelsedagsbarnet vars familj hade rötterna i Ryssland satt vid kortänden av det u-formade bordet, omgiven av vänner. Talen var nästan avklarade och då plötsligt en av gästerna brast ut i gråt. Och så en till. Och en till. Tårarna strömmade över de ryska gästernas ansikten, blott vi tråkiga svenska satt torrögda och undrade vad som pågick. Vad längtade de gråtande efter, den här festen var ju rolig, födelsedagsbarnet lyckligt.

En rysk konstnär som verkligen hade hemlängtan var Andrej Tarkovskij. Efter att ha lämnat Sovjetunionen vistades han bland annat i Sverige och i Paris. Nostalghia spelades in i början av 80-talet och berättar om en rysk författare som reser till Italien för att skriva om en ryskkompositör som vistades där i slutet av 1800-talet innan han återvände till Ryssland för att dö. Andrei, som författaren heter, bestämmer sig för att inte återvända. Men i sin självvalda exil dröjer det inte länge innan Andrei börjar längta hem. Allting svajar. Han lär känna en märklig man som ber honom göra en gest: att vandra genom kurortens bassäng med ett tänt ljus.

Tarkovskijs film är fylld av precisa, ganska vardagliga miljöer från kurorten samtidigt som den berättar om något som inte syns. Om längtan efter ett mirakel, längtan efter en annan värld. Nostalgin påminner honom om att måste försonas med livsvollkoren.

Jag gissar att nostalgins energi ofta riktas mot det imaginära, the other side of the moon, snarare än till en plats i tiden och rummet. Progressiva och starka människor, eller de som vill framstå som sådana, brukar understryka att de inte bryr sig om det förflutna. De ser framåt. Stundtals in absurdum.

När sångerskan Monica Zetterlund intervjuades i samband med att hon fått medalj blev hon så trött på alla frågor om framtiden att hon undrade om det inte var OK att bara sitta ner med sin medalj och vara nöjd. Livet börjar faktiskt inte vid 70 eller 80 tillade hon nytert.

Jag misstänker att uttalandet irriterade. För till vår tid hör tron på den eviga framtiden. Vi ska alla vara optimistiska och gå stavgång mot den undergång vi förnekar.

Författaren Milan Kundera skriver att flirten med framtiden är den värsta sortens konformism, fegt smickrande eftersom framtiden är starkare än det närvarande. Det är framtiden som ska döma oss. Och var så säker, säger Kundera, att denne domare saknar kompetens.

Kundera hävdar att nostalgin föds i Odysséen, Homeros berättelse om Odysseus irrfärder. Etymologiskt kommer ordet nostalgi från grekiskans nostos 'hemkomst' och algos 'smärta'. Odysseus har ju verkligen ett hem att längta till. Men som många läsare noterat är hemlängtan inte starkare än att han tar tid att se sig om under sin resa. Och när han väl kommer till sin hemö gör han det sovande, som vore det förflutna en dröm.

 

Här någonstans upphör gränsen mellan olika tider. När nostalgikern starkt längtar till det som varit blir det levande igen. Det är myten om Ofeus och Eurydyke. Orfeus lyckas inte hämta sin älskade ur dödsriket därför att han ser på henne. Ögats åtrå är starkare än allt. Vi måstesluta ögonen, drömma, för att återerövra det förflutna.

Här skulle det kunna vara slut. Men nej. Nostalgin vill inte försvinna. Den ligger djupt inom oss, begravd, nej förankrad, både i en kollektiv erfarenhet av förlust och en individuell av rädsla

Politikern Mona Sahlin berättade för många år sedan att hon en dag kommit ut från kanslihuset och mött en demonstration där en man bar ett plakat med texten. ”Jag vill ha det som förr.”

Demonstranten var en kämpande nostalgiker. Rentav en militant nostalgiker. Och visst.

Nostalgi är en kampsport. Och det nostalgikern försöker besegra är NUET.

Men nostalgikern är ingen segerviss kämpe, tvärtom tvivlar hen på att det är möjligt att vinna kampen mot nuet. Men nostalgikern kan inte välja sin strid. Möjligen ska man tala om nostalgi som en bekännelse. Längtan efter det förflutna är i någon bemärkelse en tro, en outtalad övertygelse om att nutiden inte är mycket att ha. Möjligen är den också ett sätt att sänka förväntningarna, eller har åtminstone varit det – nu är vi ju programmatiskt positiva.

Redan Ovidius såg mänsklighetens utveckling som något som gick från det bättre till det sämre. Guldåldern blev så småningom järnåldern. Vad vi lever i nu vågar jag inte namnge.

Renässansen använde samma perspektiv när människorna längtade tillbaka till antiken och beklagade sin egen usla epok.

Tanken på att nutiden befinner sig på ett sluttande plan är slagkraftig. Hur många gånger har inte konstälskare klagat på att samtidens konstnärer är mycket sämre än tidigare generationers; filmälskare vill ha kameraåkningar istället för zoomningar, ja till och med gamla tv-program upphöjs till mästerverk.

Det är bara att acceptera: allt blir oupphörligen sämre. Det är där nostalgin kommer in, med den kan vi förvandla nuet till ett skimrande smycke i det förflutna som vi i sin tur placerar i en framtid. Minns att blott nostalgikern har en framtid. Realisten är fast i nuet.

Så inför det nya året önskar jag Dig som lyssnat ett riktigt gott förflutet.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".