Mårten Arndtzén
"Varför fungerade Snövit som ett instrument för att underblåsa misstänksamhet och rädsla?", undrar Mårten Arndtzén.

Det som återstår av Snövit och sanningens vansinne är smärtan

"Att odla och gräva ner sig i oförsonligheten är något annat"
5:00 min

 Mårten Arndtzén bemöter makarna Feilers kritik: Visst är det konstens uppgift att hålla såret öppet. Men det innebär inte att kritiken av ett konstverk ska ses som "vantolkningar" eller "förvanskningar".

  "Om man med "såret" som ska hållas öppet tänker sig något mer än enbart smärtan - ett utrymme för osäkerhet, ambivalens och lyhördhet kanske - så återstår inte mycket av det hos Snövits upphovsmän så här elva år senare. Det visar deras "vitbok" och det visar deras utskåpning av mina försök till problematisering i OBS.

 Det kan jag bara beklaga. Inte för att de placerar mig i fiendens led, utan för de sviker sin egen konst. Just som konst."

 Alla krig förutsätter att fienden fråntas sitt människovärde. Vi kan inte döda våra likar, våra bröder och systrar. Med monster går det bättre.

 Samtidigt, såsom i en spegel, förvandlas våra egna soldater till ett slags halvgudar. Som språkprofessorn Nurit Peled-Elhanan skriver i makarna Feilers bok, apropå den israeliska traditionen av vackert dödande: "Medan våra är martyrer och frälsare är deras terrorister och mördare. Denna gräns får aldrig överskridas".

 Som jag påpekade i OBS den 28 november var konstnärernas uttalade ambition med installationen Snövit att överskrida just denna gräns - att bryta mot konfliktens svartvita indelning i offer och förövare, att vädja till medkänsla och medmänsklighet på båda sidor.

 Varför blev det inte så? Varför kom Snövit, i sin medialiserade form, att fungera precis tvärtom - som ett instrument för att underblåsa misstänksamhet och rädsla? Och fungera ganska väl som ett sådant.

 Dror Feiler och Gunilla Sköld-Feiler har sitt svar klart: det var de andra. Konstvandalerna, de antidemokratiska kampanjmakarna, högerextremisterna. De illvilliga.

 Det är förstås sant - åtminstone vad gäller den israeliske ambassadörens agerande, som jag redogör ganska grundligt för i det inslag som retat upp makarna Feiler. Men problemet med den analysen, eller rättare sagt med att sätta punkt för analysen där, är att det leder in i precis den svartvita logik som Snövit var tänkt att bryta emot.

 En logik som kan få komiska konsekvenser. Som när makarna Feiler anklagar mig för, "i sämsta fall", medvetna förvrängningar av historien för att jag refererar den redogörelse för kritikerkårens bedömning av Snövit som står tryckt i deras egen bok: "I kritiken av ambassadörens 'pinsamma' överloppsgärning trängde det på många håll också fram en formell, kvalitativ kritik av Snövit som ett 'banalt' och konstnärligt ofullgånget verk". Och vidare: "Om det var kritiskt, så var kritiken alltför sentimental. Om det var gränsöverskridande, så var det gränsöverskridande på fel sätt".

 Så skriver Dan Jönsson i boken. När jag återger detta blir det alltså en förvrängning.

 Men det mest radikala uttrycket för den här antagonistiska logiken står filosofen Torbjörn Tännsjö för. Hans moralfilosofiska utredning av självmordsbombaren Hanadi Jaradats agerande, när hon går in på en restaurang i Haifa och spränger sig själv och 21 andra - varav fyra barn - till döds, landar i ett fördömande. Vilket jag också redogjorde för.

 Men för Tännsjö är Jaradats handling förkastlig endast för att den inte tjänade saken. Jag citerar: "Felet med handlingen var inte att den skördade människoliv, inte att den skördade förment oskyldiga människors liv, utan att den innebar offer av människoliv till inget nytta!"

 Att de människor som sprängdes i bitar i Haifa bara var "förment" oskyldiga beror på att Tännsjö håller dem kollektivt ansvariga för ockupationen av palestinskt territorium, i egenskap av israeliska medborgare. Med andra ord: en israel kan inte vara ett offer, eftersom en israel alltid är en förövare.

 En formel som kan översättas till valfri nationalitet eller folkgrupp. Sedan kan slakten börja.

 Men har inte konsten en uppgift att "hålla såret öppet", som Steve Sem-Sandberg skrev? Att "gestalta motsättningar just där dessa är som mest oförsonliga". Jo, så är det nog. Och även om jag, så här i efterhand, kan undra hur stort behovet var att hålla just detta sår öppet, just då - bara tre månader efter Hanadi Jaradats massmord - så tror jag att konstverket Snövit var ett uttryck för en sådan ambition.

 Men att odla och gräva ner sig i oförsonligheten är något annat. Att betrakta diskussion och kritik som bestraffning, att avfärda alla reaktioner som inte överensstämmer med ens egna idéer som "vantolkningar" och "förvrängningar", alla läsningar som inte motsvarar den korrekta som "snedvridna"...

 Om man med "såret" som ska hållas öppet tänker sig något mer än enbart smärtan - ett utrymme för osäkerhet, ambivalens och lyhördhet kanske - så återstår inte mycket av det hos Snövits upphovsmän så här elva år senare. Det visar deras "vitbok" och det visar deras utskåpning av mina försök till problematisering i OBS.

 Det kan jag bara beklaga. Inte för att de placerar mig i fiendens led, utan för de sviker sin egen konst. Just som konst.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".