10 år av nätbaserat skvaller - så förändrade TMZ medievärlden

11 min

 Skvallersajten TMZ, som framförallt bevakar nöjesindustrin i USA, har sedan starten för tio år sedan förändrat sättet att berätta om kändisar och påverkat även mer traditionella medier att avslöja pikanta detaljer om stjärnornas privatliv.

 "Det finns något krypande obehagligt i hur sajter som TMZ förvandlar oss alla till gamar", menar kulturjournalisten Anna Hellsten. Men det går också att se på utvecklingen i ett mer försonligt ljus.

 "TMZ och dess grundare har även haft en mer djupgående idé med sin rapportering, och det är en på åtminstone något plan ädel mission och en som möjligen har sitt ursprung i Harvey Levins första jobb som advokat: nämligen att göra upp med en mediakultur i allmänhet och ett rättsväsende i synnerhet som ofta låtit sig toppridas och manipuleras av de rika och berömda."

 För snart 9 år sen blev den framgångsrike regissören och skådespelaren Mel Gibson insydd av Los Angeles-polisen efter att han fyllekört på The Pacific Highway i Malibu, den vackra motorvägen som ligger insprängd mellan den kaliforniska kusten och de branta klipporna ovanför. Gibson blev inte glad över gripandet, utan bråkade, gormade och vräkte ur sig hot och grova antisemitiska förolämpningar. De värsta detaljerna utelämnades helt ur den första polisrapporten, men ett par dagar senare läcktes den ocensurerade versionen till den då ganska nystartade webbsajten TMZ. Via TMZ spreds innehållet blixtsnabbt över världen, och Gibson och hans karriär kastades ut i ett fritt fall som verkar pågå än idag.

  Mel Gibson är långt ifrån den enda kändis som fått karriären helt eller delvis nerfläckad av TMZ:s nyhetsrapportering. TMZ var de första att publicera läckta polisfoton av popstjärnan Rihanna efter att hon misshandlats svårt av sin dåvarande pojkvän, tillika popstjärnan, Chris Brown. Fram till den händelsen hade de båda främst betraktats som ett gulligt och glammigt ”it”-par i musikvärlden. Golfspelaren Tiger Woods är en annan vars privatliv offentliggjordes av TMZ – i november 2009 raserades hans dittills totalpräktiga image av en otrohetshärva som rullades upp efter att hans fru i vredesmod attackerat hans bil med en golfklubba så att han kraschat in i ett träd och fått polisen efter sig. Och förra året publicerade TMZ två explosiva övervakningsfilmer från hissar: en där den amerikanske fotbollsspelaren Ray Rice slog sin flickvän medvetslös, och en där popstjärnan Beyoncés lillasyster Solange pucklar på Beyoncés man Jay-Z. Den första filmen ledde till både en stor debatt om misshandel i parrelationer och till att Ray Rice stängdes av från fortsatt spelande. Den andra filmen gav den noggrant polerade bilden av äktenskapet mellan Beyoncé och Jay-Z en rejäl reva, en som fortfarande finns kvar trots tillrättalagt kramgoa bilder förmedlade via stjärnornas konton på sociala medier.

 TMZ fyller 10 i år, och man kan utan att överdriva konstatera att sajten förändrat både medier och nyhetsrapportering i grunden, vad gäller tempot såväl som spridningen och detaljnivån. TMZ kom i kölvattnet av ett internet som på allvar börjat intressera sig för att skvallra om kändisar – 2005 var till exempel även födelseåret för skvallerbloggen Perez Hilton. Mitten av nollnolltalet var rent generellt ett slags big bang, skulle man kunna säga, för bloggar, Youtube och annan snabb internetpublicering. Och TMZ och dess konkurrenter är förstås i mycket hög grad produkter av den digitala utveckling och förenkling som kom i och med bloggverktygens, digitalkamerornas och sedermera smartmobilernas inträde.

 Ur det perspektivet verkar det kanske konstigt att mannen som ligger bakom sajten, den 65-årige Harvey Levin, knappt använder internet själv. I ett porträtt av honom på sajten Buzzfeed häromåret berättade olika källor på TMZ att han sällan använder e-post och att alla hans texter på Twitter är automatgenererade. Men det som Harvey Levin förstått bättre än alla andra, det är att hitta den exakta skärningspunkten mellan skvaller och grävande nyhetsjournalistik. Harvey Levin kommer från Reseda i Kalifornien och är utbildad advokat. Ett tag jobbade han även som just advokat, men rätt tidigt i yrkeslivet valde han att istället använda sina ämneskunskaper till att göra mediakarriär: han hade en egen spalt i Los Angeles Times, därefter jobbade han på en lokal tv-kanal som reporter– och det var där han var när OJ Simpson greps och när rättegången utspelade sig, en händelse som får räknas som nittiotalets största och mest omsusade kändisskandal. I den lavin av rapportering som följde förstod Levin att kapitalisera på sina kunskaper i juridik såväl som på den kände brottslingen och sin egen mediala persona, och efteråt gick han vidare till att bli programledare och producent för ett antal domstolsdokusåpor på tv. När så internetjätten AOL, förkortning för America Online, framåt nollnolltalet smidde planer på att tillsammans med tv-produktionsbolaget Telepictures lansera en nyhetssajt inriktad på nöjesindustrin, så blev Harvey Levin en av nyckelspelarna. I november 2005 sjösattes sajten. Namnet man valde, TMZ, är en förkortning av Hollywood-begreppet ”thirty mile zone” som syftar på det område i Los Angeles där merparten av film- och nöjesindustrin håller till, och det är kongenialt för det som TMZ kommit att bli: ett både skarpt och solkigt förstoringsglas på kändiskulturen.

 Kända personer och deras privatliv har alltid varit kraftfoder för skvallertidningar förstås. Men i och med TMZ har en mängd gränser flyttats fram i hur man hanterar detaljerna kring kändisarna: dels vad gäller snabbheten, givetvis, men också i närgångenheten, och i hur man vinnlägger sig om att lyfta fram det fula och ledsamma snarare än glittret och glamouren. TMZ har ett helt koppel av jurister knutna till sig, och de vet precis hur långt man kan töja på gränserna för vad man faktiskt får publicera utan att det är straffbart. Den gränstöjningen har också bildat ny norm. För där de flesta medier förr valde att låta till exempel domstolsprotokoll och liknande vara, är det idag få som skulle avstå från möjligheten att publicera ur dem, antingen bara smaskiga detaljer eller hela dokumenten. När Whitney Houston dog 2012 valde TMZ att publicera obduktionsprotokollet, komplett med hennes sista bostadsadress, hennes längd- och viktuppgifter och en noggrann genomgång av allt från hennes maginnehåll till hennes ärr efter plastikkirurgi. Det är ett grepp som för 20-25 år sen hade uppfattats som så makabert och så snaskigt att det nästan varit otänkbart – men idag har det blivit så normaliserat att även även mer respektabla nyhetssajter listar pikanta detaljer om den döda stjärnans kropp.

 Nyheterna paketeras också på ett sätt som skiljer sig från föregångarna inom skvallerindustrin. People Magazine, till exempel, är en av de äldsta tidningarna med ett ganska snällt och väldigt traditionellt tonfall med förkärlek för kläder, kungliga bebismagar och lyckade bantningskurer. Därefter kommer publikationer som Us Weekly, Star Magazine, In Touch och OK Magazine i raskt fallande ordning, både vad gäller tonen och sanningshalten. Men gemensamt för alla de där är att de huvudsakligen läses och används av kvinnor. TMZ har däremot redan från början vinnlagt sig om att även attrahera män, och sajtdesignen är därför själva antitesen till de pastellbjärta konkurrenterna – hos TMZ använder man serietidningsaktiga teckensnitt och hårda kontrastfärger som svart, vitt och mörkrött. Det må låta som en närmast komiskt stereotyp könsprofilering, men den har visat sig funka: när de senaste siffrorna om TMZ-läsarna redovisades var hela 42 % av dem män.

 Ambitionen att göra skvallerintresse könsneutralt är nu kanske inte en av de viktigare frågorna i det globala jämställdhetsarbetet. Men TMZ och dess grundare har även haft en mer djupgående idé med sin rapportering, och det är en på åtminstone något plan ädel mission och en som möjligen har sitt ursprung i Harvey Levins första jobb som advokat: nämligen att göra upp med en mediakultur i allmänhet och ett rättsväsende i synnerhet som ofta låtit sig toppridas och manipuleras av de rika och berömda. Scoopet om Mel Gibsons antisemitiska bärsärkagång mot polisen i Los Angeles må ha skadat Gibsons karriär rejält, men det var också en väckarklocka för en poliskår som var van vid att kunna mörka misshagliga detaljer utan att någon utomstående skulle få reda på dem. En liknande skandal för polisen inträffade när TMZ rapporterade om hur man hanterat en incident där hotellarvtagerskan och dokusåpakändisen Paris Hilton och hennes vänner fyllekört i Los Angeles och polisen släppt iväg dem utan så mycket som en bot.

 Idag har TMZ vuxit till ett imperium, inte bara i den digitala världen. I New York arrangerar TMZ till exempel bussturer genom stan, sightseeingrutter som är upplagda enligt just de nyhetsvärden som format sajten: från hotellet där skådespelaren Charlie Sheen och en prostituerad kvinna slog sönder ett rum till baren där artisten Lady Gaga hade sina första spelningar till lägenhetshuset där skådespelaren Philip Seymour Hoffman hittades död efter en heroinöverdos förra vintern.

 Och frågan är vad TMZ-kulturen för med sig. Att sätta en blåslampa på ett rättsväsende som låter de bättre bemedlade uppträda hur som helst får kanske ses som ett slags samhällsgärning – men det finns också något krypande obehagligt i hur sajter som TMZ förvandlar oss alla till gamar. Nu senast har man rapporterat flitigt i den förfärliga historien om 21-åriga Bobbi Kristina Brown, dotter till Whitney Houston och Bobby Brown, som hittades avsvimmad i sitt badkar för några veckor sen och nu ligger i koma på ett sjukhus i Atlanta. En egentligen helt privat angelägenhet – Bobbi Kristina Brown är ju bara känd för att hennes föräldrar är det, en berömmelse som fick giftigt bränsle när Whitney Houston dog – men en som tack vare sajter som TMZ blivit allmängods. När Bobbi Kristinas familj var på väg in till sjukhuset fanns en TMZ-reporter där och tryckte upp en kamera och mikrofon i pappans gråtsvullna ansikte, och bara minuter senare låg klippet på sajten, fritt fram för vem som helst att titta på, spekulera i och sprida vidare. TMZ anser att vi har rätt att göra just det – det är hela deras affärsidé – men som deltagare i en digital samtid där ingenting längre är genuint privat tror jag att vi alla måste börja fundera över var vi har våra egna gränser.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista