Berättelsen om Boko Haram - från fredlig sekt till terrogrupp

6:01 min

 Om allt går enligt planen går nigerianerna till valurnorna på lördag. Egentligen skulle presidentvalet hållits redan i februari, men blev uppskjutet med hänvisning till säkerhetsläget och hotet från den islamistiska terrorgruppen Boko Haram.

 Det var ett svepskäl, menade kritiker, och bland dem återfanns den nigerianska författaren Chimamanda Ngozi Adichie. "Nigerianer är tillräckligt politiskt skarpsinniga för att inse att uppskjutandet inte har någonting att göra med säkerhetsläget", skrev hon i The Atlantic i februari. Hon menade att det i stället rörde sig om ett desperat försök av den sittande presidenten, Goodluck Jonathan, att behålla makten.

 Den nigerianska militären har hittills misslyckats med att besegra Boko Haram. Sedan 2009 har islamistgruppen spridit terror bland befolkningen. Och berättelserna om deras framfart väcker vrede och skräck även utanför landets gränser. Men hur, och varför förvandlades den till en början fredliga sekten till militant terrororganisation? Frilansjournalisten Petter Larsson har läst Mike Smiths reportagebok "Boko Haram. Inside Nigeria's Unholy war". En bok som ger den historiska bakgrunden och som sätter Boko Harams framfart i samband med korruptionen och repressionen i landet.

 "Sektens kritik av den korrupta staten och den brutala säkerhetsapparaten delas av många.

 Det betyder inte att Boko Haram skulle ha något omfattande folkligt stöd.

 Men man har kunnat rekrytera soldater och anhängare ur den stora pool av arbetslösa unga män på samhällets botten, som ser en bättre framtid i en väpnad grupp. För många av dem är den religiösa fantasin om ett rättrådigt kalifat antagligen mest utanpåverk och ett sätt att rättfärdiga det fruktansvärda våld som gjort Boko Haram ökänt: masskidnappningar av skolflickor, mord, terrordåd, de första självmordsbombningarna i landets historia."

 Det sägs att det började med ett bråk om motorcykelhjälmar.

 Det var den 11 juni 2009.

 På den tiden var Boko Haram en fredlig muslimsk sekt bland andra. Men polisen i norra Nigeria hade länge haft ett ont öga till dem, det ryktades att de var upprorsmakare. Och när några av sektmedlemmarna vägrade ta på sig hjälmar, så uppstod ett bråk som slutade med att polisen sköt skarpt och sårade 17 personer.

 Som vanligt när det gäller polisvåld i Nigeria, så ställdes ingen till svars.

 Boko Harams dåvarande ledare Mohammad Yusuf gick i taket och lovade hämnd.

 De kommande veckorna rasade striderna, som slutade med att polisen dödade över 700 sektmedlemmar. Bland de döda fanns Yusuf, som polisen avrättade utan rättegång.

 Resten av sekten, ledda av en ny, mer hårdför generation, gick under jorden och återkom ett år senare med våldsamma angrepp. Mot militär och polis. Men också mot kyrkor, lokala makthavare och andra som man betraktade som den ogudaktiga statens hantlangare.

 Historien berättas i den brittiska journalisten Mike Smiths färska reportagebok ”Boko Haram. Inside Nigerias’s Unholy war.”

 Smith var chef för nyhetsbyrån AFP:s avdelning i Västafrika mellan 2010 och 2013 och kunde följa det blodiga dramat på nära håll. Hans bok präglas mer av reporterns närvaro på marken än av någon avancerad analys. Han kliver bokstavligen omkring bland liken.

 Att ett löjligt litet bråk kunde tända den eld, som rasat i fem år, säger förstås något om hur lättantändlig krutdurken var.

 Smith drar upp de stora historiska linjerna.

 Hur Nigeria som ett resultat av brittisk kolonialpolitik varit djupt splittrat mellan ett rikare kristet syd och ett utfattigt muslimskt nord.

  Han berättar om hur oljan är landets välsignelse och förbannelse. Den står för 80 procent av regeringens intäkter. Men oljepengarna har också förvandlat Nigeria till ett av världen mest korrupta länder. Och lett till att andra näringar har fått stå tillbaka – vilket drabbat norra Nigeria stenhårt, med skyhög arbetslöshet och fattigdom som följd.

 Vi får veta att Nigerias armé och polis nästintill fungerar som ett korrupt och våldsamt skurkgäng bland andra. Civilbefolkningen är nästan lika rädda för soldaterna som de är för Boko Haram.

 Därför har också fundamentalistisk islam kommit att bli ett slags moraliskt alternativ för många av dem, som upplever att det här med demokrati, ja det betyder mest att ”eliterna kan fylla sina fickor medan de stora massorna av fattiga kämpar för sin överlevnad”, som den nigerianske forskaren Kyari Mohammed uttrycker det i boken.

  Har man den bakgrunden klar för sig, så blir Boko Haram snarare ett uttryck för Nigerias kris, än orsak till krisen.

 Sektens kritik av den korrupta staten och den brutala säkerhetsapparaten delas av många.

 Det betyder inte att Boko Haram skulle ha något omfattande folkligt stöd.

 Men man har kunnat rekrytera soldater och anhängare ur den stora pool av arbetslösa unga män på samhällets botten, som ser en bättre framtid i en väpnad grupp. För många av dem är den religiösa fantasin om ett rättrådigt kalifat antagligen mest utanpåverk och ett sätt att rättfärdiga det fruktansvärda våld som gjort Boko Haram ökänt: masskidnappningar av skolflickor, mord, terrordåd, de första självmordsbombningarna i landets historia.

 Det är förstås ingen nyhet för konfliktforskarna. Så ser det ofta ut. Det avgörande är sällan om det finns skäl att ta till vapen mot staten. Överallt är ju folk missnöjda. Men bara ibland lyckas de missnöjda forma en väpnad grupp. Och då är det ofta avgörande just att man kan rekrytera soldater till en billig kostnad.

 Därför är den långsiktiga lösningen på konflikten just satsningar på social utveckling, utbildning och jobb åt de fattiga. Det säger varenda bedömare. 

 Men den nigerianska regeringen har hittills svarat mest med repression. Dessutom har man underskattat Boko Harams slagkraft – och omvänt – överskattat den egna arméns kompetens och stridsvilja.

 Först den senaste månaden, sen man fått hjälp av trupper från grannländerna, har man lyckats pressa tillbaka rebellerna.

 Det är nog i ljuset av den militära offensiven som man bör förstå varför Boko Haram i början av mars svor trohetsed till Islamiska Staten.

 Det har alltid funnits mer spekulationer än bevis på att Boko Haram skulle ha kopplingar till andra väpnade jihadister. Att enstaka personer tränat med al Qaida i Maghreb, att några kanske har slagits i inbördeskriget i Mali och att andra besökt al Shabab i Somalia är nog rätt klart. Men något mer omfattande samarbete verkar inte finnas, menar Mike Smith.

 Trohetseden är snarare ett rop på hjälp. Boko Haram är pressade. Och hoppas på assistans från IS.

 Det vore direkt förvånande om de fick någon. Också IS är ju under hård attack.

 Med risk för att återigen underskatta jihadisternas överlevnadsförmåga, så skulle jag därför gissa att Boko Haram kommer att besegras militärt under 2015, för att istället kanske leva vidare som flera mindre terrorgrupper.

 Det betyder i så fall inte att Nigerias problem är över. Risken är stor att fattigdomen, korruptionen och den för många illegitima statsmakten kommer att föda nya rebellrörelser gång på gång.