Små fina träleksaker - inte kan väl de vara särskilt kontroversiella?

5:38 min

 Timmerhus, vedklyvning och träsnideri. Svenskarnas förhållande till trä innehåller enligt poeten och frilansskribenten Aase Berg en dos av magiskt tänkande. Därför är det ingen slump att en internationell utställning har fått titeln "Swedish wooden toys", Svenska träleksaker. Till sommaren planeras utställningen komma till Stockholm. Men redan nu finns en stor och matig katalog som behandlar de svenska träleksakerna.

 De flesta är överens om att just träleksaker är bättre och mer ofarliga än sina mer plastiga och kommersiella motsvarigheter. Men är det riktigt så enkelt? Nej, menar Aase Berg. Träleksakerna, och särskilt dockskåpen, är normativ barnuppfostran. Men inte bara. De är också en sorts svenskhetsuppfostran.

 "Det vore möjligen okej om man visste vad svenskhet var, och tog ett medvetet beslut att göra sina ungar till nationalkaraktärer.
Men så länge man inte kan förklara den svenskhet man hyllar, då är den bara farlig."

 En gång sa min amerikanska översättare: "All Swedes are hippies". Det var när han försökte förklara den svenska naturvurmen för en amerikansk seminariepublik. Han syftade på lusten att åka ut på bonnlandet sommartid och gå på utedass och hugga ved och renovera ruttna hus av trä.

 Svenskarnas förhållande till trä innehåller en dos av magiskt tänkande. På landet, där jag bor, är vedhantering och vedeldning ett folknöje. Många bor dessutom i timmerhus och tror att husen på något vis lever. Timmerhus har själ. Trä har själ.

 Så det är ingen slump att praktboken Swedish Wooden Toys, utgiven inför en stor utställning som kommer till Stockholm i sommar, handlar om just svenska träleksaker.

 Själv framhärdade jag ganska länge med dyra träleksaker åt mitt första barn. Men tyvärr lekte hon hellre med den grälla, billiga plastskiten som kom med hamburgarna. Och hur kul är ett labyrintspel av trä när det finns Minecraft på datorn?

 Men det fanns ändå visst hopp. På baksidan av lagården låg en hel tsunami av bråte utspridd, jag vet inte var den kom ifrån, men det var som om skrotupplaget bara blev större och större. Där kan vi snacka trä. Och stål. Oidentifierbara spröt. Mögliga presenningar. Allt var fuktskadat och äckligt. Ungarna älskade den här platsen. De hade bland annat nån gammal anfrätt fåtölj där som de byggde om tills den såg ut ungefär som elektriska stolen. När barn har tråkigt, då händer det grejer.

 Det finns fortfarande icke kommersiella leksaker och lekplatser, även om marknadskrafterna jobbar på motsatsen. Fri lek är väl ett slags dinosauriebegrepp. Nu är det mest planerade aktiviteter som gäller. Men varför uppfostrar man barn egentligen? Lägger ner så mycket energi på att försöka forma dem med aktiviteter och föremål? Räcker det inte med att vara en någorlunda okej vuxen? Barnen gör ju ändå ungefär likadant som vi gör.

 Den här boken, Swedish Wooden Toys, den handlar i och för sig inte så mycket om bråteshögar och skeppsbrott av trä, utan mer om de ordentliga föremålen, de som gör sig på smakfulla bilder.

 Vuxenproducerade träleksaker kan verka ofarliga. Jag menar inte rent fysiskt - ungar kan skada sig på vad som helst. Men ideologiskt.

 Den sinnessjuka könsuppdelningen i dagens kommersiella leksaksutbud är inte lika stark när det gäller träleksakerna, och alla kan komma överens om att de är fina och bra och pedagogiska.

 Men riktigt så enkelt är det inte, det fattar man, när man läser Swedish Wooden Toys. Träleksakerna speglar samhällsideologin, och hjälper också till att styra barn in i cementerade normer.

 Birgitta Lindencrona skriver i sin text om svenska dockskåp att miniatyrhusen på något vis svävar mellan barndom och vuxenhet, och även om de genom tiderna har gått från att vara överklassleksak till att hamna i allmogens ägo, har de nästan alltid skapats av vuxna som vill överföra kunskap eller värderingar till barnen. Typ: så här ser det ideala hemmet ut. Detta är Status med stort S, eller Normalitet med stort N.

 Dockskåp är leksakerna från helvetet. Visst, vad som helst kan hända i ett dockskåp. Barnen är inte precis snälla mot de små invånarna. Men kulissen är hel och ren. Dockskåp är sällan stökiga och skitiga. En lång historia av normskapande, präktiga familjefasader, alltså.

 Jag skulle vilja ha ett dockskåp som ser ut som huset där Morran och Tobias bor, Robert Gustafssons och Johans Rheborgs rollfigurer, eller ännu hellre som den inavlade träskmördarens förfallna dräggpalats i True Detective.

 Bengt Sandin skriver i Swedish Wooden Toys om hur synen på barn har förändrats genom historien. Från att ha setts som farliga, började de istället betraktas som nyttiga. I takt med välfärdsstatens framväxt började barndomen romantiseras men också respekteras, och så småningom tillskrevs barnen integritet och rent av hjärna. De blev också, med träleksakerna i högsta hugg, bärare av en idé om svenskheten som god.

 Den svenska självbilden är komplex, men i grunden ligger ett slags självbelåten präktighet. Tanken om världssamvete, neutralitet och jämställdhet rimmar ganska illa med den framväxande sverigedemokratin. Ändå bygger de olika svenskhetsbilderna på samma oformulerade självgodhet.

 Träleksaker är inte bara barnuppfostran, de är också svenskhetsuppfostran. Det vore möjligen okej om man visste vad svenskhet var, och tog ett medvetet beslut att göra sina ungar till nationalkaraktärer.

 Men så länge man inte kan förklara den svenskhet man hyllar, då är den bara farlig.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista