Torbjörn Elensky, författare
1 av 2
Torbjörn Elensky läser senaste numret av Ord och Bild.
Ord&Bild, temanummer Grekland
2 av 2
Ord&Bilds senaste nummer har Grekland som tema.

Tidskriften Ord och Bild tar ett stadigt steg åt vänster

6:25 min

 Sveriges äldsta kulturtidskrift - Ord och Bild - har fått nya redaktörer. I sitt första nummer riktar Ann Ighe och Patricia Lorenzoni blicken mot krisen i Grekland.

 Författaren Torbjörn Elensky läser ett temanummer som tar ett stadigt steg åt vänster.
Det är i sig inget problem menar han, men efterlyser mer fördjupning och hårdkokta fakta som kan bilda underlag för ideologiproduktionen. Och så tipsar han den nya redaktionen om att ta fasta på skönlitteraturen.

 "I Aris Fioretos skönlitterära prosa finns ingen nostalgi, inget ideologiskt positionerande, inget av denna högtravande retorik som präglar flera av de mera teoretiska texterna i numret. Den visar med ironisk tydlighet skönlitteraturens seger över den akademiska prosan."

 Ord och bild är ett flaggskepp bland de svenska kulturtidskrifterna. Grundad 1892 har den stadigt varit mer eller mindre angelägen för alla samtider den verkat i hittills. Det senaste numret är det sista för 2014 och det första för de nya redaktörerna Ann Ighe och Patricia Lorenzoni. Nästan det första ord som nämns i deras redaktionella inledning är Nationalteatern. "I Nationalteaterns 70-talsklassiker Kåldolmar och kalsipper", börjar det. Och den inledningen anger tonen för numret. De baxar tidskriften en stadig bit åt vänster, med inte så lite nostalgi över det 60-70-tal då politiken var enkel, motståndet var tydligt och revolutionen väntade runt nästa hörn. Temat för numret är Grekland, vars kris blivit till en både symbolisk och verklig lekplats för alltifrån giriga storföretag och korrupta politiker till nynazister och akademiska revolutionärer. Ett land så mättat av samtidssymbolik att det bara är att välja önskad infallsvinkel, för att sedan kunna illustrera med grekiska exempel.

 Forskaren och aktivisten Antonis Vradis gör ett bildreportage från Aténs tunnelbana. Den fick sin moderna utformning i samma optimistiska veva som Grekland höll sitt OS och vann EM i fotboll, 2004. Alldeles innan det nuvarande sammanbrottet satte igång, vilket gör den till en lämplig symbol för förtvivlan över Greklands stäckta framtidsdrömmar. Bilderna är stämningsfullt svartvita, och frammanar den gängse synen på tunnelbanans underjordiska värld som spelplats för alienation. Vradis text, översatt av Johannes Björk, ger däremot ingen verkligt kritisk fördjupning, som ökar min förståelse för sammanhangen. Istället för sakligt kritisk analys bygger texten på en misstänkliggörandets stil, i vilken trivialiteter ges högtravande formuleringar. Såhär kan det till exempel låta, citat:

 "Kommunikation är i den meningen inget mindre än stadens enorma koloniserande kraft, en kraft som domesticerar den okontrollerbara tiden och på så vis gör rummet urbaniserbart." Slut citat. Det är inte analys, det är inte kritik, det är mystifierande retorik.

 Ett par artiklar, av Anna Bredström och Evie Papada, samt ett bildreportage av Michele Lapini, ägnas åt den stora striden kring guldbrytningen i norra Grekland. Detta är intressant och viktigt. Ett kanadensiskt gruvbolag vill anlägga en väldig guldgruva som helt skulle förändra naturen och livsvillkoren i byn Ierissos. Här ställs tradition mot förnyelse, den lilla människan mot de stora gruvbolagen, önskan om utveckling och ekonomiskt välstånd mot önskan att bevara de gamla levnadsformerna. Men återigen är min invändning att det inte räcker. Det blir mest impressioner från området, med alldeles för vag analys. Hur ser t ex egentligen de politiska förhållandena ut där? Anna Bredström skriver i sin text Byn mot staten att någon ringer i kyrkklockan för att kalla fram lastbilar fullastade med grus som kan blockera vägen till byn för den grekiska kravallpolisen. Min fråga blir då: Någon? Vem då? En klockare? En präst? Har folket ockuperat kyrkan eller samarbetar de med den? Hur ser egentligen den ortodoxa kyrkan, som är en viktig, och starkt konservativ, politisk kraft i Grekland på detta? Hur ser över huvud taget förhållandet mellan de reaktionära och de progressiva krafterna ut, där liksom i Grekland i stort? Det är ett viktigt ämne. Dynamiken mellan dem ställs på sin spets i vår tid, i motståndet mot exploatering och globalisering, allt slarvigt sammanfattat som "nyliberalism". Beröringspunkterna mellan radikal vänster och extrem höger är ett av samtidens mest brännande ämnen, som ställs på sin spets i den nuvarande grekiska regeringens koalition mellan vänsterpartiet Syriza och det nationalistiska högerpartiet Oberoende greker. Denna ideologiska problematik hade antagligen kunnat belysas utifrån denna begränsade konflikt. Senare i artikeln nämner hon nämligen den "ideologiska brokighet" som finns i motståndet mot gruvbrytningen, men gör ingen analys eller ens någon förklaring av hur brokigheten ser ut.

 Den starkaste känslan av aktualitet och närvaro i det grekiska samtidsdramat ger det utdrag ur Aris Fioretos kommande roman Mary som publicerats i numret. Den handlar om de våldsamma studentprotesterna som fick militärjuntan på fall 1973. Dussintals människor dödades då militären körde in med tanks genom grindarna till Aténs Tekniska högskola. Fortfarande genomförs årliga minnesdemonstrationer, som inte sällan blir våldsamma. I Aris Fioretos skönlitterära prosa finns ingen nostalgi, inget ideologiskt positionerande, inget av denna högtravande retorik som präglar flera av de mera teoretiska texterna i numret. Den visar med ironisk tydlighet skönlitteraturens seger över den akademiska prosan. Ett tips till den nya redaktionen är att ta fasta på detta, istället för att låta sig förföras av abstraktionens trollmakt.

 Det är egentligen inget problem om Ord och bild nu görs till en uttalat vänsterpolitisk tidskrift. Den var det på 70-talet, men tog sig ur det, och den kan överleva en sådan fas igen, varför inte? Men då måste den nya redaktionen höja ambitionsnivån avsevärt på de teoretiska texterna. Då krävs ögonöppnande analyser, fördjupande problematisering, mångbottnat reflekterande och gärna lite hårdkokta fakta mellan fraserna, som kan bilda underlag för ideologiproduktionen. Men först och främst borde redaktionen inse den skönlitterära textens överlägsna förmåga att uttrycka den mänskliga erfarenheten i en tid av allvarligt krisande på så många plan samtidigt. Den vänsterteoretiska retoriken riskerar annars att göra Ord och bild till en tidskrift som inte längre äger någon relevans utanför de redan troendes skara. Och det vore väldigt tråkigt.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista