Orania
Ur Michael Hammonds bok "Orania". Foto: Michael Hammond
Essä

Orania - endast för vita

"Ett lyxbantustan för vita, om man så vill."
12 min

Det är 25 år sedan den sydafrikanske frihetskämpen Nelson Mandela släpptes ur fängelset och apartheidsystemet i landet började monteras ned.

Systemet hade inneburit en strikt segregering av befolkningen utifrån hudfärg: endast vita hade rösträtt, tilläts ha kvalificerade arbeten och kunde röra sig fritt i landet. Äktenskap eller sexuella relationer mellan vita och andra sydafrikaner var förbjudet.

Men samma år som Mandela släpptes och åtskillnadspolitiken började avvecklas bestämde sig den då 63-årige teologiprofessorn och afrikander-aktivisten Carel Boshoff för att köpa loss en liten övergiven stad mitt i landet. Han hade förstått att det gamla systemet kommer falla och att nya- för honom- mörkare tider väntade när apartheidsystemet upphörde.

Staden heter Orania och är fortfarande idag en plats där bara vita afrikander tillåts leva - som en bubbla från det förgånga.

I en ny fotobok, med titeln just Orania, undersöker fotografen Michael Hammond bubblan inifrån.

Kulturjournalisten Tor Billgren, som under de senaste åren periodvis bott i Sydafrika, känner i dagens essä en frisk fläkt i en gammal bildtradition.

"Orania 37 km", stod det på skylten som vi passerade utanför Hopetown i halvöknen Karoo i Norra Kapprovinsen. Det blev diskussion i bilen: "Det är ett unikt ställe", tyckte någon. "Självklart borde vi åka dit nu när vi är så nära."

"Men", tyckte någon annan, "vi vill väl inte stödja dem, ens med vår närvaro…"

Till slut blev tiden avgörande. Vi hade nästan 1000 km att köra den dagen - från Kimberly till Kapstaden - så det var inte läge för några omvägar.

Det är, som sociologiprofessorn Andries Bezuidenhout skriver i förordet till boken "Orania", som den här essän så småningom ska handla om: "Man snubblar inte över Orania." Det är ingen plats man råkar komma till, utan siktet måste vara inställt från början.

Staden grundades 1990. Samma år som Nelson Mandela frigavs. Sedan 1948 hade det styrande afrikand-nationalistiska Nationalpartiet med lagstiftning och våld försökt arrangera Sydafrika enligt sin princip om så kallad separat utveckling. Det var inte Nationalpartiet som uppfann varesig rasismen eller rasåtskillnadspolitiken, men de formaliserade och byråkratiserade den på en ny nivå. De olika folkgrupperna skulle bo åtskilda i olika delar av landet, och där kunna blomstra och vara självstyrande. I praktiken betydde det att den vita minoriteten blomstrade och kontrollerade 87% av landet, medan de olika svarta grupperna förpassades till lapptäcksliknande, underutvecklade, så kallade hemländer, eller bantustan.

I det vita Sydafrika skulle svarta personer bara ha rätt att bo i som arbetare och tjänare - inte som medborgare.

När det var tydligt att systemet inte skulle hålla länge till köpte den då 63-årige teologiprofessorn och afrikander-aktivisten Carel Boshoff loss en liten övergiven stad, alldeles mitt i landet. Han var svärson till Hendrik Verwoerd, som helt korrekt brukar kallas apartheidsystemets huvudarkitekt, och som gav den rena rasismen en förklädnad, så att apartheid istället liknade vetenskap och filosofi.

Orania hade ursprungligen byggts på 60-talet för att husera arbetarna vid ett dammbygge i närheten, och övergivits när dammen fullbordats. 1990 flyttade Boshoff dit med 40 familjer i en första pionjärvåg. Nu skulle staden byggas upp på nytt och bli en plats för afrikanderna, där de kunde odla sin kultur, sitt språk, sin religion och på sikt expandera och bli en Folkstat. Ett lyxbantustan för vita, om man så vill.

Intresset för projektet visade sig dock vara tämligen svalt. Efter snart 25 år bor det bara knappt tusen personer i Orania. Någon territoriell expansion har det inte heller blivit, men det finns åtminstone två liknande initiativ i landets östliga delar. Kleinfontien utanför Pretoria och Balmoral i Mpumalanga.

En stad där bara afrikaanstalande vita får bosätta sig?

Hur kan det ens vara tillåtet - i ett land som Sydafrika, till råga på allt?

Faktum är att stadens principer befinner sig inom ramen för Sydafrikas konstitution, det finns en klausul om att folkgrupper under vissa omständigheter har rätt till självbestämmande. Dessutom är Orania organiserat som ett privat företag.

Och det Nya Sydafrika tolererar projektet. 1995 besökte Nelson Mandela staden och drack te med Hendrik Verwoerds änka Betsy. Tekalaset var en av de där storslagna försoningsgesterna som var så typiska för Nelson Mandela.

Jacob Zuma har också besök Orania, något som grundaren Carel Boshoff kallade "en enastående dag i stadens historia".

Med sin nyutkomna bok om Orania griper fotografen Michael Hammond och skribenten Hanlie Retief in i en lång tradition. Afrikanderna har ett särskilt historiskt bagage, som har skildrats på olika sätt genom historien. Så låt oss först titta på tre tidigare bilder i denna tradition.

Först i boken "Boerna. Hjältarna som blev skurkar" av Jan-Gunnar Rosenblad och Gundel Söderholm. Här ser vi hur afrikanderna på 1800-talet hyllades i Europa för sin företagsamhet, sin stränga religiositet, för att de stod upp för sin ras! Och för sin ståndaktighet gentemot det brittiska imperiet.

När britterna tog makten över kapkolonin i början 1800-talet packade många afrikander sina oxkärror och drog långt inåt landet, där de grundade ett antal republiker, för att styra över sig själva. Under kriget mot britterna kring sekelskiftet 1900 tilltog omvärldens sympatier. I Sverige kallades de "Afrikas Dalkarlar", och deras president Paul Kruger liknades vid Jeanne d'Arc.

De förlorade kriget och sin självständighet, men femtio år senare hade de tagit makten och infört apartheid. Hjältarna blev skurkar, som Rosenblad och Söderholm skriver på omslaget av sin bok.

Den andra bilden är ett fotografi av David Goldblatt, från ett national partievenemang 1964. Vi ser fem-sex mycket sammanbitna män och kvinnor i 60-årsåldern, med hattar, solglasögon och armarna bestämt i kors. Dom utstrålar envishet och högmod och tycks väsa mellan dom ihoppressade läpparna: "Vi ska till varje pris styra det här landet."

Som en reaktion mot denna maktfulkomlighet, växte det fram ett behov att häckla herrefolket, och framställa dem som bonnläppar och missfoster. Fula, smaklösa, vanställda - inte sällan med incestuösa undertoner. Den tredje bilden är från 1993 och tagen av den USA-födde fotografen Roger Ballen: två unga män med mycket stora och tjocka öron, de är tvillingar och stirrar in i kameran med armarna i kors, med varsin dregelsträng dinglande från underläpparna.

Det är en fascinerande bild, men samtidigt är fotografen också ute på hal is här. Visst, syftet är att sparka uppåt mot makten och de vita privilegierna, men han riskerar också att reproducera en närmast rasbiologisk syn på sambanden mellan nedärvd moral, ideologi och handikapp.

Mot bakgrund av dessa historiska exempel känns de nya bilderna av Michael Hammond i boken "Orania" som en mycket frisk fläkt. De är medvetet banala. De medverkande fotograferas i miljöer som de är trygga i. I sin soffa, framför sitt hus, rakt upp och ner.

Hammond har skalat av alla lager av historia och förutfattade meningar. Åsikter och värderingar uttrycks i intervjuerna och reportagen, de antyds inte av bilderna.

Den ensamstående diversearbetaren Derik Jansen van Rensburg sitter på sin välbäddade säng i ett annars ganska risigt rum i ungkarlshotellet. På fritiden virkar han.

Marinda och Koos La Grange spelar badminton varje måndag och onsdag. Golvet i sporthallen är slitet, men deras racketar nya.

Över bilderna ligger en blekhet, som korresponderar med den ljusa jorden, dammet och den torra växtligheten från halvöknen.

Boken skildrar både människor som har bott i Orania från början, och alldeles nyinflyttade. Många bedyrar att de inte är rasister, andra är helt öppna med att de är det och raljerar om att brottsstatistiken är låg för att det inte finns några nigerianer, pakistanier eller japaner i Orania.

Här finns också nationalistisk revanschism: "Vi kommer inte att få en Volkstat", säger Hennie och Wanda Jonk - "Vi kommer att få tillbaka vårt land". Och där det finns bitterhet, handlar den fortfarande om britterna. Det är britterna och engelskan som ses som det stora hotet mot afrikandernas kultur och språk.

Men det finns också folk som flyttar till Orania för att de har tröttnat på stadslivet och stressen. Någon liknar det vid att gå i kloster: att flytta till en plats där det finns likasinnade med samma språk och religion.

På sidan 83 sitter Wynard Boshoff i en soffa i sin hustrus frisörsalong. Han är en av den nu avlidne grundaren Carel Boshoffs söner, och lägger ut texten om vad som enligt honom gick fel med apartheid.

"Systemet drevs av människor med olika visioner och ideal", säger han. Det fanns idealistiska afrikander, vars enda syfte var att säkra en plats för sig själva i Afrika. För andra var apartheid ett sätt att upprätthålla ett feodalt samhällssystem, som gav dem tillgång till billig arbetskraft från svarta arbetare.

"Som så ofta är det de som är engagerade för egen vinning som är de mest inflytelserika", sammanfattar Wynard Boshoff. Med andra ord: det var inte rätt version av ideologin som tillämpades när det begav sig. Är det inte precis så det brukar låta från förlorarsidan när deras utopi har havererat?

Vi kom alltså inte till Orania på vår biltur mellan Kimberly och Kapstaden, men jag har varit i många liknande småorter i Sydafrika. En dammig genomfartsväg. En spritbutik, en bod för broderier, ett malätet museum i nån gammal kyrka. De vita bor i villor med grönskande trädgårdar under ständig bevattning, medan trädgårdsmästaren som alltid är svart bor i ett skjul i en kåkstad utanför stan.

Oranias isolering har paradoxalt nog lett fram till något radikalt. För i resten av Sydafrika gäller fortfarande apartheidtidens ekonomiska segregering. Samhällsmaskineriet bygger i stora delar på exploatering av svarta arbetare, från storindustrierna och vingårdarna, till hushållsarbetet och diskningen även i de mest liberala hipstervänsterkvarteren.

Men det går ju inte i Orania. Och stadens ledare talar också bekymrat om bristen på arbetskraft. De försöker locka till sig unga, arbetslösa vita afrikander från landets alla hörn för att göra stadens grova kroppsarbeten. Orania är således en av ytterst få platser i Sydafrika där man kan se vita gatsopare och lantarbetare, och staden blir därmed en liten, liten bubbla där klass inte avgörs av hudfärg.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".