Irans många paradoxer

6:11 min

 Iran är annorlunda än alla andra länder i Mellanöstern. Det blev journalisten Bitte Hammargren ständigt påmind om när hon senaste besökte den islamiska republiken. Hon mötte sidor av Iran som sällan kommer fram i nyhetstelegrammen.

 "I den konservativa ökenstaden Yazd mitt i landet, där temperaturen kan stiga uppåt 50 grader i skuggan på sommaren, möter jag unga kvinnor som önskar att de fick kasta sjalen, åtminstone under den värsta sommarhettan.

 -Frågan om huvudduk borde vara vårt eget val, inte något statligt tvång, säger de."

 Iran har en icke-arabisk historia, dominerad genom årtusenden av perser och turkisktalande folk.

 I Iran lever flera minoriteter, däribland en urgammal judisk kultur, som funnits där sedan Kyros den store för cirka 2500 år sedan räddade judarna ur den babyloniska fångenskapen.

 Det är svårt att vara jude i Iran och utvandringen är stor. Men i den islamiska republiken, som vägrar erkänna Israel, lever ändå långt fler judar än i exempelvis Egypten, som har ett fredsavtal med Israel.

 Trots utvandringen lär Iran ha större judisk minoritet kvar än något arabiskt land, inklusive Marocko.

 De nationalistiska känslorna i Iran sitter djupt. De riktar sig ofta mot arabvärlden på andra sidan Persiska viken. Vanligt folk är ofta välvilligt inställda mot västerländska besökare. Men inte sällan hörs nedlåtande attityder mot araber.

 En annan förklaring till varför Iran är annorlunda är den gamla persiska ur-religionen, zoroastrismen, som är en tillåten religion i Iran, eftersom den ses som monoteistisk.

 I ökenstaden Yazd mitt i landet har Irans zoroastrier några av sina viktigaste vallfartsorter. Där, i zoroastriernas Eldtempel, hålls den eviga elden brinnande. Vid kultplatsen intill Tystnadens torn utanför stadskärnan samlas zoroastrier under sina religiösa högtider.

 -Du måste förstå att Iran gick över till shiaislam under den safavidiska dynastin på 1500-talet för att vi ville skilja ut oss från araberna och deras sunniislam. Och du måste förstå hur djupt rotade de zoroastriska sederna är i vårt land, säger en medelålders iranier, som är halvljummen i sin islamiska tro. Han påpekar däremot stolt att Irans kalender präglats av zoroastriernas gamla solår - där nyåret Norouz börjar vid vårdagjämningen - i stället för av den islamiska kalender, som följer månens gång.

 Även om Iran införde politisk islam 1979, med de rättslärdas styre på ayatolla Khomeinis vis, finns det gott om troende iranska shiiter som vill skilja på stat och religion. En del troende tycker att sammanblandningen av religiös och politisk maktutövning har gett islam och det shiitiska prästerskapet dåligt rykte hos vanliga iranier.

 Jag träffar religiösa dissidenter, shiitiska mystiker som kallar sig dervischer - fastän de har andra riter än Turkiets dansade dervischer. Mystikerna i denna shiitiska dervischorden, som kallas Ali-Allahi, hävdar att de företräder sann shiaislam och att de har 4-5 miljoner anhängare över hela Iran.

 De verkar i en sorts halvskugga, kanske för att de ses som ett potentiellt hot mot systemet. Jag träffar religiösa mystiker som beskriver profetens svärson Ali som heligare än profeten Muhammed själv.

 Sådana trossatser är ytterst kontroversiella i den islamiska världen, inte minst eftersom ortodoxa sunniter tar sådana utsagor som bevis på att shiiterna skulle vara kättare och månggudadyrkare.

 Något annat som utmärker Iran är känslan för de klassiska poeterna som Hafez, Rumi och Omar Khayyam. Det var skalder som hyllade vin, kärlek och sång. Deras dikter ger utrymme för många tolkningar. Sekulära anti-system-människor tolkar gärna diktraderna om kärlek och vin bokstavligt.

 Den islamiska republikens ideologer har alla kunnat sin Hafez. Men de har, som ayatolla Khomeini, valt att tolka de klassiska diktarnas hedonism symboliskt, som allegorier för himmelrikets fröjder.

 I Iran råder könsapartheid. Kvinnor är underordnade enligt lag. Flickor blir straffmyndiga redan vid nio års ålder, till många iraniers förfäran. Man behöver inte röra sig många meter i Iran innan man möter frustrerade kvinnor som kallar sig feminister. Dessa otåliga kvinnor, som kräver förändring, kan man träffa på bland statstjänstemän, studentskor på universiteten, konstnärer och privatanställda - liksom bland dem som står i begrepp att emigrera.

 I den konservativa ökenstaden Yazd mitt i landet, där temperaturen kan stiga uppåt 50 grader i skuggan på sommaren, möter jag unga kvinnor som önskar att de fick kasta sjalen, åtminstone under den värsta sommarhettan.

 -Frågan om huvudduk borde vara vårt eget val, inte något statligt tvång, säger de.

 Staden Yazd sägs för övrigt vara den enda plats i världen i vilken två samtidigt verkande statschefer har sina rötter: Irans förre president Mohammed Khatami och Israels förre president Moshe Katsav. De träffades på påven Johannes Paulus begravning för tio år sedan.

 Där stod dignitärerna uppradade i bokstavsordning, efter de länder de representerade. Irans och Israels statschefer hamnade således bredvid varandra, trots att dessa länder inte har några diplomatiska förbindelser. Och även om president Khatami förnekade att han skulle ha bytt några ord med president Katsav så hade de kunnat tala persiska med varandra - på Yazddialekt, om det bara hade varit politiskt möjligt inför tv-kamerorna.

 Det är en av Irans många paradoxer.

Bitte Hammargren

Frilansjournalist och författare som bevakar Mellanöstern

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista