Ann-Marie Ljungberg
Ann-Marie Ljungberg vill formulera en feminism som inkluderar arbetslösa och de med osäkra anställningar. Foto: Lotta Ljungberg

Prekärfeminism - för dem som inte tillhör medelklassen

7:13 min

Det finns ett glapp mellan dagens jämställdhetsdiskussion och den verklighet i vilken många kvinnor lever, menar författaren Ann-Marie Ljungberg. Diskussionerna handlar ofta om kvotering av kvinnor till chefsposter och individualiserad föräldrarförsäkring. Ingenstans talas det om ensamma mödrar eller mödrar som har ett vikariat eller en timanställning.

Ann-Marie Ljungberg vill formulera en feminism för dem som inte lever i medelklassen. En feminism där utsatta kvinnors perspektiv inbegrips. En prekärfeminism, helt enkelt.

I fjorton år var jag med i en förening. Den var egentligen för ensamstående föräldrar, men nästan bara mammor var med. Först efteråt har jag förstått vad föreningen har inneburit. Barnen är stora nu och föreningen har upplösts. Men det har hänt att jag har vaknat mitt i natten och känt saknaden efter dem allihop, de andra, som en tyngd i bröstkorgen.   Vårt politiska engagemang handlade om våra och våra barns liv. Och eftersom vi var så många, var det lättare att se strukturer i det som hände oss. Våra erfarenheter var så lika. Våra liv var prekära.

Det var med Guy Standings bok Prekariatet, som begreppet fick genomslag. Att befinna sig i ett prekariat betyder att man har en osäker position på arbetsmarknaden. Kanske har man, en timanställning, eller ett vikariat. Eller ett jobb där man blir inringd när man behövs. I begreppet Prekariat ingår också att man inte själv förmår ändra sin situation. Så hade vi det i stort sett allihop.

Långt innan jag blev ensam mamma läste jag Under det rosa täcket av Nina Björk. Den kom ut 1996. Jag trodde då, för nästan tjugo år sedan att det var den rätta feminismen. Nästan alla läste den. Jag är fortfarande likhetsfeminist, för att använda samma term som Nina Björk i boken. Men i samma ögonblick som jag blev ensam mamma gick någonting av. Jag insåg att feminismen kan användas som ett verktyg också för att förtrycka kvinnor.

Det höjda taket i föräldraförsäkringen, vårdnadsreformen från -98, och det sedan länge diskuterade förslaget om att dela föräldraförsäkringen i två individuella delar, inga av de här förslagen eller reformerna var till för oss. Och för många kvinnor är reformerna en avgrund i stället för ett stöd, en gemensam vårdnad, eller en individualiserad föräldraförsäkring kan innebära att helt konkreta och livsavgörande saker blir avsevärt försvårade, ibland omöjliga. Som att sköta ett jobb, få en dagisplats, eller sätta mat på bordet. En feminism som inte förklarar vad en mamma ska göra när pappan trots individualisering av föräldraförsäkringen inte stannar hemma när det behövs är ingen giltig feminism för mig.

När jag nu läser Under det rosa täcket på nytt är det som om jag är full av blåmärken, och som om boken ibland drämmer till mig just på de där ömma ställena. Kanske är det på grund av föreställningen att boken var allomfattande. Att feminismen var rak och enkel och logisk. Att vi trodde så mycket på att den skulle göra skillnad. Nu tvivlar jag på att den skulle göra någon skillnad överhuvudtaget. Inte för oss som var med i föreningen.

Verkligheten och Under det rosa täcket går inte ihop.

I Under det rosa täcket står det om kvotering av kvinnor till chefsposter. Vi som var med i föreningen hade inte ens några jobb. Det står om pappamånader men det står ingenting om ensamma mammor. Ingenting om övervikt. Ingenting om mammor som röker. Ingenting om mammor som kommit hit från andra världsdelar och som bor i förorter runtom i landet. Kanske måste man inte skriva om det i en feministisk bok. Men som ensamstående prekär mamma, undrade jag vilken del av samhället Under det rosa täcket egentligen handlade om. När Nina Björk förespråkade den där pappamånaden nämnde hon till exempel ingenting om skillnaden mellan mäns och kvinnors användning av föräldradagarna. Bara om uttaget. Inte heller någonting om skillnaden i uttag av föräldradagar när det gällde samhällsklasser. Om hur olika det kan se ut för medelklassfamiljer och för familjer som befinner sig i olika former av prekariat.

Hon skriver ingenting om det nästan ofattbara inkomstgapet mellan just ensamstående föräldrar. Ensamma mammor mellan 20 och 30 tjänar bara 39 procent av vad de ensamstående papporna tjänar.

Feminismen förskjuts och vänder sig bort. Den inverteras.

Men om man istället skulle formulera en prekärfeminism, hur skulle den se ut? Det största problemet är nog att en prekärfeminism inte skulle vara slagfärdig och snygg, den skulle inte generera några bra paroller. En föräldraförsäkring som inkluderar kvinnor som befinner sig i prekära situationer skulle till exempel innebära att pengarna går till den som faktiskt är hemma med barnet oavsett kön, och inte till den som man vill ska vara hemma med barnet. Inte heller är prekärfeminismen någonting som politiker generellt gynnas av röstmässigt, eftersom kvinnorna i prekära situationer ofta inte ens röstar.

Men om man vill utforma en prekärfeminism skulle den nog förespråka förtur för utsatta grupper till hyresrätter på bekväma avstånd till dagis, skola och arbete. En prekärfeminism skulle inte i första hand förespråka könsneutrala kläder utan långt innan dess, införa exempelvis ett kommunalt barnomsorgsstöd, som skulle hjälpa föräldrar i akuta kriser, till exempel när de blir sjuka, att ta hand om sina barn i hemmet. Och framför allt skulle den grundligt undersöka vad som orsakar den där avgrundsskillnaden i inkomst mellan ensamstående mammor och ensamstående pappor. En prekärfeminism skulle alltså inte beröva kvinnor till exempel föräldradagar och förutsätta att den grupp som är gynnad går in och täcker upp. En prekärfeminism skulle inte hänvisa de kvinnor som verkligen lever i underordning till männens goda vilja. För den goda viljan finns nog, men den är inte generell och allmängiltig. Men en prekärfeminism skulle, precis som så många andra feminismer, komma till slutsatsen att vi, kvinnor, ska ha samma möjligheter och förpliktelser som män. Oavsett vad vi gör och vad vi är.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista