Lars Jakobson. Foto: Sandra Qvist
Lars Jakobson. Foto: Sandra Qvist
Essä

Lek med döden

12 min

Jakobsons nya bok "De odödliga" kom ut i mitten av augusti men författaren avled märkligt nog redan 2010 enligt bokens inledande förord skrivet av Joan Bravais.

Bravais som också skrivit inledningen till hans två senaste böcker: "Effekter" och "John & Denise". Och Bravais, som alltså ska föreställa en verklig person, noterar dessutom i ett av förorden att hon är den enda helt fiktiva personen i Jakobsons roman "Pumpan" från 1991 därför att Jakobson gillade att hennes namn inte lät påhittat.

Så där håller det på hos Lars Jakobson som förefaller att på detta sätt ha tagit kommandot över sin egen författarpersona.

Maria Edström har läst en roman som inspirerar till tankar kring författarroll, fakta och fiktion och science fiction-genrens utmaning.

 ”Nyckelordet är oändlighet”.

 Så skriver författaren Lotta Lotass om den argentinske författaren Jorge Luis Borges i en nyutgåva av Borges berättelser och som inleds med ”Den odödlige”. Det är 1929 och en antikhandlare erbjuder en prinsessa sex volymer av Iliaden i Alexander Popes engelska 1700-talsöversättning. Instucket i sista volymen hittar prinsessan ett manuskript där en Marcus Flaminius Rufus, militärtribun för en av Roms legioner berättar hur han kom till den övermänskliga staden och fick träffa Den Odödlige. Men det förstår han inte till en början utan en av de underliga invånarna som följer Rufus beter sig som ett stumt djur men säjer när han plötsligt börjar tala att han diktade Odyssen för en sådär 1100 år sedan. Det är också något glidande i vem som sen berättar, är det Rufus eller den odödlige som en gång var Homeros och som sen vandrat genom tiderna? I ett post scriptum daterat 1950 antyds att hela manuskriptet är tvivelaktigt och helt obestyrkt.

 I Joan Bravais förord till ”De odödliga” skriver hon om hur Borges sagt sig vilja skriva en novell i Lovecrafts anda och precis på samma vis hade Lars Jakobson uttryckt en önskan att skriva i Borges, utifrån hans ”Den odödlige”. Och Jakobson följer sen i romantexten tätt i Borges spår; han inleder med ett citat från den amerikanske thrillerförfattaren Robert Ludlum ”Det är så lätt att acceptera saker och ting av den enkla anledningen att de existerar” liksom kors-korresponderar med Borges ”Utan svårighet godtar vi verkligheten, kanske därför att vi känner att ingenting är verkligt”.

 Hos Jakobson är det också ett manuskript som dyker upp, här hos antikvariatshandlaren Tom Vanek på ”A Few Books More” i Billings i Montana, USA – ett antikvariat man kan googla fram med en enkel knapptryckning. En ung kvinna kommer med några kartonger fyllda av thrillers, science fiction och romantik och ”på botten av den minsta boklådan hittade Vanek detta manuskript” – jämför med Borges ”I Iliadens sista volym fann hon detta manuskript.”

 Jakobson menar via sin uttolkare Bravais att han också eftersträvar det här lånandet och refererandet som också finns starkt inom science-fiction-prosan, eller i alla fall fanns innan ”mainstream” tog över det liksom rebelliska under-dog perspektivet och det nyskapandet inom genren. En annan viktig referens förutom Borges är den amerikanske sf-författaren Samuel R Delaney, svart, uppväxt i bildad medelklass i Harlem, universitetsutbildad och vars bok ”The Einstein Intersection” också inspirerat – det är en sf-bok sprängfylld med citat från James Joyce, Jean Genet, Pär Lagerkvist, Bob Dylan, läskedrycksreklam. Hos Delaney används myten om Orfeus och Eurydike kring ett kärlekspar i helt nya världar som skapats efter människan som vi känner henne. La Friza heter Eurydike hos Delany och hos Jakobson är det Mary Anne Friza, en prostituerad narkoman, ”knarksnygg” som det heter, som diversearbetaren Mark Rufus förälskar sig i. Och som Eurydike blir biten av orm, blir Mary Anne misshandlad till döds i en uppgörelse om - knark, sex - nåt går snett.

 Första delen av romanen ”De odödliga” handlar om denna kärlekshistoria i staden Billings, de båda hyr varsin liten lägenhet i den grå trävillan bland indianerna, spelkontrollanterna och den ständiga men utbytbara barnfamiljen från de sociala myndigheterna. Jakobson hanterar kärleksfullt sin amerikanska miljö, precis som i den senaste romanen ”John & Denise”. Men här kommer något att lyfta och börja sväva, det märks redan i inledningen där Marks och några andra personers födelseplatser beskrivs, alltid nära något slags strålning, kärnkraft, radium eller som Walk, den gåtfulle fotografen från ”John & Denise” som även dyker upp här och som föds i en silvergruvas schakt i det som då ännu inte var Tyskland. ”Mary Anne, däremot, var född. I Idaho Falls.” som skillnaden mellan Mark och henne lakoniskt beskrivs.

 Kort efter Mary Annes död blir Mark skjuten men vaknar upp i en sjukhussäng på Malmstrom Air Force Base och visar vara en av de odödliga, han har en kropp med förmåga till fullständig regenerering mot slag, skärsår, kvävning, drunkning, bränning. ”Du kan dricka flytande kväve, äta osläckt kalk, andas in klor. Du kommer tillbaka.”

 Jakobson beskriver i samlingen ”Stjärnfall” – essäer om SF från 2003 hur genren får liv i 1920-talets depression i USA, i en längtan efter verklighetsflykt, ofta enkla historier på dåligt papper ”pulp” - fjärran från det dystopiska och allegoriska som senare ibland präglat genren. Men han menar att kärnan i sf egentligen är att bygga en ny värld med språket, där läsaren självklart väntas vara med på noterna, där miljön beskrivs i förbigående, i bisatser. Där inte en allvetande berättare målar upp en scen, en bild, utan där vi med språkets hjälp orienterar i en okänd värld vi paradoxalt nog förväntas känna till.

 Så är det också att läsa ”De odödliga” och följa Marks fortsatta eviga liv genom tiderna. Efter en istid tex är alla språk glömda, men ett slags civilisationer med hierarkier, gammal och ny teknik sida vid sida tycks upprepa sig hela tiden. Resor genom universumet via kollapsarer, ett slags rymdens kåkstäder vilade runt kanten på svarta hål, individer som livnär sig på att suga på en metallbit känns igen som det Jakobson kallar ”stapelvaror inom sf”. Och utan att dra alltför allegoriska växlar på det hela, så slås man av hur Marks kropp är hans valuta – både genom sina organ som kan vandra vidare och hans rent fysiska arbete blir han både nu –och dåtida. Han mönstrar på gamla skorvar där han kan sova i nollgravitation, reser med människor och icke-människor, arbetar för dem och med dem. Han måste ständigt underkasta sig den härskande kastens kynne och lynne varhelst han hamnar. Och hela tiden lever han och ”Mary Anne förblev död.”

 Det enda Mark hade kvar av Mary Anne var en samling pjäser av Tennessee Williams, bland dem fanns just ”Orfeus stiger ner”. Och de odödliga förenas ibland i tidsrymderna och en av dem berättar myten om Orfeus och Eurydike men vad ska Mark göra med den myten, han kan inte sjunga, Mary Anne är död och helvetet är inte en plats på en karta som han säjer. Hennes liv tog slut medan han tvingas finnas i evighet.

 Till slut gör Jakobson en fräck och smått feministisk demontering av hela myten, Orfeus med sin självupptaget snörvlande sorg och Eurydike som inte alls är så säker på att hon vill hänga upp till livet igen och förevisas som en inköpt ko uppstigen från helvetet. Så hon bara vände på klacken och lät Orfeus hitta på det där med att han inte fick vända sig om. Alltihop bara en manlig drift att rädda ansiktet.

 Även hos Jakobson finns ett post scriptum som starkt ifrågasätter hela historien. Så cirkeln sluts mellan Borges, Delany och Jakobson plus tusen andra referenser och intryck. Och det verkar finnas något fruktbart i att dödförklara sin författarpersona, att själv säja det man finner viktigt. Bland hans tre Lars; den som skriver och den som betalar räkningar och dricker öl så finns den tredje som ”likt en buktalardocka plockas fram när det ska talas om skrivandet och det skrivna” och problemet är att denne Lars inte vet ett smack om hur det är att skriva. Bättre då att uppfinna sig en buktalardocka som Joan Bravais som kan bli en del av den här litterära väven av myter, referenser, blinkningar, samband och som påminner om universums väv, där en skriven värld blir en ny värld, upprepad, varierad, omtolkad.

  ”När slutet närmar sig finns inte längre några minnesbilder kvar, bara ord.” heter det i slutet av Borges ”Den odödlige.”

 Hos Jakobson är vi tillbaka på en villagata i Billings.

 ”Jag säger jag, jag säger mig, jag säjer stjärnor, hus och himmel.” Och minnesbilden korrigeras medan Mary Anne stiger ur bilen och ilsket slänger igen bildörren.

 ”Inom kort ska jag vara alla: jag ska vara död” slutar Borges.

 Jakobson slutar: ”Låt mitt liv börja.”

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista