Interstellar
I filmen "Interstellar" är det upp till en ensam man att rädda mänskligheten.
Essä

I väntan på en frälsare

13 min

Kan kulturens fantasier om framtiden säga något om den tid och värld som vi lever i idag?

Synliggör science fiction-genrens skildringar av framtiden DAGENS önskningar och rädslor?

Ja, menar Mattias Hagberg som har plöjt igenom några av de mest uppmärksammade framtidsskildringarna i litteraturen och filmen.

"Det är som om vi lever vid tidens slut. Krissymtomen hopar sig. I det här läget blir framtidsskildringarna inte så mycket samhällskritik eller ideologiproduktion som snuttefilt. På andra sidan kollapsen, efter krisen, kommer allt bli bra igen. En hjälte ska rädda oss."

Ni minns väl HAL? Skeppsdatorn i filmen 2001, Stanley Kubricks ikoniska rymdfilm från slutet av sextiotalet. Skeppsdatorn som på grund av tvetydiga instruktioner drabbades av något som närmast kan liknas vid ett nervsammanbrott och började ta livet av besättningen ombord på rymdskeppet Discovery.

Sällan har väl samspelet mellan människa och teknik gestaltats på samma gastkramande sätt. 2001 är en psykologisk thriller med tekniken - maskinen - som psykotisk mördare.

Stanley Kubrick skrev manuset till filmen tillsammans med den legendariske science fiction-författaren Arthur C. Clark. Det var ett manus som på många sätt fångade tidsandan under det sena sextiotalet. Framför allt spänningen mellan teknikoptimism och teknikpessimism. Sextiotalet var en tid då febrig framtidstro parades med apokalyptiska föreställningar om krig och förintelse. Den fantasieggande kapplöpningen om rymden pågick parallellt med den allt hetsigare kärnvapenupprustningen. Tekniken var ett hot och ett löfte, på en och samma gång. Men kanske framför allt ett hot. Den extremt snabba teknikutvecklingen under slutet av femtiotalet- och början av sextiotalet skrämde många. Det var som om människan och samhället förlorat kontrollen över tekniken.

Ett drygt decennium senare, 1982, gick en lika ikonisk framtidskildring upp på biograferna i USA. Ridley Scotts Bladerunner blev snabbt en kultförklarad film - löst uppbyggd kring science fiction-författaren Phillip K. Dicks bok Androidens drömmar.

Temat var egentligen detsamma som i 2001 - artificiell intelligens, maskiner som får liv och känslor, den allt oklarare gränsen mellan människa och teknik - men stämningen var en annan. Bladerunner vare en helt igenom dystopisk skildring av ett framtida Los Angeles där storföretagen tagit makten och där individen var utkastad och ensam i en smutsig och hård storstad.

Om filmen 2001 fångade sextiotalet - moderniteten, det vill säga framtidstro parad med oro, teknikoptimism parad med teknikpessimism - fångade Bladerunner en mer postmodern stämning från åttiotalet. Bladerunner var en film om individualism, om uppluckring av identiteter och om rå kommersialism.

Jag tänker att science fiction, i bemärkelsen framtidsskildring, har haft en ovanlig förmåga att fånga nittonhundratalets skiftande stämningar. Framför allt det ständiga vacklandet mellan tron på teknikens undergörande kraft och rädslan för teknikens snabba utveckling, men också den politiska stämningen - den eviga spänningen mellan individ och samhälle, mellan utopisk framtidstro och dystopisk framtidsskräck.

Frågan är om någon annan genre är så genuint politisk som science fiction? Jag tror inte det. Framtidsskildringarna är politiska seismografer. Eller som science fiction-författaren Fredrik Pohl uttryckt saken: "… att tala om 'politisk science fiction' är en tautologi. Jag vill påstå att det finns väldigt lite science fiction, åtminstone ingen bra science fiction, som inte är politisk i någon mening."

Alltså: Framtidsskildringen som ett sätt att ta pulsen på samtiden. Bladerunner och 2001 är två exempel. De kan mångfaldigas. Jag kan lätt fortsätta att rada upp framtidsskildringar från nittonhundratalet som på olika sätt fångar tidsandan under skiftande perioder: Resan till månen, Tidsmaskinen, Du sköna nya värld, Kallocain, 1984, Aniara, för att bara nämna några välkända titlar.

En extremt enkel uppdelning av genrens nittonhundratal skulle kunna se ut så här: Det började positivt. Under det tidiga nittonhundratalet var det framför allt utopierna som regerade. Science fiction var huvudsakligen detsamma som äventyrsberättelser med vetenskapsmän som hjältar, vetenskapsmän som trängde allt längre ut i okända världar - framför allt ut i rymden. Tekniken var ett löfte. Men sen kom första världskriget, depressionen, de totalitära ideologierna, andra världskriget och kalla kriget. Tonen mörknade. Under genrens storhetstid på femtio- och sextiotalen var det dystopierna som lockade publiken. Och så har det fortsatt. Science fiction fick efterhand en ton av gotisk skräckromantik. Filmer som Alien av Ridley Scott och romaner som Neuromancer av William Gibson beskrev en mörk, labyrintisk och nihilistisk värld.

Det är med andra ord lätt att dela in framtidsskildringar i utopier och dystopier. Men det är så klart en alltför enkel indelning. Författaren Margaret Atwood har skrivit en mycket läsvärd essä om det där. Den finns i hennes högst personliga hyllning till science fictionlitteraturen med den talande titeln In Other Worlds - SF and the Human Imagination.

Hon skriver att det inte finns någon dystopi som inte samtidigt rymmer en utopi, och omvänt, det finns ingen utopi som inte samtidigt rymmer en dystopi. I föreställningen om det goda finns alltid en bild av det onda. I föreställningen om det onda, en bild av det goda. Och, påpekar Margaret Atwood, det är först i spänningen mellan dessa motpoler som intressant litteratur uppstår. Hon menar att vi måste släppa den gamla föreställningen om att det finns framtidsskildringar som antingen är utopier eller dystopier och istället prata om ustopi - en kombination av de båda begreppen.

Stanley Kubricks film 2001 säger alltså inte bara något om det sena sextiotalets mardrömmar, den säger också något om drömmarna. I filmens inledning finns ett långt avsnitt om mänsklighetens gryning, skildrad som ett fredligt naturtillstånd utan teknik.

I Bladerunner är det kärleken som är drömmen.

Så såg några av nittonhundratalets drömmar och mardrömmar ut. Men dagens? Hur ser de ut?

Under några veckor närläser jag några av de senaste årens mest uppmärksammade framtidsskildringar - Hungerspelen, Den utvalde, Rött uppror, Ensam på Mars, böcker som alla blivit eller ska bli storfilmer. Berättelser som fått ett enormt stort genomslag och som uppenbarligen talar till vår tid. Det är också intressant att flera av dessa är skrivna för ungdomar men att de blivit stora succéer i all åldrar.

Och när jag inte läser ser jag på film - science fiction-film. Jag slukar magnifika rymdepos som Interstellar och Elysium med flera.

Jag läser och tittar. Efterhand med allt större ögon. Det finns en förbluffande samstämmighet i de framtidsskildringar jag ger mig i kast med, som om de alla var huggna ur ett och samma stycke.

Framför allt är det två saker som slår mig. Dagens framtidsskildringar är nästan alltid dystopiska. Berättelserna utspelas i postapokalyptiska världar. Det är efter kriget, kollapsen, den stora omvälvningen. Miljöförstöringen är påtaglig.

I dessa postapokalyptiska världar är samhället alltid något ont. Inte militären, staten eller storföretagen, utan själva samhällsgemenskapen. Den är förljugen och korrupt. Samhället är ett sken, som döljer den verkliga ordningen. I Hungerspelen, Den utvalde och Rött uppror är detta nästan övertydligt.

Men, som Margaret Atwood påpekat, ingen dystopi utan utopi. Mot samhället står individen, eller snarare hjälten. Den moraliskt oförstörda. Den som vågar offra sig och stå upp mot systemet, mot samhället.

Jämför man dagens framtidsskildringar med gårdagens blir det tydligt att någonting avgörande hänt efter millennieskiftet. Fokus har förskjutits. Visst finns det många böcker och filmer som berör samma problematik som i till exempel 2001 och Bladerunner - bara i år kommer en rad filmer om robotar och artificiell intelligens - men de berättelser som fått störst genomslag har alla ett annat fokus. De handlar om världen efter kollapsen, om samhället som bedrägeri och, framför allt, om hjälten som räddar alla andra. De är djupt individualistiska berättelser. Individen är utopin.

Cristopher Nolans film Interstellar är kanske det mest renodlade exemplet på denna nyorientering. Plotten är enkel. Livet på jorden är hotat av klimatförändringar. Ständiga dammstormar gör luften svår att andas och leder till att skördarna slår fel, gång på gång. Maten håller på att ta slut.

I denna svåra stund bestämmer sig ett gäng forskare för att hitta en ny värld för människan, bortom vår galax. De arbetar i hemlighet. Samhället vill inte veta av några högtflygande planer. Teknik och "gammal" ingenjörskunskap är förbjuden.

Huvudpersonen Joseph Cooper är den kaxiga bonden som en gång var testflygare åt NASA. Nu får han det hemliga uppdraget att flyga rymdraketen som ska ta forskarna till den nya världen genom ett så kallat maskhål i tiden.

Joseph Cooper är så klart rätt man för uppdraget. Han visar sig vara en sann hjälte med oanade kunskaper om såväl fysik som rymdteknik. Han, ensam, räddar till slut världen och mänskligheten från undergång.

Kulturteoretikern Stuart Hall påpekade en gång att all populärkultur producerar ideologi. Sett ur det perspektivet är det lätt att tolka de senaste årens framtidsskildringar som en sorts nyliberal propaganda. Drömmen om individen, hjälten, som står upp mot samhället.

Det är en möjlig och på många sätt fruktbar tolkningsram. Men jag tror att den är alltför snäv. Jag tror att det är något annat - något mycket mer existentiellt som står på spel.

I dag är de flesta av oss smärtsamt medvetna om att framtiden ser mörk ut. Krafter som förefaller vara bortom vår kontroll ser ut att avgöra vårt öde: klimatförändringar, ekonomisk kollaps, pandemier, överbefolkning, resursbrist, växande klyftor. Det är som om vi lever vid tidens slut. Krissymtomen hopar sig.

I det här läget blir framtidsskildringarna inte så mycket samhällskritik eller ideologiproduktion som snuttefilt. På andra sidan kollapsen, efter krisen, kommer allt bli bra igen. En hjälte ska rädda oss.

Varken Stanley Kubricks 2001 eller Ridley Scotts Bladerunner slutade lyckligt. De var på sätt och vis samhällskritiska varningar till sin tid; skärp er, fundera över tidens utmaningar, annars kan det sluta illa. I dag är tidsandan en annan, det är som om vi ställt in oss på att det faktiskt kommer att gå åt helvete. Vi behöver inga fler varningar. Vi behöver tröst. Vi behöver någon som säger att det ordnar sig, trots allt, på andra sidan om katastrofen.

Känner ni igen den berättelsen? Så klart att ni gör. Det är en klassisk religiös och messiansk historia. I framtiden, hinsides, bortom skärselden, ska vi alla bli räddade, frälsta, av en enskild individ som förkroppsligar vårt hopp.

I slutet av Interstellar vaknar Joseph Cooper upp på ett sjukhus på en rymdstation. Han har legat i dvala medan den mänsklighet som han räddat byggt upp sin värld på nytt. Tonen i filmen är varmare än tidigare. Musiken ljuvare. Det är som om han vaknar i paradiset.

Men trots alla lyckliga slut blir jag illa till mods. Tror vi inte längre på politiken? Tror vi inte på möjligheten att göra världen bättre? Håller vår samtid på att bli fatalistisk och religiös?

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista