Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på https://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

Kärleken till 60-talets Sovjet

Publicerat torsdag 10 september 2015 kl 13.40
"Det sovjetiska 60-talet har gjorts universellt hollywoodskt"
(5:39 min)
Faritsa
1 av 2
"Det är en tid då livet verkar, om inte lättare, så i alla fall tydligare. Män är män och kvinnor kvinnor."
Moskva.
2 av 2
Det sovjetiska 60-talet, som det gestaltas i rysk tv just nu.

 Samtiden existerar inte i rysk tv-dramatik, anklagar kritiker.

 Det är en överdrift, men visst, ryska producenter föredrar helt klart förfluten tid. Just nu är 60-talet särskilt populärt. Häromåret visades Ottepel, som betyder töväder, och under våren har Fartsa gått på den statliga Första kanalen. Serien utspelas 1961 i Moskva och handlar om fyra unga grabbar som blir svartabörshajar.

 Men återblickarna på hur livet var i huvudstaden när Sovjetunionen var på höjden av sin makt och rikedom, säger väldigt mycket om vår tid. Den svenske frilansjournalisten David Isaksson, som bor i Moskva, har ägnat ett antal kvällar vid tv-apparaten.

 "I Ryssland görs inte seriösa tv-serier om samtiden", klagade den ryska journalisten Andrej Archangelskij på kultursajten Colta.ru för en tid sedan. Archangelskij hade under en månad tittat på ryska tv-serier och hans slutsats var att samtiden inte existerar i rysk tv-dramatik.

Det är en överdrift, men visst, ryska producenter föredrar helt klart förfluten tid. Just nu är 60-talet särskilt populärt. Häromåret visades Ottepel, som betyder töväder, och under våren har Fartsa gått på den statliga Första kanalen. Serien utspelas 1961 i Moskva och handlar om fyra unga grabbar som blir svartabörshajar.

Premiäravsnittet börjar med att huvudpersonen Andrej återvänder till Moskva efter en tids bortavaro. Han återser sina vänner, en av dem hamnar i knipa och behöver pengar. Tack vare Andrejs kunskaper i engelska börjar vännerna köpa västvaror av utländska turister, varor som de sedan säljer vidare. Affärerna går över förväntan och verksamheten utökas snabbt.

Fartsa citerar romantiska sovjetiska 60-talsfilmer, som Romans i Moskva med Nikita Michalkov. Men framförallt är den inspirerad av Mad men. Det 60-tal den ryska serien utspelar sig i är snyggt, med vackra kläder och cool utländsk musik. Det är en tid då livet verkar, om inte lättare, så i alla fall tydligare. Män är män och kvinnor kvinnor.

Mad men lät sig förföras av det amerikanska 60-talets vackra yta och vad som framstår som ett enklare liv, men den visade även upp sexismen och hyckleriet.

Fartsa har inte den dubbla blicken på det förflutna. Kläderna är vackra och musiken svängig, men någon kritik framförs inte.

I Fartsas sovjetiska 60-tal verkar det till exempel inte råda någon brist på varor. Knappheten är ju annars en förutsättning för vännernas svarta börsverksamhet, men alla omkring dem har redan trendiga kläder och bor i rymliga lägenheter. Den sovjetiska litteraturtidskriften Ungdom, som Andrej skriver för, har en redaktion som påminner om ett reklamkontor på Manhattan. Varför svartabörshajar skulle ha något att erbjuda i ett sådant samhälle är svårt att förstå.

Att tv-dramatik tar sig friheter och inte har som främsta mål att förklara hur rollfigurerna skrapar ihop till hyran är förståeligt. Vännerna i tv-serien "Vänner" skulle inte ha råd att bo i en trerummare på Manhattan. Men om nu Fartsa inte ser det som sin uppgift att berätta något om villkoren under den tid serien utspelas. Vad vill den då?

Det talas ofta om återupprättandet av Sovjetunionen som en betydelsefull del i dagens ryska historieskrivning. Men än viktigare i projekt är betonandet av kontinuitet. Sovjetunionen ses som en fortsättning på Tsarryssland. Och dagens Ryssland som en fortsättning på Sovjetunionen.

Man kan hitta samma idé i Fartsa då den undviker att lyfta fram annat än ytliga skillnaderna mellan då och nu. Fråga nästan vem som helst som växte upp i Sovjetunionen om första gången de stötte på varor från väst och de kommer ha många minnen att berätta. Ibland är dessa kopplade tillöverdrivet romantiska föreställningar om väst. I tv-serien finns ingen sådan fascination för tingen. De fyra vännerna påminner mest om ungdomar i dagens Moskva.

Ett annat exempel på hur en tv-serie betonar historisk kontinuitet hittar man i "Obratnaja storona luny", Månens baksida. Det är en självständig och mycket sevärd rysk remake av den engelska serien "Life on Mars". I båda versionerna åker en polis tillbaka i tiden, från idag till 1973.

I den engelska originalserien upptäcker huvudperson hur brutal och sexistisk 70-talspolisen är. Life on Mars är alltså i grunden en optimistisk berättelse. I väst har vi sedan 1973 blivit mer upplysta, i alla fall på vissa områden.

I den ryska versionen finns ingen sådan utveckling. Dagens Moskvapolis skildras som mer brutal än den sovjetiska 1973. Polisen i Sovjetunionen framställs mest som gulligt klumpig och provinsiell.

I den ryska versionen har folk i allmänhet inte förändrats sedan 1973. Dåtidens Moskvaborna är förstås okunniga om att Sovjetunionen kommer att falla, men den ryske polisen som färdats bakåt i tiden har lätt att känna sig hemma i det förflutna.

Den engelska serien gör också en stor sak av hur könsroller förändrats mellan idag och 1973. I den ryska versionen existerar inte någon sådan förändring överhuvudtaget.

Det gick inte många år efter Sovjetunionen fall förrän det började talas om sovjetnostalgi. Ofta uppmärksammas hyllningarna till Stalin, men den mest utbredda längtan är förmodligen till Brezjnev-erans påstådda stabilitet.

När nu 60-talet syns mer på rysk tv är det oklart vad längtan gäller. Fartsa nämner konkreta händelser som att Andrej har varit med och byggt vattenkraftverket i Bratsk och vid ett tillfälle ser han Jurij Gagarin. Men mycket lite av det han gör för tankarna till det verkliga Sovjetunionen

Fartsas oförmåga att säga någon om historien antyder att Ryssland fortfarande befinner sig i ett post-sovjetiskt tillstånd. Seriens skapare vet inte vad dagens Ryssland är för land och att förhålla sig till det förflutna blir något mycket problematiskt. Det sovjetiska 60-talet har därför gjorts universellt hollywoodsk. En ytlig fantasivärld som lånar frisk från amerikanska tv-serier.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".