Diana.
Nils Dardels "Svart Diana" - farlig konst?

Att våga se i kulturarvets spegel

5:53 min

Två tavlor på Moderna Museet i Malmö började väcka uppseende först när besökarna upptäckte de två små lappar som museet klistrat upp in till. "Varningsskyltar", som förklarade att Nils Dardel som målat tavlan "Svart Diana" 1924 levde i en annan tid med ett annat sätt att se på ras och hudfärg.

 Kulturjournalisten Dan Jönsson har funderat över vad museiledningen menade och vad hela den efterföljande debatten som om vår tid: problemet är skenheligheten, trenden att sätta sig till doms över en äldre tids konst utifrån ett moralistiskt och självrättfärdigt perspektiv, övertygelsen att vi idag betraktar det förflutna från en högre, upplyst position. 

 Dan Jönsson tycker sig se paralleller med hur IS hanterar historien.

 Förra veckan sprängde Islamiska Staten, IS, ännu ett hellenistiskt tempel i ruinstaden Palmyra i Syrien, allmänt sett som ett av världens viktigaste senantika arkitekturmonument. Samtidigt pågick i Sverige en debatt om att Moderna Museet i Malmö satt upp små varningsskyltar - eller mer exakt någon sorts ursäktande brasklappar - vid några målningar på sin pågående Nils Dardel-utställning.

 Det finns förstås ingen som helst förbindelse mellan dessa båda händelser. Mellan Modernas hovsamma skyltar och IS brutala vandalism går en avgrund av barbariskt kulturförakt och arrogant historieförnekelse. Vill bara börja med att få det sagt, för säkerhets skull.

 För samtidigt går det inte att komma ifrån att både sprängningarna i Palmyra och skyltarna i Malmö ytterst rör en och samma konstpolitiska grundkonflikt: mellan den politiska makten å ena sidan och det kulturella minnet å den andra.

 Moderna Museet är trots allt en statlig myndighet, och skyltarna som var tänkta att mildra effekten av Dardels primitivistiska karikatyrer - men som nog snarare förstärkte den, om jag får gissa - kan därför inte ses som något annat än ett uttryck för en konstpolitisk myndighetsutövning någonstans i början på det förrädiskt sluttande plan som slutar i IS härjningar. Skyltarna hade varit fåniga, onödiga och kontraproduktiva vem som än hade satt upp dem, men med just staten som avsändare blir det, på ett helt annat sätt, allvar.

 Och det är kanske bara bra att det blir det. Det är bra att kulturarvet diskuteras och ifrågasätts; det är inga självklarheter vad som är relevant och värt att lyfta fram och föra vidare in i en ny tid. Det finns ingen given kanon, varken Nils Dardel eller templen i Palmyra hör hemma där utan att valet motiveras och försvaras.

  Nej: problemet är skenheligheten, trenden att sätta sig till doms över en äldre tids konst utifrån ett moralistiskt och självrättfärdigt perspektiv, övertygelsen att vi idag betraktar det förflutna från en högre, upplyst position. Idén att vi numera reagerar starkare på stereotypa och fördomsfulla bilder för att våra värderingar har blivit öppnare, mer toleranta och nyanserade. Enkelt uttryckt, att rasistiska bilder provocerar därför att vi i vår tid inte accepterar rasism.

 I själva verket är det nog precis tvärtom. I själva verket lever vi ju i en tid när rasismen och främlingsfientligheten tar sig starkare uttryck och är mer politiskt accepterad än någonsin sedan - ja, sedan Dardels tid kanske. Jag skulle tro att det är det man blir påmind om när man ser en bild som Dardels "Svart Diana", eller läser Pippi Långstrump och gamla Tintinalbum.

 Kulturarvet håller upp en spegel åt oss, en spegel vi helst vill slippa titta i just för att vi faktiskt känner igen oss. Rasism och intolerans är lika mycket en del av vår tids värderingar som ekologi och feminism, det spelar ingen roll hur mycket vi förnekar det och visst, jag håller med, det är obehagligt att behöva se i vitögat.

För risken är ju att det smittar. I all konstpolitisk myndighetsutövning, det gäller Dardel på Moderna såväl som templen i Palmyra, finns ett drag av paternalism, av publikföraktande förmynderi helt enkelt, man vill förhindra obildade människor att komma i kontakt med konst som av ett eller annat skäl uppfattas som tvivelaktig.

 I debatten om Modernas triggervarningar gjorde museet ett olyckligt uttalande där man hänvisade till just ovana besökare, som skulle kunna ta anstöt och få en felaktig uppfattning om museets politik. Risken är alltså att mindre intellektuellt bemedlade grupper utrustade med rasistiska vanföreställningar - alternativt överdrivet antirasistiska vanföreställningar, jag vet inte - låter dessa smitta av sig på konsten varefter smittan sprider sig till bilden av museet, och därmed samhället i stort.

 Det märkliga, och ändå hoppfulla i den här historien är att ingen tycks ha fått idén att helt enkelt ta bort de besvärliga bilderna. Moderna Museet väljer att trassla till det för sig, det är bra. Även om jag personligen hellre hade sett att man vågat ta debatten, som det heter, att man stått på sig lite och försökt förklara varför vi idag alls ska behöva bry oss om Nils Dardels otidsenliga bildvärld, detta ohämmat aristokratiska, ja reaktionära universum där den svarta Diana med lite historisk inlevelse paradoxalt nog kan ses som ett radikalt inslag, en tidstypisk symbol för den vitalitet som den dekadenta europeiska kulturen ansågs sakna och behöva.

  Varför det kan vara viktigt att se igenom den samtidspolitiska ytan för att försöka komma åt något annat, och vad detta andra i så fall skulle kunna vara. Jag tycker faktiskt att det borde vara en statlig myndighetsuppgift, i denna tid.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista