Joe Hill
Joe Hill arresterades i slutet av 1914 i Salt Lake City.

Martyren från Gävle

7:34 min

I november är det 100 år sedan fackföreningsaktivisten och sångaren Joe Hill avrättades, dömd för dråp i en omtvistad rättegång. I en ny biografi följer författaren och journalisten Göran Greider Joe Hills spår, från Gävle till Salt Lake City, för att på nytt försöka dechiffrera legenden.

Anneli Jordahl har läst den.

 Städerna som minns Joe Hill är en smått underbar titel på en biografi över den musikaliska Gävlegrabben Joel Hägglund som blev martyr. 1902 utvandrade han till Amerika, där han blev en vagabond. Påfallande snabbt gjorde han sig ett namn - som sångaren Joe Hill - känd bland arbetare och i fackföreningsrörelser. Hills sånger - besläktade med väckelserörelsens musik - fick en samlande kraft vid möten och strejker. Workers of the world, awaken! sjungs än i dag i USA, liksom i Sverige. Det sista han skrev inifrån fängelset i Salt Lake City.

 Joe Hill blev 34 år. Han arkebuserades 1915 för ett brott han sannolikt inte begått. Inflytelserika krafter ville se honom dömd för mordet på en butiksinnehavare och dennes son. Som medlem i en samhällsomstörtande facklig organisation ansågs han farlig, och som svensk immigrant stod han bland de lägsta i samhällshierarkin. Men varför molteg han om var han befann sig mordnatten? För att skydda en kvinna, sa han.

 Från fängelset skrev han "Sörj inte. Organisera er". Ville han offra sig och skapa en myt? Göran Greider har en egen teori om det. Jag återkommer till den.

 Likt andra som skrivit om Hill famlar Greider i "det biografiska mörkret" och texten drar mer åt resereportage - med inskjutna essäer - än regelrätt levnadsteckning. Joe Hill skrev nämligen aldrig om sig själv. Hans efterlämnade papper rymdes i en kartong som eldades upp av en släkting. Hon skämdes över släktens "mördare" .

 Greider har alla poetiska känselspröt ute där han vandrar i Chicagos arbetarstadsdelar i skymningen. När han flanerar genom Gävle, Los Angelesstadsdelen San Pedro eller i Salt Lake city blir det mycket av kanske gick han här, troligen kände han sig så där.

 Greider intervjuar fackföreningskämpar från i går, och de som är verksamma i dag. De som inte känner till Joe Hill kan ändå sjunga hans kända sång. "You get pie in the sky when you die".

 Man bör nog vara intresserad av radikal arbetarhistoria för att få nöje av alla utvikningar. För min del är det fängslande. Särskilt när Greider lyfter fram de kända kvinnliga radikalerna i samma förbund. Joe Hill skrev sången Rebel Girl till feministiska aktivisten Elizabeth Gurley Flynn som bland annat kämpade för preventivmedel. Och nyfiken blir jag på Lucy Parson, en svart kvinna som var en skicklig talare och organiserade hungerdemonstrationer i Chicago samma år som Hill dog.

 Joel Hägglunds småborgerliga frireligiösa Gävlefamilj var inte politiskt aktiv. Trots att den degraderades socialt och blev nödställd efter faderns död när Joel var åtta år. Det var arbetsförhållandena i Amerika som radikaliserade Hill. Han blev medlem i Industrial Workers of the World - en facklig syndikalistisk rörelse mest bestående av migrantarbetare som kallade sig hobos. De fackliga aktivisterna kallade sig wobblies. Likt dagens prekariat fick de tillfälliga, riskabla och lågt betalda jobb på fabriker, i gruvorna och i hamnen.

 Hobokulturen odlade intellektuella intressen och Greider vill snarare föra fram Joe Hill som en känslig konstnärssjäl än kraftfull kroppsarbetare. Först och främst var Hill musiker, skribent och satirtecknare, fysiskt försvagad i sviter av bland annat tuberkulos.

 Många har sjungit, forskat och diktat om Joe Hill. Han idoliserades av femtiotalets beatniks, Kerstin Ekman skrev romanen Menedarna och Bo Widerbergs film finns i nyutkommen box.

 Någon mördare var han inte. "Han hade ljuset i sina ögon", skriver Bob Dylan i sina memoarer.

 Greider framhåller särskilt William Adlers grundliga biografi Joe Hill - Mannen som aldrig dog som nyligen gavs ut i svensk översättning. Här finns nya rön om mordgåtan. Ett upphittat brev visar att Hill faktisk hade alibi vid mordnatten.

 Greider prövar tesen att Hill teg för att det var ett homosexuellt svartsjukedrama. Joe Hills liv hade knappast fått en ikonstatus om det uppdagades att han var homosexuell, vilket var brottsligt då.

 Aldrig någonsin omnämns en kvinna i Hills liv och Greider finner spår av honom i hobo-rörelsen gaykretsar. Men bevis finns inte.

 Kanske blev en omvittnat goodlooking Joe Hill helt enkelt populär när han sjöng på hemliga klubbar för homosexuella.

 Hemlige Hill är omöjlig att komma in på livet - "han blev rörelsen", sammanfattar Greider. När han frågar efter Joe Hill på ett International workers of the world - kontor i Chicago får han i handen en urna med Hills namn ingraverad. Den påstås rymma lämningar efter Joe Hills aska. Trots skepsis blir Greider rörd.

 Han skriver:

 "Varje radikal rörelse har ett drag av religiositet"… "kärnan i all religiositet är gemenskapsdrömmen. "

 Man kan fråga sig varför arbetare är så fackföreningsotrogna i dag när arbetsmarknaden i USA och Sverige liknar den som Joe Hill levde i för hundra år sedan?

 Måste någon offras - på ett anslående mytbildande vis - för att folk ska gå samman och kräva förändring?

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista