Fredrik Reinfeldts självbiografi "Halvvägs".
Fredrik Reinfeldts självbiografi "Halvvägs". Foto: Jonas Ekströmmer/ TT
Essä

Om självbiografins svåra konst

"Vårt tålamod med opersonliga jag-berättelser har sinat."
12 min

Intresset för den subjektiva berättelsen tycks vara större än någonsin. Den egna historian står i centrum i allt från skönlitteraturens autofiktion, till bloggar och sociala medier till en allt stridare ström av självbiografier.

Idag är självbiografin inte längre nödvändigtvis ett bokslut - något som skrivs i slutet av en karriär eller ett liv - utan något som ofta skrivs längs vägen, kanske snarast för att upprätthålla ett intresse för en karriär, eller ett liv.

Sättet att beskriva sig själv har också skiftat över tid - som läsare har vi idag vant oss vid att få någonting mer än det sakliga beskrivandet: lite mer kött, lite mer blod, lite mer person.

Och i en tid där den egna berättelsen förväntas vara bekännande snarare än saklig är det kanske inte konstigt att många betraktat Fredrik Reinfeldts nyutkomna självbiografi "Halvvägs" som snudd på oförskämt tillknäppt och tråkig.

"Kanske" skriver dagens essäist Mikael Timm, "är det dags att börja betrakta Reinfeldt och en del av hans kolleger med ömhet, den saklige jag-berättaren tycks mig vara en utrotningshotad art."

Är andra människor egentligen intressanta?

Tja, kanske inte i det verkliga livet men väl i bokform av alla biografier, memoarer och autofiktiva romaner att döma. Sedan några år tycks den enda fråga inom litteraturen som väcker debatt vara: är det sant?

Alla dessa jag-berättare som tycks veta vad som är viktigt i livet gör mig en aning nervös. Har jag missat något?

Tror jag behåller svaret för mig själv.

Nu är vi naturligtvis inte de första som är nyfikna på hur andra lever sina liv. Litteraturhistorien rymmer självskildringar i alla former: biografier, romaner, dikter, sånger.

Det finns naturligtvis cirklar även i självskildringarnas helvete eller om man så vill, olika planteringar i självbespeglingens lustgård. Nationalencyklopedin säger att Memoarer anses mer sanningsenliga än självbiografier som alltså innehåller mer fiktion.

Skillnaden mellan memoarer och självbiografier förbryllar mig: bägge skrivs ju av personer som varit med om det som skildras.

Kanske är skillnaden i saklighet ointressant i en tid då självberättelserna flödar på facebook, twitter, snapchat och annat på nätet. Vi vill tydligen alla visa att vi finns och att vi varit med om något, vilket tidigare var förbehållet författare av just memoarer och självbiografier. För sådana skrevs bara av viktiga människor.

NE konstaterar torrt:

Lockelsen att avfatta memoarer inställer sig naturligast hos personer som stått i centrum av eller bevittnat betydelsefulla skeenden av t ex militär, politisk eller kulturell art.

Kärnan i memoarer och självbiografier är densamma - det som hänt en viss person. Både memoaren och självbiografin kräver ett visst mått av objektivitet samtidigt som händelserna berättas utifrån en agerandes synpunkt, alltså subjektivt.

I denna den litterära självförälskelsens era kan jag längta bort från det subjektiva, till levnadsskildringar skrivna av någon annan än huvudpersonen. Skrivna med distans.

Men alla som porträtterat en annan människa, i till exempel ett födelsedagstal, har nog märkt att det är oundvikligt att lägga in en hel del av sig själv i porträttet av den andre. Och ibland händer det att författaren tar över sin huvudperson:

1947 – ett år innan han dog - skrev den franske teatermannen Antonin Artaud en skrift om konstnären van Gogh: van Gogh le suicidé de la société. på svenska: van Gogh: självmördad av samhället.

Artaud var en av Frankrikes största skådespelare, en urkraft med stor räckvidd. De Niros rolltolkning i Taxidriver har något av Artaud över sig som han framträdde i Dreyers film En kvinnas martyrium. Artauds teaterteorier brukar sammanfattas som ”Grymhetens teater”. Regissörerna Peter Brook och Jerzy Grotovski är två som studerat Artaud med omsorg.

Artaud var dessutom en skicklig tecknare – men denne mångbegåvade person var också svårt plågad av mentalsjukdom. Krigsåren tillbringade Artaud på sinnessjukhus. Boken om van Gogh kom till under denna tid. Den handlar visserligen om den lidande målaren men är också en text om författarens eget lidande. Artaud identifierar sig fullt ut med van Gogh och genom denna totala subjektivitet öppnar han nya ingångar till van Goghs verk.

En långtgående identifikation med huvudpersonen är något de flesta levnadsskildrare, också mindre expressiva än Artaud, råkar ut för. I vissa fall kan man fråga sig om inte författaren av biografin ändrat den porträtterades liv. Skulle vi känna till Samuel Johnson om inte James Boswell skrivit en biografi om honom?

Jo, det skulle vi nog men det är Boswells biografi över sin vän som gör att vi än idag kan komma Johnson nära. Och inte bara honom. Johnson och Boswell träffade samma människor, funderade över samma saker. Åtminstone förefaller det så i Boswells biografi. Och ett helt samhälle växer fram ur skildringen av ett liv.

Måhända är Boswell lika intressant som sin huvudperson. Boswell inledde sitt författarliv som ett intellektuellt fan. Han uppvaktade både Voltaire och Rousseau och lyckades till slut få träffa dem. Han var vän med målaren Joshua Reynolds och många andra av sin tids berömdheter. Boswell föregriper vår tids författare som skriver om kändisar. I den inledningsvis lite motvillige Johnson fann han sitt ämne.

Boswell får Johnson att blomma ut, i likhet med Oscar Wilde var Johnson en briljant konversatör vilket inte syns i hans böcker och den konversationskonsten räddade Boswell till eftervärlden. Johnson och Boswell speglade sig i varandra och den som vill kan jämföra hur de skrev. De företog nämligen en gemensam resa till Skottland om vilken de författade var sin reseskildring.

Vad gäller Johnson är hans stora insats en uppslagsbok över det engelska språket, hans kritiska utgåva av Shakespeares verk är också viktig och han skrev för övrigt själv över 50 korta biografier om poeter. Den porträtterade och porträttören verkar nästan smälta samman i sina intressen och skriverier.

Naturligtvis har också Boswell själv blivit föremål för flera biografier och studier. Bägge har för övrigt bloggar – nåja, deras anhängare försöker skriva i deras anda.

Ska man säga något positivt om memoarer, biografier, bloggar och autofiktion är det att människans intresse för andra människor är outtömligt, åtminstone när vi lär känna dem i tryckt form eller på film. Jag är nog inte den ende som funnit att åtskilliga personer gör sig bättre i bokform än i verkligheten.

Men det gäller tyvärr inte alltid författare av självbiografier.

På en hylla i mitt arbetsrum har jag samlat ett antal memoarer av politiker. Här finns Gunnar Heléns ”Alltför många jag”. Här finns Anna-Greta Leijon, Gösta Bohman, Lars Danielsson, Per Ahlmark, Pär Nuder, Bill Clinton, Gordon Brown, Mona Sahlin och många andra.

Alla dessa var alltså makthavare om än inte statsmän, och de söker i likhet med Plinius och Caesar förklara sin gärning i sina självporträtt.

De flesta är faktiskt ganska personliga, men några håller sig till det mer objektiva. Till denna förtappade skara hör Fredrik Reinfeldt vars Halvvägs inte tycks uppskattas av någon. Alla kommentarer jag hört går ut på att den är för opersonlig, för tråkig, inte innehåller några nyheter. Detta motstånd gjorde mig nyfiken.

Men visst - efter att ha läst boken kan jag intyga att jag väl inte skulle ringa Fredrik på måfå och be honom hänga med på krogen eller gå på jazzklubb. Men varför har hans sakliga framställning mötts så negativt?

Jo, Reinfeldt begår det grövsta av etikettsbrott. Han är opersonlig, så till den grad att det är snudd på omoraliskt.

Striden mellan det opersonliga och det personliga går igenom självskildringarnas historia. Man kan naturligtvis undra över var genren ska anses börja, men kyrkofadern Augustinus född 354 brukar anges som en av de första biografiförfattarna.

Augustinus bok heter ”Bekännelser”, en titel som redan den pekar framåt. Att just Augustinus bok överlevt beror nog på att den är så levande och oförutsägbar. Om man så vill – nutida. Augustinus tillskrivs repliken Ge mig kyskhet och avhållsamhet - men inte ännu! Det låter som en skämtsam Hjalmar Söderberg. Eftersom Augustinus dessutom är skyddshelgon för boktryckare och bryggare kan man inte tycka annat än bra om honom.

Augustinus föddes i romersk familj i Nordafrika. Hans far var tjänsteman, hans mor var kristen men lät sonen studera klassisk filosofi. Augustinus gjorde vad som idag skulle kallas en akademisk karriär och kom nära makten. Efter lång tvekan blev han kristen, slets mellan olika livsstilar och brottades med att förena antik filosofi och kristendom. En paradoxal person i en turbulent värld.

En mening jag tycker om lyder:

En väldig kamp pågick i min inre boning. Varifrån härrör denna orimlighet? Själen ger kroppen en uppmaning, och blir då genast åtlydd; hon ger sig själv en uppmaning och möter motstånd.

Skuldkänslor – där har vi kanske förklaringen till Augustinus modernitet. Förutom att tvivla på olika läror var Augustinus fylld av självtvivel. Han levde i många år med en kvinna som han av sociala skäl inte kunde gifta sig med, men drömde om att leva i askes. Han hade en fot i etablissemanget och en i marginalen.

Det kan man inte säga om Fredrik Reinfeldt. Och för skuld finns det ingen plats i hans bok.

Men vad är rimligt att förvänta sig?

Själv tycker jag att Reinfeldt skriver intressant om hur de nya moderaterna skapades och kapitlen från valrörelserna ger ett strategiskt perspektiv på politik som journalistisk valrapportering saknar.

Och om jag jämför med de andra politiska biografierna jag läst:

Folkpartiledaren Gunnar Helén – om nu någon minns honom, skriver om sin splittrade personlighet. Anna-Greta Leijon om att politiken inte alltid var så lätt, Lars Danielsson om att han visst gjorde sitt bästa. Och så vidare. Reinfeldt skriver inte sämre än dessa, tvärtom, men vårt tålamod med opersonliga jag-berättelser har sinat.

Kanske är det dags att börja betrakta Reinfeldt och en del av hans kolleger med ömhet, den saklige jag-berättaren tycks mig vara en utrotningshotad art.

Fast jag är inte säker på att denna fridlysning kommer att lyckas. En orolig tid kräver oroliga författare. I valet mellan opersonliga författare som ger mig historia och personliga författare som ger mig historier väljer jag tredje vägen: Augustinus som tycks förena allt.

Han för samman den kristna teologin med den klassiska filosofin. Han för samman den intellektuelle sökaren med känslomänniskan. Han är utsatt men stark, djärv men tvekande. Under slutet av sitt liv bevittnade han romarrikets upplösning när det invaderades av vandaler och västgoter. Och i hans Bekännelser är alltså det privata lika omstörtande som det allmänna och det teoretiska lika starkt som det privata – och allt är oupplösligt förenat – som i alla våras liv.

Men trots att Augustinus inte verkar ha så många efterföljare detta år ger jag inte upp hoppet om den biografiska genren utan ser fram emot att Zlatan skriver en biografi över David Lagercrantz. Och så kunde väl Reinfeldt skriva en bok om Ace of Base?

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".