Lars Hermansson
Lars Hermansson har läst den bästsäljande essän "L'utilita del'inutile".

Hellre nyfiken än nyttig

5:30 min

Författaren och kritikern Lars Hermansson har läst den italienske litteraturvetaren Nuccio Ordines hyllning till det onyttiga i den bästsäljande essän L´utilita del´inutile.

En bok som utkom i Italien 2013 och som sedan dess har legat på bästsäljarlistorna i så gott som hela södra Europa och översatts till arton språk.

 I slutet av 1820-talet planerade den italienske poeten Giacomo Leopardi en encyklopedi över det onyttiga. I ett brev till en tänkt finansiär, en redaktör Stella, skriver han i juli 1827: ”Det är som om människorna är oeniga i allt, utom i sin uppskattning av penningen, nästan som om pengar utgjorde människans essens.” 

 Samtidigt i Frankrike bedriver Teophile Gautier sin kamp mot alla former av nyttotänkande, inte minst det merkantila, i den rörelse som skulle bli känd som l´art pour l´art, konst för konstens skull; i förordet till sin roman Mademoiselle de Maupin skriver den blott 23-årige författaren: ”Verkligen vackert är bara det som inte går att använda till något, allt som är användbart är fult” /…./ ”Ett hushålls mest användbara plats är avträdet”.

 Vare sig Leopardi eller Gautier har gått till historien som benhårda marxister, snarare som fritänkande bohemer och skönandar, men de är samtida med Marx och delar med honom ett förakt för den livshållning som går ut på att värdera all mänsklig aktivitet i termer av profit, även profit i överförd bemärkelse, vad jag kan tjäna på att umgås med den eller den människan, hur jag bäst kan utnyttja en situation så att den blir till min fördel, alltså en ego-utilitarism, som väl är raka motsatsen till kärlek.

 Första delen av Nuccio Ordines essä kan enklast beskrivas som en exempelsamling ur litteraturhistorien på texter och författare som ger uttryck för en kritik av detta slags nyttotänkande, från Platon till David Foster Wallace. Det måste vara nästan världsrekord att Ordine lyckats med bedriften att inte få med en enda kvinna i sin imponerande lista kapitalistkritiker, vilket bara stärker intrycket av att feminismen har oerhört mycket kvar att göra, inte minst i de latinska länderna. Andra delen av essän har titeln ”Företagsuniversitet och studentkunder” och beskriver vad det kapitalistiska nyttotänkandet har gjort med den akademiska världen, och det som brukar kallas grundforskning, alltså den forskning som inte har lönsamma patent och produktutveckling som mål, utan som tvärtom drivs av ren nyfikenhet på hur världen ser ut. Den sitter som bekant trångt idag, får allt mindre forskningsanslag, och kommer, menar Ordine, att försvinna om inte det ekonomistiska sinnelag som präglar vår kultur ersätts med någonting annat.

 Hårdast drabbad är förstås den humanistiska forskningen, som ju inte kan påvisa några uppenbara samband med framtida patent på mediciner eller kommunikationsteknologi. Enligt Ordine kommer det om mindre än hundra år, kanske bara femtio, inte att finnas några filologer kvar. Studiet av latin och grekiska har så gott som upphört vid europeiska universitet, och eftersom dagens studenter är framtidens lärare, så finns det snart inte några människor kvar på jorden som rätt kan förstå det skriftliga kulturarv som utgår från antiken.

 Ja, men vem bryr sig, vi har ju Youtube, kanske någon invänder. Ja, tjena. Att behöva redogöra för hur all kultur vi har omkring oss vilar på ett vetande och en grundforskning som människor bedrivit långt före oss, är mödosamt. Men om vi inte inser och lär oss och drar slutsatser av att dagens trådlösa routrar vilar på en förutsättningslös grundforskning i elektromagnetism, bedriven av en massa människor långt innan Marconi lanserade radioapparaten, kommer vi att bara uppfinna Youtube igen och igen och igen, och dö av leda framför skärmen. Men det där var förstås ett nyttoargument.

 Det Ordine efterlyser med sådan lätthet och elegans, vågar jag säga en typisk italiensk sådan, är motsatsen, en icke målinriktad förundran inför världen. Ordine återger en anekdot om den antike grekiske matematikern Euklides, han med parallellaxiomet ni vet. Nä, det visste inte jag heller. Hur som helst, Euklides hade förstås elever, och en av dem frågade: Vad kan jag få ut av det här? Varpå Euklides kallar på en tjänare, och ber denne hämta några småmynt, eftersom han har en elev som måste få ut någonting av det han lär sig. Man kan förstås invända att ett sådant förakt för de materiella vinningarna med sin verksamhet är en lyx som bara de redan besuttna kan kosta på sig, att vi andra måste fylla våra liv med målinriktade strategier för få ihop till brödfödan. Och så är det nog, men dessa strategier måste i högre grad vara inriktade på att skapa utrymme för det icke-målinriktade, det onyttiga, leken, lusten, kunskapen i sig.

 Det är en politisk fråga, en demokratisk fråga, och förstås en existentiell fråga.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista