Tidningaläsare
Foto: UPI/TT
Essä

En nyhetsundvikares bekännelser

13 min

Journalistiken sägs befinna sig i kris. Det har börjat talas om en särskilt problematisk grupp - nyhetsundvikarna. Den växande del av publiken som varken läser, lyssnar eller tittar på nyheter - över huvud taget.

Som en röta i demokratins väv av journalistik växer sig gruppen långsamt större.

Eller, hur allvarligt är det egentligen att medborgarna avstår från nyhetsmedia? Det frågar sig kulturredaktionens Mikael Timm i sin essä.

Journalistiken ligger för döden, demokratin likaså. Allt därför att medborgarna sviker sina plikter. Förmodligen kommer slöfockarna inte ens till begravningen. De läser inte tidningarna och har inte lagt märke till dödsfallet. 

Ni som det handlar om lyssnar förmodligen inte på detta program. Men se upp. Vi vet vilka ni är. Nyhetsundvikare. Och så värstingarna: Nyhetsvägrarna. Tro inte att Ni är säkerhet bakom datorn. Förenade Nyhetsimperierna slår snart tillbaka!

Termen nyhetsundvikare nådde mig för något år sedan och jag fylldes av skamkänslor. Visserligen hörde jag ju talas om begreppet, vilket visade att jag följde med. Men jag måste skam till sägandes medge att jag innerst inne är en nyhetsundvikare. Ja, kanske till och med en nyhetsvägrare. 

Min senaste prenumeration på en svensk papperstidning ligger närmare 30 år tillbaka i tiden. Sedan dess har jag nöjt mig med lösnummer och digitala utgåvor. Det är inte så att jag istället sitter och twittrar. Jag har jag inget konto på facebook eller snapchat och läser inga tweets.

Jag är helt enkelt inte speciellt intresserad av nyheter. Eller – skillnaden är viktig – av produkten ”nyheter”. Däremot har jag ett visst intresse, låt vara också det begränsat, av levande människor. Det händer att jag träffar sådana i analogt tillstånd. De talar då, helt omixade faktiskt, till mig och berättar på sitt oredigerade sätt någon nyhet som de finner intressant. Det kan gälla en gemensam bekant som råkat ut för något. Eller vädret, meteorologerna får alldeles för kort tid på sig i gammelmedia. Men det kan också gälla president Obamas senaste tal eller varför franska arbetslösa ungdomar ogillar en välgörenhetssång. Kort sagt: världens tillstånd sipprar in i min tillvaro trots att jag inte följer nyhetsmedia. 

Nyhetsvägrarna och deras dietversion, nyhetsundvikarna, har i de första rapporterna framställts som ett demokratiskt problem. Hur ska de kunna utöva rösträtten om de inte följer med i nyheterna?

Så vad är det som förenar oss Nyhetsundvikare i vår skamliga gemenskap. Är det så att vi inte bryr oss om kollektiva sammanhang, det som våra kritiker kallar samhället fast de ofta menar staten? Är vi nördar, missbrukare av trivial underhållning, dokusåpor. Sitter vi trollbundna av melodifestivalen?

Nja, inget av detta stämmer på mig. Min egen ovilja att läsa tidningar, se på tv och lyssna till radionyheter beror inte på att jag inte vill ta del av det nya – tvärtom - utan på att nyhetsmedia sällan berättar något för mig okänt.

Låt mig på ett hopplöst gammaldags sätt exemplifiera:

När jag skriver dessa rader pågår en strejk på ett skandinaviskt flygbolag. För en gångs skull vill jag vara en ansvarsfull medborgare. Jag hör om detta på radio, ser det på tv, läser det i fyra tidningars webbupplagor. Överallt samma historia; flera gånger intervjuas samma personer. Bilderna i TV inifrån cockpiten är desamma.

Så jag fattar ett helt rationellt beslut och ordnar istället en teaterbiljett, ser en film på netflix och läser en ny rysk roman. Inte världens bästa roman, men det är åtminstone ny. För mig alltså.

Ja som Ni märker är jag egocentrerad. Det är inte så väluppfostrat men jag tror att om man vill förstå tidningskrisen måste man ha ett individualistiskt perspektiv, eftersom det som utmärker vår era är just möjligheten till egna val, genomtänkta eller ej. 

Att jämföra en roman med en artikel om en arbetsmarknadskonflikt kan förvisso vara orättvist. Så, låt oss ta andra exempel: ett riksdagsparti ska välja ny ordförande. Hur varierad och originell är medias rapportering om kandidaterna?

Riksdagen kommer att ändra regelverket för statsbudgeten. Hur många olika analyser hör jag av detta? På nytt får jag tid att göra något annat, denna gång går på jazzklubb och lyssna till en ny artist, därpå ser jag på Youtube en konsert med Sinatra. Den spelades in 1972. Men för mig är den ny.

Är det verkligen så underligt att vi nyhetsundvikare blir fler och att en del av oss blir nyhetsvägrare. Det finns ju så lite nytt i nyheterna och så mycket att upptäcka på andra områden. De verkliga nyhetsundvikarna är redaktionerna som istället för att odla sin särart upprepar det som redan är känt. Demokratiproblemet är inte medborgarnas ointresse. Problemet är att vi som skriver och talar alltför sällan varierar perspektiven och därför gör demokratin ointressant.

Som så många andra turister har jag vandrat i Aten och med hjälp av ruiner och böcker försökt föreställa mig torget, Agoran. Här sägs alltså demokratin ha fötts. Medborgare i fria samtal beslutade hur staten skulle agera.

Visserligen hade inte kvinnor, slavar och i Aten bosatta främlingar – de vi nu kallar invandrare – rösträtt, men som bekant har också valdeltagandet i vårt samhälle sina begränsningar.

De mediaanalytiker som förutsäger demokratins död på grund av kommersialism, underhållningsvåld, banaliteter i det offentliga rummet skulle förmodligen inte bli på bättre humör av en tidsresa till agoran. Här förekom visserligen politiska diskussioner, men hur samlade och rationella var de? Runt omkring pågick valutaaffärer, vanlig handel, gräl, skvaller, banal underhållning – alltså högst mänskliga aktiviteter som konkurrerade med politiken om medborgarnas uppmärksamhet. Senare flyttades en del kommersiell verksamhet till andra delar av staden. Det räddade inte Athen.

Medborgarna i stadsstaten tog felaktiga beslut, de kunde inte ens samla sig för att försvara sin stad i orostider – ändå var deras samhälle så litet att det rimligen borde ha varit möjligt för de flesta att förstå vad som hände och fatta kloka beslut. Kanske var deras uppmärksamhet splittrad?

Inför spådomarna om demokratins död på grund av minskat nyhetsintresse kan det vara värt att betänka att det förmodligen aldrig har funnits en ideal demokratisk valprocess. Valdeltagandet har alltid varit för lågt. Kunskapen alltid otillräcklig. Missuppfattningar har alltid påverkat besluten. Så hur allvarligt är det att medborgarna avstår från nyhetsmedia?

De som oroar sig utgår i tysthet från att det viktigaste i en människas liv är att analysera skattefrågor, bry sig om statsbudgeten, engagera sig i kommunala byggplaner? Eller är kanske utrikespolitik och försvar viktigare. Eller miljöpolitik. Eller skolan. Vem kan säga sig vara en fullt informerad medborgare?

Och även om medborgaren verkligen har reda på alla fakta. Hur kan vi vara säkra på att väljaren gör rätt analys.

Är det moraliskt bättre att läsa en artikel om flygstrejk än att läsa en roman av Tolstoj? Är det moraliskt bättre att studera kommunens politik för grundskolan än att se en filmklassiker av Jean Renoir? Är det bättre att se en intervju med Lars Adaktusson än en balett? 

Jag är benägen att svara nej på alla tre frågorna. Ibland är politik viktigast, ibland något annat. Människan är trots allt mer än bara väljare. Och även som väljare behöver vi tillgång till annat än statsbudgeten, skolbudgeten och partiledarintervjun.

För att bli en god medborgare behövs bildning, vilket är något annat än utbildning och också något annat än att svara rätt på tidningarnas läsarquiz med nutidsorientering. Bildning är en kombination av läsning, livserfarenhet och förmåga att ta in information från alla håll, i alla former. Och så lite eget tänkande. Här finns det plats för media. Plats för mer än väljarinformation.

För flera decennier sedan skrev jag om tv som en slags medeltida marknad med gycklare, lärda, religion och blasfemi – motsatsparen är många. Då hade ännu inte internet slagit igenom. Idag har tidningarna blivit tv-producenter och nätet ger alla möjlighet att göra sin utsaga, sitt program. På alla möjliga ställen på vårt  svåröverskådliga elektroniska torg står människor som vill att vi ska ta del av deras budskap.

Jag har svårt att finna det nedslående, tvärtom ökar poddar, elektroniska nyhetsbrev och sajter mitt intresse för världen.

Det är visserligen möjligt att med den nya tekniken att välja bort det oväntade. Men den som använder nätet och sociala media hamnar alltid på villovägar. Och när möjligheterna till upptäckter ökar, så ökar också möjligheterna till en livaktig demokrati.

Sjönk valdeltagandet i senaste valet? Nej, trots att sociala medier gjort sitt intåg. Har intresset för vad som lite vagt kallas samhällsfrågor minskat? Det är möjligt men inte säkert. Partierna har sedan länge svårt att rekrytera medlemmar, medan många mer eller mindre tillfälliga opinionsgrupper bildas. Som på torget i Athen.

När alla kan föra ut sin egen åsikt via nätet behövs fortfarande den goda berättelsen som får oss att se sammanhang vi inte har sett. Kanske skulle media ha färre nyheter och mer litterär journalistik i Mark Twains, Jolos och Bangs anda. Kanske borde en del journalister ersättas av filosofer?

Den dag media verkligen innehåller texter som berättar om det nya återvänder nog vi nyhetsundvikare. En bra historia blir aldrig omodern. Aldrig ointressant.

Vi får väl bara hoppas att demokratin inte dör innan dess, av leda, medan nyhetskramarna försöker rädda oss med fler gamla nyheter.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista