Magnus Linton
Magnus Linton försöker i sin bok föra in såväl forskarnas som knarkarnas röster i den svenska narkotikapolitiken. Foto: Jessica Segerberg

Förbudet. Fördömandet. Förnekandet.

7:46 min

 Litteraturkritikern Jenny Högström har läst "Knark", Magnus Lintons kritiska genomgång av svensk narkotikapolitik.

 "Magnus Lintons bok är som synes välkommen på så många plan. Inte minst gör den upp med den blåögda nolltoleranspolitik (i sin tur en uppgörelse med 60-talsflummet) som i Bejerots efterföljd kriminaliserade eget bruk och försköt polisinsatserna från den grova knarkrelaterade kriminaliteten till… enskilda knarkare."

 Knark. Föga anade författarna Birgitta Stenberg och Paul Andersson på 1950-talet att deras smeknamn på amfetamin, som hängde ihop med att det fick tänderna att knarra, skulle bli ett allmänt vedertaget paraplybegrepp för droger, med bäring än idag.

 Knark, knarkare, knarka.

 Du som lyssnar får gärna observera din första reaktion på orden.

 Låt mig gissa att den inte är särskilt positiv. Kanske får du en känsla av obehag, kanske uppstår någon typ av omedelbart, instinktivt fördömande, högst förmodligen får du en rätt tydlig bild av den där knarkaren.

 I så fall är din reaktion tämligen representativ för den stigmatiserande svenska narkotikapolitik som beskrivs i Magnus Lintons reportagebok ”Knark. En svensk historia” som utkommer på bokförlaget Atlas i dagarna.

 För även om bilden av narkotika de senaste tio-femton åren har relativiserats till och med i Sverige, så sitter det liksom i ryggmärgen.

 Förbudet. Fördömandet. Förnekelsen.

 Och det har med ideologi snarare än information att göra. Det visar Linton med all önskvärd tydlighet.

 När jag växte upp på 80-talet var det inget snack om saken: Allt bruk var missbruk. Punkt slut. Det var nolltoleransens årtionde och paniken inför HIV utlöste en hysterisk retorik och restriktiva åtgärder.

 När jag sen började gå på rave i Skåne och Danmark i början av 90-talet, körde Expressen en skräckkampanj. ”Här smakar hon på helvetet” stod det på löpet under en närbild av en mun med en LSD-tripp på tungan.

 En annan anekdot från epoken: en polis i Lund säger till mina kompisar: Vet ni vad LSD är för något? Neeej, säger dom. Jo, det är en liten papperslapp. Först tar men den. Sen går man upp i ett höghus. Och sen hoppar man...

 Men vi var faktiskt inte helt dumma i huvudet. Folk tar inte droger för att hamna i helvetet eller hoppa från höghus. Folk berusar sig rent generellt för att ha kul – och det gjorde även vi. På alla upptänkliga vis.

 Och jag kan säga att de människor som dör av droger inte i första hand hoppar från höghus – eller röker ihjäl sig på cannabis för den delen, som vår före detta justitieminister Beatrice Ask på allvar trodde att man kunde göra, så sent som år 2014.

 Nej, berättar Magnus Linton i sin bok, de dör av överdoser och smutsiga sprutor. De dör trots att man i Sverige lagt enorma resurser på att stoppa folk från att knarka, de dör för att man velat straffa knarkare snarare än att hjälpa dem. De dör för att man med berått mod velat göra dem drogfria snarare än att ge dem exempelvis metadon. De dör för att deras liv uppenbarligen är lite mindre värda.

 Och de är många: i Sverige år 2013 dog 460 personer, vilket är tre gånger högre än det europeiska genomsnittet. Mellan 30 000 och 50 000 svenskar har idag allvarliga problem med missbruk.

 Situationen ligger med andra ord ganska långt ifrån den vision om ett drogfritt samhälle som från och med 1978 och socialläkare Nils Bejerots ideologiska genombrott i politiken, var konsensus, från vänster till höger.

 Att frågan visat sig vara så svår att diskutera beror på en kombination av det som en forskare i Lintons bok snällt beskriver som ”kunskapsignorans” och regelrätt moralpanik.

 Vad Magnus Linton saknat i svensk narkotikapolitik är forskarnas och knarkarnas röster. Detta är ju en skandal i sig, men i hans reportage varvas åtminstone intervjuer med just forskare och knarkare – och i de fall som folk har dött, med en förtvivlad förälder. Ibland blir det lite väl snårigt, för turerna är många, och han hade nog vunnit på minst en sträng genomskrivning till. Men mitt ex av boken är fullt av hundöron, understrykningar och utropstecken från den första sidan till den sista.

 Parallellt med den ideologiskt betingade politiken, från nolltolerans till dagens medikalisering, följer Linton drogerna genom historien, från amfetamin till heroin och kokain till MDMA till bensodiazepiner och dagens blandmissbruk. Med ett särskilt kapitel om substitutionspreparat som subutex och metadon, och de infekterade diskussioner och fasansfulla experiment som de gav upphov till.

 Fokus ligger dock på opiater, heroin. Tänk dig själv en drog som på några veckor kan få en kvinna att prostituera sig dagligen medan hennes kille sitter i köket utanför, en drog som redan efter första sprutan kan få en person att utbrista att hen skulle kunna sälja sin mormor för det där – och som en sen är beredd att sälja sin mormor för att slippa ha abstinens ifrån...

 Hur slutar man med sånt?

 Magnus Lintons bok är som synes välkommen på så många plan. Inte minst gör den upp med den blåögda nolltoleranspolitik (i sin tur en uppgörelse med 60-talsflummet) som i Bejerots efterföljd kriminaliserade eget bruk och försköt polisinsatserna från den grova knarkrelaterade kriminaliteten till… enskilda knarkare.

 När 90-talets kris sedan kom och med den en ny knarkvåg så, pang, fanns ingen vård att tillgå. Alla knarkare var ju kriminella.

 1998, när Margot Wallström i samband med den höga dödligheten för svenska narkomaner, fick frågan om man kunde tänka sig alternativ till den svenska politiken om det kunde rädda liv, svarade hon stenhårt ”nej”.

 Att läsa om denna era i svensk historia får en att vilja skrika rakt ut!

 Politiken ser tack och lov annorlunda ut idag, mycket på grund av det internationella läget.

 Men den springande punkten är fortfarande de frågor som Linton låter sina forskare ställa: hur bemöta verkligheten på bästa sätt?

 Och framför allt: hur ska vi få fler människor att överleva?

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista