Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på https://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.
En ukrainsk soldat under militärövning utanför Mariupol.
En ukrainsk soldat under militärövning utanför Mariupol. Foto: Irina Gorbaseva
Essä

Skiftande bilder av vad som egentligen händer i Ukraina

Skiftande bilder av vad som egentligen händer i Ukraina
14 min

Bilderna av konflikten i Ukraina skiftar i den flora av analyser som ges ut i bokform. Kulturredaktionens Fredrik Wadström, tidigare Sveriges radios korrespondent i Moskva och mångårig besökare i Ukraina, läser det senaste tillskottet på svenska: "Frontlinje Ukraina" av Richard Sakwa, professor i rysk och europeisk politisk historia och ser hur skiftande utgångspunkter leder till helt olika slutsatser om Ukrainakonflikten.

Låt oss börja i Kiev i september i år. En kille i övre tonåren ställer sig upp inför publik och berättar om sin hund. Han kommer från Mykolaivka i östra Ukraina, en stad som varit indragen i striderna mellan lokala separatister understödda av Ryssland och den ukrainska armén. Under de första månaderna av strider under våren och sommaren 2014 var Mykolaivka ett strategiskt viktigt fäste för separatisterna men sedan togs området över av ukrainska trupper som idag kontrollerar staden.

Tonårskillen som berättar om sin hund är med i en väldigt speciell teaterföreställning. Den heter kort och gott "Mykolaivka" och kanske egentligen borde beskrivas som anti-teater. Utspridda i lokalen ställer sig ungdomar från den krigsdrabbade staden i östra Ukraina och berättar om någon eller några aspekter av sina liv för Kiev-publiken. Den ukrainska dramatikern Natalia Vorozhbyt och den tyske regissören Georg Genoux reste österut, letade upp ungdomar i Mykolaivka och arbetade tillsammans med dem fram den dokumentära teaterproduktionen. Nu har de tagit hela gruppen till Kiev i en vecka för att spela "Mykolaivka" under den årliga ukrainska kulturfestivalen Gogolfest. Ungdomarnas vardagliga berättelser rymmer både triviala historier om livet i en liten provinsstad och hisnande bilder från tillvaron nära frontlinjen i den pågående konflikten. Kontrasten är stor jämfört med det brusande, hektiska och välfungerande livet i den ukrainska huvudstaden. På de trendiga urbana caféerna i det solgassande Kiev får jag påminna mig om att jag inte är i Brooklyn utan i ett land som i mer än ett år tillbaka är i krig.

Så det är med glad förväntan som jag tar mig an den brittiske historieprofessorn Richard Sakwas "Frontlinje Ukraina" med undertiteln 'Krisen i gränslandet mellan Ryssland och Europeiska unionen'. Bakgrund, förklaringar, samband är väl det som vi alla längtar efter när det gäller dagens Ukraina, också vi som regelbundet reser dit och umgås med människor som lever mitt i den dramatiska politiska utvecklingen. Fast bokens underrubrik - 'Krisen i gränslandet mellan Ryssland och Europeiska unionen' - borde gjort mig mer vaksam. För Richard Sakwa är inte Ukraina ett land utan ett gränsland och de två viktiga komponenterna i hans bok är snarare EU och Ryssland. Bara det borde fått mig att höja garden något. Och redan på sidan två i förordet till "Frontlinje Ukraina" börjar jag vakna till när Sakwa gör sin utgångspunkt tydlig: Ryssland blev efter kalla krigets slut lämnat utanför den europeiska gemenskapen och det är det som skapat de konflikter vi ser idag. Istället för det som Richard Sakwa kallar en Brysselcentrerad syn på Det utvidgade Europa hade han velat se ett Storeuropa där man inte skulle behöva välja mellan Bryssel, Washington och Moskva. Det låter som en generös vision men är det någon part som under de senaste 25 åren motarbetat en sådan modell så är det väl just Kreml. Alla försök från andra forna sovjetstater att försöka stå på egna ben, föra en självständig politik och ägna sig åt nationsbyggande har torpederats av Moskva i form av hätsk propaganda, ekonomiska sanktioner och ibland till och med militära konflikter. Fråga bara georgierna som inom sina ursprungliga gränser sedan mer än 20 års tid hyser två frusna konfliktzoner, Abchazien och Sydossetien, regioner som hålls under armarna ekonomiskt och militärt enbart med hjälp av stöd från Ryssland. Så vem är det som tvingar vem att välja mellan Bryssel, Washington och Moskva? Den som idag vill försöka förklara för ester, letter och litauer att de valde helt fel när de blev medlemmar i både EU och Nato har förmodligen en väldigt tuff uppgift framför sig. Och nu är vi alltså bara på sidan 2 och 3 i Richard Sakwas förord till boken om Ukraina.

Frågan om Nato är en av grundbultarna i Richard Sakwas "Frontlinje Ukraina", precis som det är för alla som vill ursäkta och förklara Rysslands agerande gentemot länder som Ukraina och Georgien. Inte för att han sammanlagt ägnar ämnet så många rader i boken utan för att resonemanget finns som en viktig förutsättning för hela berättelsen om hur de senaste årens konflikter uppstått. För Sakwa är den nuvarande krisen "i grunden en kamp mellan olika visioner om vad det innebär att vara ukrainsk och vem som ska bestämma det, och till följd av det vilken Ukrainas rätta plats i världen är".

Låt oss stanna upp ett ögonblick vid det här att det skulle finnas en rätt plats i världen för Ukraina som enligt Sakwa har en traditionell inriktning österut. De flesta ukrainare jag talat med under de senaste åren uppfattar den där inriktningen österut som påtvingad eftersom landet i sekler varit en del av ett ett ryskt och senare sovjetiskt imperium. När det gäller strävanden västerut som lyfts fram under både den orangea revolutionen 2004-05 och Euromajdan förra året så säger många saker i stil med "vi behöver inte EU, vi behöver inte Europa, låt oss bara slippa den korrupta, auktoritära samhällsmodell som Ryssland vill tvinga oss fortsätta leva i". Europa är för de flesta ukrainare bara en symbol för ett fungerande rättssamhälle, yttrandefrihet och ett demokratiskt politiskt system. Det är ingen som förväntar sig att starkare band till Ryssland ska leda till några av dessa saker

Så hur ska vi se på frågan om Natos utvidgning österut? Richard Sakwa skriver att det är en av de frågor som hotar att slita Ukraina i stycken sätta världsfreden i fara. Vad menar han egentligen med det? Efter den orangea revolutionen så drev den dåvarande ukrainske presidenten Viktor Jusjtjenko på frågan om ukrainskt Nato-medlemskap trots att stödet för detta bland landets 45 miljoner invånare var förhållandevis lågt. Vid Nato-toppmöte efter Nato-toppmöte bjöds Ukraina artigt in, la fram sina argument för varför landet ville bli medlem i förvarsalliansen och skickades hem igen efter leenden, handskakningar men inga löften. Sakwa beskriver hur amerikanerna vill börja förhandla med Ukraina våren 2008 men att Tyskland och Frankrike satte stopp. 2010 sopades Jusjtjenko bort från den politiska scenen i samband med presidentvalet efter fem år av svikna löften och galopperande korruption och Ukrainas eventuella framtida Natomedlemskap försvann in i dimman. När Ryssland så våren 2014 gick in militärt och annekterade Krim och började pumpa in vapen i östra Ukraina rörde Nato inte ett finger. De ukrainare som fortfarande hade kvar en förhoppning om att de skulle få militärt stöd västerifrån vid en rysk aggression gjorde sig snabbt av med den tanken. Ukraina fick nöja sig med västsanktioner mot den ryska ekonomin och mot enskilda personer i den ryska statsapparaten. På marken fick landet klara sig på egen hand. Så hur kan Nato-hotet fortfarande förekomma i debatten? Hur kan Richard Sakwa använda det som en viktig förklaring till kriget i östra Ukraina och annekteringen av Krim? Ukraina har inte på länge varit så långt från Nato som det är nu.

Det intressanta med Sakwas "Frontlinje Ukraina" är inte att han inte kan sitt ämne. Han beskriver kunnigt om landets utveckling steg för steg och med stor känsla för detaljer. Det som gör det hela till en så oanvändbar bok är två stora svagheter. Den ena är det den underliga utgångspunkten att Ryssland är inträngt i ett hörn och tvingas agera som det gör. Om nu Moskva var så isolerat och angripet från alla håll varför valde då Nato-landet Tyskland att för bara några år sedan bygga ihop sig med Ryssland med en gasledning genom Östersjön och göra sig och delar av övriga Europa beroende av rysk gas för lång tid framöver? Bara som ett av många exempel på försök till samarbete istället för konflikt. Den andra svagheten hos Richard Sakwa är när han ska förklara och beskriva Euromajdan, den tre månader långa proteströrelsen vintern 2013-14 som blev startskottet för Rysslands agerande. Jag tror inte att Sakwas bild av Majdan är en fråga om medveten desinformation. Jag tror bara att han inte riktigt har förstått vad som hände, att han har dåliga källor och därför missar att lyfta fram mycket av det väsentliga i händelseutvecklingen.

Men det finns ju andra nyskrivna böcker för den som vill förstå vad som hände på Majdan. Till exempel kom i våras den svenske historikern och journalisten Peter Johnssons bok "Ukraina i historien" där de sista 50 sidorna om den senaste revolutionsvintern i Kiev är bra mycket mer användbara än Sakwas hopkok av ryktesuppgifter, feltolkning av siffror och underliga värdering av styrkeförhållanden. När Richard Sakwa sitter och klipper och klistrar ihop sin berättelse om Majdan från Youtube-klipp, rysk press och New York Times-artiklar så reser Peter Johnsson till Kiev för att på plats komplettera sina bakgrundsfakta med ögonvittnesskildringar. Det märks på Johnssons förmåga att förklara och beskriva Euromajdan. Sakwa kallar revolutionen för "Gåtan Majdan" och det förstår jag efter att ha försökt följa hans motsägelsefulla tanketrådar. Särskilt tydligt blir det när han i slutet av boken slänger in en tabell över valresultaten från parlamentsvalet i oktober 2014, alltså ett halvår efter Majdan, där de högerextrema partierna Svoboda och Högra sektorn fått katastrofdåliga resultat. Då har Richard Sakwa redan ägnat stor möda och många sidor åt att förklara vilket allvarligt politiskt hot de här grupperna utgör efter Majdan.

Ukraina är mosägelsefullt och komplicerat och just därför är alla tvärsäkra modeller, som till exempel Sakwas "Frontlinje Ukraina", dömda att hamna snett. Framför allt är sedan länge dags att sluta betrakta landet som ett gränsland och lyssna på vad 45 miljoner ukrainare själva vill med sitt land, inte vad Moskva, Bryssel eller Washington anser att de borde vilja. Så jag lyssnar allra helst på ungdomarna i teateruppsättningen "Mykolaivka" på årets upplaga av kulturfestivalen Gogolfest, om livet i en småstad vid frontlinjen i östra Ukraina, för att höra om deras drömmar, längtan och vardagsbekymmer.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".