Essä

Filosofi + omvårdnad = kunskap

12 min

 Skolans ämnesuppdelning har inte alltid sett ut som den gör i dag.

 Eva-Lotta Hultén ifrågasätter matematikens upphöjda status och föreslår tre nya ämnen på skolschemat: praktisk psykologi, praktisk filosofi och omvårdnad.

 Är skolan en sorts fabrik som ska leverera levande produktionsenheter med mätbara kunskaper? Eller ska den lära oss att tänka, umgås och ge ett rikt liv? Vilka kunskaper är det egentligen som räknas och varför?

 1842 fick vi i Sverige den obligatoriska folkskolan, med läsning, skrivning, räkning, kristendom och så småningom historia som ämnen. Avsikten var att skola folket till fosterlandskärlek och lydnad mot överheten. Utformningen byggde vidare på de enkla skolor som den svenska kyrkan börjat inrätta under 1600-talet. I dem var det enbart läsning som gällde, med målet att så många som möjligt skulle kunna ta del av katekesen - men förstås helst inte läsa så mycket annat. Också i den obligatoriska folkskolan var kristendomen central. Barn förväntades kunna redogöra för bibliska berättelser och tvingades lära sig bibelverser utantill. Musikundervisningen kallades till en början kyrkosång och bestod av träning i psalmsång, med syftet att kunna sjunga vackert i kyrkan. Så småningom byttes namnet till enbart 'sång', och även fosterländska visor övades in. Efterhand breddades ämnet men först 1955 fick vi ämnet 'musik' i skolan, och innehållet började likna dagens.

 Även bildämnet hade till en början en högst funktionell inriktning. Det hette ritning och gick ut på att barnen skulle rita efter lärarens exakta instruktioner, för att lära sig avbilda, och för att träna tekniska ritningar. Först mot slutet av 1800-talet blev det ett estetiskt ämne som ansågs bildande och smakfostrande. Teckning kom också 1919 att ingå i det nya ämnet hembygdsundervisning, och i flera andra ämnen eftersom man ansåg att barn lärde sig bättre om de använde händerna. Sedan gick bildämnet alltmer mot fritt skapande och allt mindre av avbildande för att senare också rymma andra konstuttryck, som keramik, och även bildanalys, och ämnet hade länge hög status.

 Föreställningarna som figurerar idag, om att det för inte alls särskilt länge sedan rådde en strikt pluggskola där allt "flum", det vill säga allt som gick utöver katederundervisning, läxor och förhör, var bannlyst, stämmer inte. Den svenska skolan förändrades tidigt och har länge influerats av idéer om en undervisning som rör både kropp, intellekt och estetiskt sinne, och som syftar till att frigöra och lära ut både för arbetslivet nödvändiga kunskaper och ifrågasättande av överheten och det rådande. Rousseau var en av inspiratörerna till reformpedagogiken, eller progressivismen, den rörelse som växte sig stark i början av 1900-talet och som bland andra Ellen Key och den amerikanske filosofen och pedagogen John Dewey var en del av. Båda förespråkade ett jämställande av handens och huvudets kunskaper och John Dewey var den som myntade begreppet learning by doing, alltså att barn i skolan skulle få göra saker med sina händer, pröva sig fram och uppleva att kunskap sattes in i ett sammanhang. Teori och praktik skulle förenas, och den strikta ämnesuppdelningen brytas upp.

 Många av Deweys idéer kom att få stort inflytande på den svenska skolan, som under hela 1900-talet och fram till idag förblivit en blandning av praktiskt och intellektuellt inriktad kunskap. I verkligheten var det nog däremot lite si och så med hur mycket inflytande barnen hade och hur mycket ifrågasättande som uppmuntrades - och ämnesindelningen rådde han inte på. Vi fortsatte i mycket hög utsträckning att läsa matematik för sig, bild för sig, musik för sig, svenska för sig.

 Att dela in kunskap i ämnen, eller discipliner, är en vana med mycket lång tradition, men vilka ämnen som anses viktiga har skiftat kraftigt. I det antika Grekland var retorik ett av de viktigaste ämnena i de dåtida skolorna och enligt en av den tidens största utbildningsfilosofer, Platon, var läsning en ganska tvivelaktig aktivitet eftersom det innebar att den som läste underkastade sig den skrivandes vilja. När Karl den store på 700-talet med hjälp av biskopar och abbottar genomdrev inrättandet av skolor var det läsning, skrivning och latinsk grammatik som gällde. Vid de medeltida universiteten i Bologna och Padua fanns tre fakulteter: teologi, juridik och medicin.

 Idén att tragglande och upprepning har ett egenvärde är också en föreställning med lång historia. I en artikel i nättidningen Skola och samhälle berättar Jan Thavenius, professor emeritus i litteraturvetenskap och före detta lärarutbildare så här: "Jag läste tyska i sju eller åtta år. Under den tiden talade vi aldrig tyska. Skrev aldrig tyska. Vi läste och översatte tyska texter och lärde oss tysk grammatik. Det senare ansågs som grundläggande för alla andra (språk)studier. När vi slutade gymnasiet kunde vi varken tala eller skriva tyska. Det ansågs helt i sin ordning."

 Thavenius kallar formalismen för "den västerländska skolans speciella signum". Målet för skolan tycks genom tiderna alltid haft en tendens att tippa över från att lära för livet utanför skolan till att få så bra betyg som möjligt - alltså att prestera inom systemet, inte sällan med hjälp av övningsexercis där kunskapssortering och upprepningsövningar tagit stor plats. Thavenius konstaterar att vilka ämnen som ansetts särskilt lämpliga för sådana formalistiska övningar har ändrats över tid. Katekesen, latin, grammatik och ordkunskap har alla under perioder ansetts liksom allmänt kunskapsstärkande och bra för lärdisciplinen. Idag fylls den rollen främst av matematiken.

 Högst status och mest utrymme i skolan idag har förutom matematik också svenska. Svenska är grundläggande i alla sammanhang och det finns inga skäl att ifrågasätta ämnets position. Men vad gör egentligen matematiken däruppe på piedestalen?

 I sin avhandling Skolans matematik spårade utbildningssociologen Sverker Lundin ämnets ursprung och utveckling och ifrågasatte dess status och de förväntningar vi har på det. Han visade att matematiken i skolan bland annat utvecklats som ett medel för att hålla barn sysselsatta och lära dem disciplin. Det skulle ske genom att de sattes att räkna mängder av tal som knappt skilde sig från varandra. Han jämför föreställningen om matematikens nytta med religiös tro och i en intervju menade han att ämnet blivit "en ritual, något heligt som utförs som en ceremoni vars syfte man inte alltid känner till." Vi har vants att höra att matematik hjälper oss att förstå det mesta här i världen, gör oss mer demokratiska, tränar oss i att tänka i största allmänhet och bidrar till självförtroende. Några belägg för det har emellertid inte presenteras.

 Visst behöver vi kunskaper i matte för att klara av vår vardag. Och visst är djupgående matematikkunskaper viktiga för att klara av högre tekniska utbildningar. Men det är ju medicin också, för den som läser till läkare eller sjuksköterska, ändå är medicin inte något obligatoriskt ämne i grundskolan.

 De senaste åren är det inte heller många som i samtalet om skolan stått upp för värdet av de estetiska ämnena. Därför blev jag mycket glad när gymnasieminister Aida Hadzialic nyligen i en intervju kallade det ett intellektuellt fattigdomsbevis att de estetiska ämnena sedan några år tillbaka inte är obligatoriska på gymnasiet. Hon lovar att de nu åter ska bli det. På ett sätt som mycket få politiker gjort det senaste decenniet talade hon sig varm för hur viktiga de är för kreativitet, hälsa och innovationsförmåga. Hon lyfter därmed åter in andra aspekter än de rent ekonomistiska i samtalet om skolans uppgift.

 I sin bok Hets listade idéhistorikern Sven-Eric Liedman tre grundläggande uppgifter för skolan: att ge en yrkesutbildning, att förbereda för ett liv i ett samhälle tillsammans med andra och att bidra till att ge ett rikt liv. Utifrån en sån syn på skolans uppdrag skulle man kunna tänka sig minst tre nya ämnen i skolans obligatoriska kursplan: praktisk filosofi, praktisk psykologi samt medicin och omvårdnad. I praktisk filosofi skulle vi få träna vår förmåga att värdera, resonera, ifrågasätta, dra slutsatser, kort sagt att tänka. Det är viktiga förmågor i en demokrati och ett informationssamhälle. I den praktiska psykologin skulle vi få lära oss mer om hur vi själva och andra fungerar och hur vi kan leva i gott samspel med varandra. Undervisningen skulle försöka hjälpa eleverna att hitta svar på frågor som: Hur fungerar vi människor under press? Vad får oss att slappna av och må bra? Hur kan jag möta och hantera känslor som aggressivitet, nedstämdhet och oro? Varför blir så många av oss instinktivt rädda för det vi ser som främmande, och hur kan vi arbeta bort den rädslan? Och på lektionerna i medicin och omvårdnad skulle vi ges grundläggande kunskaper om kroppen, vanliga sjukdomar, friskfaktorer och hur vi tar hand om sjuka och hjälpbehövande människor. Alla dessa tre ämnen är av sådan karaktär att det är bra om alla i ett samhälle har kunskaper i dem, ju djupare desto bättre.

 Kanske spelar det ingen större roll vilka etiketter vi sätter på undervisningen, det är ju innehållet i skolan som helhet som är det viktiga. Praktisk filosofi kan ingå i svenska och medicin och omvårdnad i idrott och hälsa eller i hemkunskap. Men skolans val av rubriker på sitt innehåll formar vår bild av vad som är viktigt, vilket som har prioritet över vad, och påverkar på så vis det allmänna medvetandet, som i sin tur påverkar läro- och kursplaner.

 Det finns en stark konservatism på skolans område; många av oss vill att den ska se ut som den alltid gjort. Eller rättare sagt som den gjorde när vi själva gick där, och som vi därför inbillar oss att den alltid gjort. När man ifrågasätter matematikens upphöjda ställning blir många arga. Men i ett samhälle som vill kalla sig intellektuellt reflekterande måste alla ämnen kunna bli föremål för funderingar kring innehåll, timplan, mål och undervisningsform. Vedertagna sanningar och gamla traditioner behöver luftas, vädras - och ibland kasseras. Kanske kan vi medan vi ändå håller på, också passa på att tillåta oss drömma om en ämnesöverskridande undervisning som ger både sammanhang, överblick och mening i stunden.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista