Hårborttagning
"Hår på fel ställen är fortfarande kontroversiellt. Och fel ställen är för kvinnor i princip överallt utom på huvudet, ögonfransarna och ögonbrynen." Foto: TT

Håret - en trasslig härva av politik och estetik

5:14 min

Det är Darwins fel, eller förtjänst, att vi är så upptagna av kroppsbehåring. Det menar historikern Rebecca Herzig, som skriver om hårborttagningens historia i boken "Plucked".

 Stod du dubbelvikt med en rakhyvel i duschen i morse? Eller försökte diskret dra ut några hårstrån ur hakan på lunchmötet? Det är Darwins fel. Eller kanske Darwins förtjänst. Före hans evolutionslära var förekomsten av kroppshår i alla fall inte tillnärmelsevis laddat som det är nu: faktum är att när det vi idag kallar USA koloniserades så betraktades ursprungsbefolkningens förkärlek för att avlägsna hår av kolonisatörerna tvärtom som suspekt. Hundra år senare slogs släktskapet mellan människan och apan fast, och vips var ymnig hårväxt, annat än på huvudet då, något både dåligt och äckligt.

 Att titta på historien och globaliseringen ur ett hårperspektiv är det ännu inte så många som gjort, men den amerikanska historikern och forskaren Rebecca Herzig har valt det som ämne till sin högintressanta bok med namnet ”Plucked: A History of Hair Removal”. Och Herzig går grundligt tillväga: hon beskriver hårborttagningsmetodernas moderna historia, från 1800-talets svavelbaserade dekokter till tortyrartade elektrolysnålar till vår tids laserbehandlingar och försök att genmodifiera kroppen till att sluta producera hår. Det är en fascinerande och ofta blodig historia – den amerikanska lagen ”The Food, Drug and Cosmetic Act” från 1938 formulerades delvis som en konsekvens av att ett stort antal kvinnor blivit förgiftade av hårborttagningskrämer.

 ”Plucked” är nu inte en bok specifikt upptagen av kvinnors hårhistoria, men som med det mesta som handlar om att korrigera och kontrollera kroppens beteenden blir det som vanligt en historia främst om kvinnor. Och även den bransch som ägnar sig åt att avlägsna hår är kvinnodominerad. Herzig beskriver i en passage den moderna hårarbetaren som en ”mobil arbetshäst i globaliseringens lägre kretsar”, och noterar att när populärkulturen ska skildra henne så blir hon alltid av opreciserat östeuropeiskt eller asiatiskt, aldrig med förnamn men alltid med kraftig brytning och ett sadistiskt minspel: som hon som städar upp Carrie i ”Sex and the City” inför en förestående dejt, eller hon som förgäves försöker vaxa bröstet på huvudpersonen i filmen ”The 40 Year Old Virgin”.

 Det är med andra ord inte så konstigt att kvinnofrigörelsen genom åren hämtat mycket näring just ur hårsäckarna. För hår på fel ställen är fortfarande kontroversiellt, och fel ställen är för kvinnor i princip överallt utom på huvudet, ögonfransarna och ögonbrynen. Könshåret försvann kring millennieskiftet; en trend som Herzig kopplar till porrindustrins plötsliga förkärlek för helrakat – såkallade brasilianska vaxningar – och som enligt de amerikanska gynekologer Herzig pratat med lett till att de flesta patienter under 30 numera inte har något könshår alls.

 Det mest slående, och nedslående, under läsningen är kanske också hur trögt den kvinnliga hårliberalismen går, trots ett stort antal försök till nystarter. Fortfarande är kvinnohåret en trasslig härva av politik och estetik, där håret laddats med värden utöver dess strikt biologiska funktion att värma och skydda. Den samtida rörelse som sparar ut och färgar armhålehåret i glada färger är ju bara ännu en inkarnation av det delvis orakade sjuttiotal som fick etablissemanget att raljera över ”hairy legged feministis”, eller det nittiotal där ett antal mediearbetande unga kvinnor samlade sina erfarenheter i en bok som hette ”Fittstim” och satte ett foto av ett par håriga ljumskar på omslaget. Utöver den sortens markeringar händer det dock inte så mycket med den breda opinionens syn på kroppshår. Reklamkampanjer med modeller utanför den gängse supermodellsnormen poppar i och för sig upp allt oftare. Däcktillverkaren Pirelli anlitade till sin almanacka i fjol modellen Candice Huffine som har i sammanhanget sällsynta storlek 44. Och butikskedjan & Other Stories drog nyligen ner applåder då de anlitat transmodeller till en reklamkampanj. Däremot är det ännu ingen som anlitat modeller som avviker från kroppshårsnormen, annat än möjligen en och annan gulligt groomad armhåla då. Försök, som ett litet tankeexperiment, föreställa er en strumpbyxreklam där benhåren frejdigt sticker ut mellan maskorna. Eller varför inte en bikinikampanj där modellen har raggarsträng?

 Och frågan kvarstår huruvida hårborttagning är ett uttryck för självförbättring eller för förtryck – Herzig låter klokt nog läsaren dra sina egna slutsatser. För egen del tror jag tyvärr inte det kommer att hända den här generationen heller, men jag fortsätter ändå drömma om en kvinnokropp där frågan om hår är irrelevant.

Anna Hellsten, kulturjournalist.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista