En av kongressens bättre fester i Hofburgs Redoutensaal.
1 av 3
En av kongressens bättre fester i Hofburgs Redoutensaal.
Kongressens slutdokument är äntligen undertecknat och monarkerna vinkas av
2 av 3
En av målningarna som dokumenterade Wienkongressen. Slutdokument är äntligen undertecknat och monarkerna vinkas av.
Maskeradbal i Redoutensaal
3 av 3
Maskeradbal i Redoutensaal.

Wienkongressens misslyckades - men sådde fröet till ett enat Europa

"Det var så här man måste göra i fortsättningen - förr eller senare"
13 min

För 200 år sedan avslutades Wien-kongressen - det första försöket i historien att ta ett samlat och långsiktigt grepp om freden i Europa. Resultatet blev på många sätt en besvikelse, men kanske kan ambitionen påminna oss om något i tider av en utmanad europeisk gemenskap - det menar dagens essäist i OBS.

Epokens store tonsättare Ludvig van Beethoven specialskrev bland annat den här kantaten, "Der Glorreiche Augenblick", det gloriösa ögonblicket, för en av Wienkongressens otaliga ceremonier,

En frikostigt finansierad och hårt utnyttjad festivalkommitté öste på med evenemang: opera, teater, dansuppvisningar, tornerspel, fyrverkerier, nymodigheten mekanisk teater, liksom tableaux vivants, alltså levande tavlor, där inte sällan prinsessor och hertiginnor deltog som figuranter för att visa upp sina sömmerskors senaste kreationer, vilket också gällde vintermodet vid ett omtalat slädparti till Schönbrunn och tillbaka.

För självklart skulle den anmärkningsvärda anhopningen av europeiska suveräner underhållas. De behövde avmålas och de behövde hävdatecknas. För alla samlades i Wien: kejsare, kejsarinnor, furstar, furstinnor, kungar, drottningar, prinsar, prinsessor, hertigar, hertiginnor, diplomater och så hela deras följen, plus ytterligare 100 000, med eller utan uppdrag, lycksökare och skojare eller också bara nyfikna, som sammantaget ökade Wiens befolkning med en tredjedel.

Ingen visste riktigt vad man hade att vänta sig av konferensen, men bara det faktum att man lyckats bestämma sig för att alla skulle mötas där, var nog anledning för att ta sig dit, och det skulle ta tid, säkert en 3, 4, 5 veckor. Det tog alltså drygt nio månader, för dom som härdade ut till slutdokumentets förlossning.

Flitiga lyssnare på kulturradion minns kanske att jag varit inne på Wienkongressen tidigare, men nu när jag får chansen finns det mer att berätta, och vi ska väl dra en liten bakgrund.

Själva fredskonfererandet hade tagit sin början i omgångar redan 1812, då 20 år av ständiga krig, i kölvattnet efter Franska Revolutionen och den allt storslagnare imperiebyggaren Napoleons fälttåg, kors och tvärs över kontinenten, gjort Europa ännu en gång till ett förött slagfält. Fem miljoner hade dött, och minst lika många var skadade, invalidiserade och ett okänt antal utplundrade, ruinerade, våldtagna, fördrivna eller hemlösa.

Och som ett exempel på denna omvälvande epoks paradoxer, så gjorde dom allierade besegrarna, Ryssland, Österrike, England, Preussen och ytterligare ett antal stater, däribland Sverige, skillnad mellan vilddjuret själv och nationen Frankrike.

Napoleon var en produkt av revolutionen, och för att få fredlig balans i Europa var det viktigt för dom allierade att bibehålla ett starkt Frankrike, men med den gamla kungaätten Bourbon på tronen. Att dom med den hopplöse Ludvig XVIII drog en riktig nitlott kom snart att bli betydelsefullt i sammanhanget, men vi lämnar det så länge. Och Napoleon? Ja han kunde väl bo på en ö nånstans. Det blev som bekant Elba utanför Toscanas kust som blev hans lilleputtrike, där han fick styra och ställa, under bevakning.

Till Wien drog nu representanter för ungefär 200 europeiska statsbildningar för att kräva sin rätt i förhandlingarna - plus ett oräkneligt antal representanter för olika organisationer som ville bevaka sina intressen. Visst låter det bekant på nåt sätt?

Kongressen kom snabbt att domineras av dom fyra stora: Värdnationen Österrike, med Kejsar Franz I, den siste tysk-romerske kejsaren som värd, och i förhandlingarna representerade av sin starke man, utrikesministern Prins Metternich, passionerad politiker och minst lika passionerad i sina kvinnoaffärer, ständigt förälskad, inte minst under kongressen.

Detsamma gällde Tsar Alexander av Ryssland, kongressens storstjärna,vilt valsande på dom talrika balerna, men också den som hade lyckats vända Napoleons krigslycka. Han var mäktig och oberäknelig i förhandlingarna som han gärna skötte själv.

Preussen, som kriget farit hårt fram med, bidade bistert sin hämnd, och kung Fredrik Wilhelm III skickade fram två hårdingar, rikskanslern Prins Karl von Hardenberg och ambassadören och filosofen Wilhelm von Humboldt, en av tidens mest kända intellektuella och grundare av Berlins Universitet.

England, som under kriget också haft annat att tänka på, som konflikten med Nordamerika och uppbyggnaden av sitt koloniala imperium, representerades av utrikesministern Lord Castlereagh.

Efter ett tag blev det dock tydligt att Frankrike måste vara med som den femte stora nationen, hur besegrat landet än var, speciellt som förhandlingarna sköttes av den briljante politiske överlevaren och diplomatprinsen Charles-Maurice de Talleyrand.

Kan man då kalla det kongress, om det aldrig blev någon generalförsamling? Resten av dom runt 200 närvarande delegationerna fick ju för det mesta inte vara med i dom kritiska förhandlingarna, utan var hänvisade till att begära audienser, och förstås skvallra och intrigera i salonger och balsalar, på teatrar och kaféer.

Tja, trots många historikers kritik, så blev Wien ändå "ett Europa utan avstånd", en plats för ett oräkneligt antal individuella förhandlingar som annars aldrig hade kunnat genomföras så enkelt.

Kongressen kom att kosta nästan obegripliga summor, men ett av Kejsar Franz syften var förstås att manifestera det habsburgska Wien som Europas hjärta, vilket det ju onekligen var, geografiskt, politiskt och kulturellt.

Wien var också en särdeles fredlig stad, noterar dom som summerat kongressen, och stundtals rörde sig kungligheterna fritt på gatorna. Wienarna, som inledningsvis fått dåndimpen av dom inledande kändisparaderna, började snart tröttna på att ideligen få sina dagliga bestyr störda av krävande ädlingar från Europas alla hörn.

Stadens unga damer blev förstås också flitigt uppvaktade, på såväl societetsbaler, caféer, bordeller och inte minst i salongerna som nu blommade upp hos såväl den fasta som den gästande societeten.

Salongslivet dominerades av tre tillresta damer. I palmpalatsets ena flygel, på den plats där Burgteater nu ligger, huserade Wilhelmina, den 33-åriga hertiginnan av Sagan, en av societetslivets starkaste profiler, beläst, intelligent, charmig - och en av Europas rikaste kvinnor, född i Kurland, alltså nuvarande Lettland, men med slott och herresäten lite här och var, och ett par äktenskap bakom sig. Sedan två år var hon Metternichs älskarinna, men hon höll ett vaket öga på kön av uppvaktande kavaljerer.

I en annan av palmpalatsets flyglar fanns Wilhelminas främsta konkurrent, även hon en av Metternichs tidigare flammor, prinsessan Catherine Bagration, änka efter en rysk general som fallit vid Borodino. Hon var lika berömd för sin charm, intelligens, skönhet och aptit på män, kallad "den nakna ängeln" genom sina utmanande klänningar, och givetvis, en svuren fiende till "Cleopatra från Kurland" tvärs över gården.

Talleyrand insåg att han behövde en liknande kraft för att göra Frankrikes ambassad lika attraktiv som salong för diplomatiskt skvaller och han engagerade därför Wilhelminas 21-åriga lillasyster Dorothée de Kourlande, också hon en briljant begåvning som snabbt drog till sig en beundrarkrets. Deras mamma, hertiginnan av Kurland, hade varit Talleyrands älskarinna, och snart gällde detta också Dorothée som pikant nog var olyckligt gift med hans brorson.

Det var många som insåg vikten av att hålla salong, och kongressens delegater rörde sig i ett intrikat nattligt mönster, efter dagens förhandlingar, uppvaktningar, audienser, visiter och sammanträden - och kvällens föreställningar, baler och middagar. Man kan fråga sig när dom sov, tja somliga nästan aldrig, eftersom dom ägnade nätterna åt läsning och renskrivning, till många koppar kaffe. Eller åt nattliga visiter. Att Tsar Alexander snart började anlända till prinsessan Bagrations flygel klockan två på natten och fara därifrån vid fem-sex på morgonen är ingen hemlighet för eftervärlden, eftersom Wienkongressen också blev en triumf för spioneriet och för säkerhetspolisen - inte minst Kejsar Franz säkerhetschef Baron von Hager som lyckats infiltrera varenda tjänstestab, som noga noterade allt i dagliga rapporter, som lika noggrant sparades. Till och med Metternich fick sina kärleksbrev till Wilhelmina uppångade och kopierade, allt till historikernas lycka!

Erotiken fick sig också en skjuts av den nya modedansen vals, den första sällskapsdans som genomfördes parvis, i högt tempo, och där parterna fick hålla om varandra, till mångas förtjusning och förfäran. Även maskeradbalerna med sin tillåtande atmosfär var särdeles populära, och så den nya modedrycken champagne som ymnigast flödade på franska ambassaden, där köksstaben leddes av mästerkocken Carême, le Roi des chefs, le chef des Rois - kockarnas kung, kungarnas kock.

Inte undra på att några kollapsade då och då av både överansträngning och överdrivet festande. Tsar Alexander fick exempelvis ta time out flera dagar, liksom Metternich och den brittiske ambassadören Lord Stewart, vars rumlande ställde till den ena skandalen efter den andra.

Av detta kan man gissa att det inte var någon vidare effektiv kongress, och visst tog det tid. Men det handlade om att balansera Rysslands inflytande mot det heterogena lapptäcket av tysktalande riken. Det blev ett kattrakande, men till slut lyckades man faktiskt bilda en löst hållen tysk konfederation, ett första steg mot det tyska enandet 50 år senare. Vad man också lyckades med var att återskapa Schweiz, som också fått sig en smäll av Napoleon under kriget, men som nu upprättades med samma gränser som idag och med sin neutralitet, men också med stora inre spänningar.

Wien blev den första kongress som diskuterade humanitära frågor, vilket bland annat resulterade i ett avtal om judarnas rättigheter i Europa, och ett om avskaffandet av slavhandeln. Dessutom skrevs avtal om litterär upphovsrätt och en lång rad andra ämnen som krävde överenskommelser över gränserna.

Man lyckade även organisera återlämnandet av den enorma mängd konstskatter som Napoleons stulit under sina fälttåg för att fylla Louvren och göra Paris till världens huvudstad. Känns det igen?

Och trots alla tillkortakommanden, kompromisser och kohandel fanns faktiskt ett utarbetat slutdokument att skriva på i juni 1815, sammanställt av kongressens ofattbart slitstarke sekreterare Friedrich von Gentz, en av alla dom som lyckades bli rik på kongressen. Han fick bra betalt för sitt jättejobb, men han överöstes också av mutor och presenter som han gladeligen tog emot. Andra blev nära nog ruinerade av sitt storslagna leverne, exempelvis prinsessan Bagration som övervägde ett djupt grepp i juvelskrinet när hon i sista stund räddade av en stenrik siciliansk greve.

Och, som ni kanske minns från historielektionerna, så blev ju avslutningen av kongressen en smula komplicerad. För när Prins Metternich fick sin nattsömn störd klockan fem på morgonen den 7 mars var det med ett brev som förkunnade att Napoleon hade smitit från Elba, och ingen visste vart han tagit vägen. Ja, och så satt Napoleon 100 dagar på den franska tronen igen, innan han tvunget skulle ge sig ut och kriga, och turligt nog för Wienkongressen, fick han på nöten av Wellington och Blücher vid belgiska Waterloo den 13 juni, ett fältslag med sisådär 115 000 döda och skadade. Men nu hade ju faktiskt kongressens slutdokument undertecknats i Wien.

Blev det varaktig fred i Europa? Nej, inte alls, kritiker har beskrivit kongressen som en komedi som slutade i fars. Wien blev säte för ett maktspel som inte ändrade nämnvärt på dom gamla hierarkierna. Det är egentligen först i vår tid som skildringen av Wienkongressen fått en mer försonlig karaktär, egentligen inledd på 1950-talet av USA:s blivande utrikesminister Henry Kissinger, på den tid han fortfarande var historiker. Kissinger menade att dom hundra åren som följde från 1815 fram till första världskriget var en ganska fredlig period i Europa, tack vare det klimat som kongressen skapat, en slutledning han fått mycket kritik för. Egentligen duggade krigen rätt tätt igen från 1830-talet och framåt, för att inte tala om alla uppror och revolutioner, och många av dom mödosamma avtal som slutits brakade snart ihop.

Men ett frö var sått, det kan ingen ta ifrån kongressens ingenjörer. Visst var förhoppningarna för högt ställda, och resultatet motsvarade knappast dom, men: det var Wienkongressen som slog an tonen.

Det var så här man måste göra i fortsättningen - förr eller senare.

Karsten Thurfjell, kulturjournalist  

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".