Selena Wu vill inte kalla sig feminist. Foto: Tilde Lewin
Selena Wu vill inte kalla sig feminist. Foto: Tilde Lewin

Därför är feminismen en unken ideologi i Kina

5:41 min

De arbetar med frågor om jämställdhet och kvinnors rättigheter i sin konst. Men varken Shen Bolun eller Selena Wu vill kalla sig feminister. Feminismen - det är ju gevärspipor och slagord.

 Den 8 mars förra året gick jag på Det röda kvinnokompaniet. Det är en kinesisk revolutionsbalett där dansöserna har uniform på sig, och som slutar i ett blodbad.

 Baletten handlar om kampen mot patriarkatet, den väpnade kampen, och var ett av några få tillåtna scenkonstverk under Kulturrevolutionen. Den känns hopplöst kitchig idag, och utanför teatermörkret den där kvällen var kontrasten stor till alla de reklambudskap som snarare präglar Internationella kvinnodagen i Kina nu. Rabatt på sexiga underkläder, och slogans som ”Grattis på skäm-bort-din-kvinna-dagen”.

 I en annan del av offentligheten i Kina har en kinesisk skådespelerska och konstnär, Selena Wu, en soloföreställning. Hon sitter i ett hav av vit bomull i en röd klänning. Den heter mensmonologer, och är kalkerad på Eve Enslers Vaginamonologer (Eve Ensler, den amerikanska feministen).

 Selena Wu har samlat in kvinnors berättelser om mens.

 Vaginamonologer görs på många håll i Kina, det finns en dokumentärfilm om dem, Kinavagina på kinesiska, och VaChina monologues i engelsk översättning. Om man ska spåra en feministisk agenda i föreställningarna kan den beskrivas som: att bryta tabun om kvinnors sexualitet, och att verka EMPOWERING, bemyndigande, alltså, ungefär.

 Men Selena Wus mensmonologer riktar sig till män på ett annat sätt än vaginamonologerna. Hon interagerar med män ur publiken, på ett lite kokett sätt, låter dem räcka henne bindor genom en osynlig toalettdörr, och uppmanar dem att prata med sina mammor och fruar om deras menscykel när de kommer hem.

 Selena Wu kallar sig inte feminist, hur man än trugar henne. Allt jag gör bygger på att bjuda in män, säger hon, och det är konfrontativt att kalla sig feminist. Jag blir lite förtvivlad och säger, ”i Sverige, där…” och känner att jag förenklar en del, men säger iallafall att i Sverige tycker man att en feminist, det är någon som vill ha lika rättigheter för män och kvinnor, vill du inte det?

 De rättighetsfrågor som är aktuella för kinesiska kvinnors lika möjligheter i samhället handlar om fördelningen av egendom i samhället, skydd från våld, och rättigheter i samband med barnafödande: Om en kvinna inte är gift måste man betala flera månadslöner för att barnet ska få ett personnummer och inte bli statslös, till exempel.

 Den kinesiske performancekonstnären Shen Bolun filmade hela processen att skaffa barn utan att vara gifta, inklusive förlossningen. Det var hans egna erfarenheter, hans och hans före detta flickväns. Han distribuerade verket via sociala medier och skapade en crowdfundingkampanj, för att få ihop till bötesbeloppet.

 Men Shen Bolun vägrar att dra några politiska konsekvenser av sitt verk, och sa nej till intervjuer i stora internationella medier, han sa bara ja till New York Times, och ångrade sig så fort texten kom ut. Han säger: ”det enda jag säger är det jag säger med mitt verk” och han vill absolut inte förknippas med en sån unken gammal ideologi som feminismen.

 Feminismen - det är ju gevärspipor och slagord.

 Selena Wu läser sociologi på Cambridgeuniversitetet i Storbritannien, och Shen Bolun förhåller sig till en internationell konstvärld i sitt konstnärsskap, de tolkar såklart inte bara begreppet feminism utifrån de kinesiska erfarenheterna. Det är alltså inte bara Det röda kvinnokompaniet och den typen av propaganda som spökar.

 Man kan jämföra med hur debatten om att kalla sig feminist eller inte låtit i väst, som Joni Mitchells argument att hon inte kallar sig feminist för att feminismen inte är feminin, den har blivit maskulinism, eller Doris Lessing, som säger att feminismen ägnat sig för mycket åt att vanemässigt förnedra män.

 Selena Wu och Shen Bolun är vaksamma på att skriva under på någon ideologi, och det skulle ju vara lätt att förstå med den kinesiska historiska kontexten, där ideologi blev ett språk man la sig till med, och liksom automatiskt osant.

 Men Ai Weiwei, den berömde kinesiske konstnären (utanför Kina), anklagar ibland andra kinesiska konstnärer för att ”skylla på sanningen”, att man säger att konst är något så fint och högstående att det inte kan smutsas ner med politik. Han menar att det inte går att bortse från politik i Kina idag, och att den är den mest avgörande orsaken i en människas öde, men att kinesiska konstnärer använder ordet ”sanningen” för att undvika politik.

 Det finns flera bra anledningar för konstnären att inte göra politiken mer uttalad i mensmonologerna eller i videoverket om födelsekontrollsystemet, det handlar ju om politiska frågor, feministiska frågor, i en diktatur utan yttrandefrihet. Men Selena Wu och Shen Bolun hänvisar just till ”sanningen”.

 Det där du frågar om är politik, inte sanning, säger de.

Tilde Lewin, frilansjournalist

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista