Tiggare
Foto: Fredrik Sandberg/ TT
Essä

Tiggaren och den goda människan

"Man kunde tro att det var vi som hamnat i nöd"
13 min

Varför hjälper vi människor i nöd - för att vi är goda, eller för att vi vill framstå som goda? Varför tenderar debatten om tiggarna handla kanske minst lika mycket om de som ger och deras upplevelser och känslor? Och vems berättelse om tiggandet är det som i slutänden hörs i debatten - den tiggandes eller den givandes?

I början av september upphörde migrationsdebatten plötsligt att handla om för och emot, eller ens volymer. Under ett par veckor - efter att bilden på Alan Kurdis döda kropp i vattenbrynet blivit viral, och "flyktingskrisen" sjunkit in som begrepp i det allmänna medvetandet - så tvistades snarare om varför.

Instrumentella argument för en generös flyktingpolitik bemöttes med moraliska argument om att hjälpa utan baktankar. Och Dagens Nyheters kampanj i sociala medier - #jagdelar, en hashtag och ett upprop som samlade "hundra kända svenskar för humanitet och medmänsklighet" - delades av många, men beskylldes också för hyckleri.

I Aftonbladet anklagade kulturskribenten Anders Johansson DN för att sentimentalisera en komplicerad konflikt: "Istället för att försöka sätta sig in i problemet och förstå varför folk flyr, upptas vi av våra egna känslor. En ganska grotesk vändning ligger farligt nära: deras lidande blir blott ett medel för vårt medlidande, som gör oss goda".

Vi fick en debatt om godhet, som i sig kunde kännas nog så självbespeglande, i jämförelse med det konkreta arbete många volontärer uträttade de där veckorna i september. Och fortfarande uträttar. Något liknande har präglat delar av diskussionen om tiggarna, eller de "utsatta eu-migranterna" som blivit deras politiska benämning, sedan de började dyka upp utanför våra konsumbutiker.

Hur kommer det här att påverka oss, att tvingas gå förbi nödställda människor på gatan varenda dag? Hur ska vi förklara det för våra barn? Man kunde tro att det var vi som hamnat i nöd.

Därför är det med viss tvekan jag börjar läsa Stefan Gurts nya bok "Ni inger dessa människor hopp", med underrubriken "en berättelse om tiggarna och om några som hjälper dem". Dessa några är Föreningen Hem, en stockholmsbaserad frivilligorganisation som bildades våren 2014 och som arbetar med att på olika sätt stödja tiggande eu-migranter.

Det är föreningen Hems ordförande, Sven Hovmöller, som föreslår Stefan Gurt att han ska skriva en bok om "romerna och deras situation". Men Gurt tvekar länge och när han till sist bestämmer sig så är främsta orsaken, skriver han, att han tror att föreningens Hems arbete säger någonting om "godhet och om människans möjligheter att göra gott".

Sven Hovmöller är i 60-årsåldern, professor i kemi, nykterist och fritidspolitiker med en bakgrund i 68-vänstern. I Stefan Gurts bok framstår han ibland som irriterande påstridig och lite fyrkantig, men hans engagemang är inte att ta miste på.

"Han låter glad på rösten, säger att han känner sig ung igen, hans liv har fått en mening. Det är som på sextiotalet. Då när han var aktivist. Jag kan nästan höra hur han skakar på huvudet i sin ände av linjen.

– På jobbet och i lokalpolitiken, säger han, i Sollentuna. Ingenting händer, det är ingen som respekterar mig där. Men bland romerna, dom vet alla vem jag är. Dom lyssnar. Dom säger att Sven vet, Sven hjälper.

– Det är bra, säger jag. Du gör nånting bra."

Senare, i Rumänien - dit Sven och Stefan åker för att följa upp insatserna och för att träffa en del av de människor föreningen Hem hjälpt - blir Sven frustrerad över den apati han möter hos många av de fattiga. De beter sig inte som han tycker att de borde.

Stefan Gurt skriver utan ideologiska skygglappar och med en skarp blick för frågans komplexitet. I Rumänien möter de både apati och företagsamhet bland romerna, exempel på när hjälpen - och tiggandet - förbättrat deras villkor; men också när effekterna är betydligt mer oklara.

En annan huvudperson i boken är översättaren Crina, som från första början har en mer krass syn på dem hon hjälper.

"Och sen nästa dag ringer Crina och berättar om ett par som de tvingats flytta till ett hotell för att skydda dem från en grupp som vill tvinga dem att tigga åt dem.

– Hur vanligt är det, frågar jag.

– Rätt så vanligt faktiskt. Vi håller på med sånt här hela tiden. Polisen vill inte ta i det, dom säger att det inte är deras sak. Skriv om det i boken, berätta hur det är!"

Själv funderar Stefan Gurt över om "det är någonting i den romska kulturen som bidragit till att just den folkgruppen i så hög grad hamnat utanför det övriga samhället". Lite som en sentida Ivar Lo-Johansson, arbetarförfattaren som vurmade för de svenska romerna men motsatte sig deras integration i majoritetssamhället eftersom det skulle strida mot deras "natur", och dessutom göra Sverige tråkigare.

Att de svenska romernas utanförskap hade andra orsaker än deras kultur eller natur får numera anses bevisat, eftersom det inte är de som lever det romantiska zigenarlivet i husvagnar och tältläger idag. Det finns kunskap att tillgå, även om den inte är särskilt spridd - Stefan Gurt läser själv och citerar både ur regeringens Vitbok, Lawen Mohtadis biografi om Katarina Taikon och Isabel Fonsecas standardverk från 1995, "Begrav mig stående."

På Moderna museet i Stockholm skildras just nu en brytningstid för romer i Sverige, i den lilla utställningen "Ett gott hem för alla". Titeln är hämtad från Per Albin Hanssons tal från 1928, där han lanserade idén om ett "folkhem" för alla. I realiteten ett folkhem där romer skulle bli utsatta för steriliseringskampanjer; där de förvägrades inresa fram till 1954 och systematiskt förhindrades att bli bofasta ända in på 60-talet. Och medan rekordåren sopade undan fattigdomen i resten av landet, blev romerna bara mer utsatta - i takt med att deras traditionella hantverk blev omoderna och de kringresande barnen utestängdes från skolgång.

Men så, i början av 60-talet, hände något. Ur romernas egna led steg en kvinna fram som, tillsammans med sin krets av människorättsaktivister, skulle lyckas bryta mycket av utanförskapet inom loppet av ett tiotal år. Katarina Taikon var visserligen karismatisk, men hennes kamp stod också i samklang med tidsandan och väckte gensavar i samhället, all nedärvd misstro till trots. På andra sidan Atlanten marscherade medborgarrättsrörelsen. Här närmade sig välfärdsstaten sin fulländning. Så varför skulle man inte erbjuda de cirka 900 romer som levde i läger vägar in i samhället?

På Moderna museet kan man nästan ta på optimismen i Björn Langhammars fotografier av romer i nya lägenheter och deras barn framför svarta tavlan. Den ljusnande framtid var vår. Allas.

I Östeuropa tog historien en annan vändning.

Det är tidigt 1950-tal, någonstans i Polen. Fest i zigenarkvarteret. Bronislawa Wajs, alias Papusza, har just fått arvodet för sina första utgivna dikter - översatta till polska av en Jerzy Ficowski - en gadje, icke-rom - som levt med de kringresande romerna i perioder efter kriget. I den här scenen, ur den bioaktuella filmen "Papusza - den romska sången" avslöjar han för Papusza och några barn att han skrivit en bok om dem, en bok om att "bara idioter fruktar zigenare".

Men från det romska samhället blir reaktionerna på Papuszas dikter och Ficowskis bok mycket negativa: de anklagas för att ha avslöjat zigenarnas hemligheter, och därmed ökat deras utsatthet. Papusza blir formellt bannlyst, bränner alla sina dikter och hamnar på dårhus.

Det skiljer ungefär 10 år mellan Papuszas lyrikdebut och Katarina Taikons första bok, Zigenerska. I avgrunden mellan deras öden och utfallet av deras skrivande finns, föreställer jag mig, något att lära sig. Medan svenska och västeuropeiska romer aktivt förhindrades att bli bofasta, skedde motsatsen i Polen och stora delar av östra Europa. Men tvånget var detsamma. I sin stora reportagebok om de östeuropeiska romerna - Begrav mig stående - redogör Isabel Fonseca för kommuniststaternas assimileringskampanjer, och konstaterar att "ingen har någonsin brytt sig om att fråga zigenarna själva. Och följaktligen har alla försök till assimilering misslyckats".

Även om Sverige, precis som resten av Europa, har en lång historia av förföljelse och utstötning av romer så har vi ändå ett ljust kapitel i Katarina Taikons 60-tal. Ett exempel på när samhället lyssnade på romerna själva, med gott resultat.

Idag diskuteras tiggarfrågan livligt; många har bestämda åsikter om hur man hjälper eu-migranterna bäst. Men deras egna röster hör vi sällan, och de intervjuer och reportage där vi gör det verkar få ett ganska begränsat genomslag i debatten. I kulturlivet finns en nyfikenhet, men också beröringsskräck: ifjol blev ett projekt där Statens konstråd ville arbeta med tiggande eu-migranter så kontroversiellt att det fick avbrytas, då konstrådet inte ville ta risken att "göra de romska tiggarnas situation ännu mer utsatt". Men vem frågade tiggarna själva?

I mitten av oktober utkom en märklig bok med grova kartongpärmar och mörkrosa rygg. Den heter "Det kunde varit jag" och en vild blandning av grafisk roman, fotoalbum, klippsamling och dagbok. På omslaget står två namn: Sara Olausson och Felicia Iosif. Berättelsen börjar när Saras lille son får syn på slantarna i Felicias mugg, där hon sitter och tigger utanför Liljeholmens tunnelbanestation.

– Jag vill ha de här pengarna, sa han och jag blev generad, sa åt honom att ställa tillbaka den.

Hon bara satt där och såg mild ut. Så gav han henne muggen. Hon tog emot den, fiskade upp en femkrona och gav den till Sid.

– Ice cream! sa hon.

Sara Olausson beskriver ögonblicket som en revolution, när hon på djupet inser vad hon har framför sig: en människa. "Som att gå från 2D till 3D", skriver hon. Så småningom sätter hon sig ned bredvid Felicia, och ser ett helt nytt Liljeholmen framför sig. Boken är berättelsen om Saras och Felicias vänskap och gemensamma kamp för Felicias överlevnad och framtid. Jämlik är den såklart inte. Det är Sara som berättar, som utformat boken. Men den rymmer en ömsesidighet som känns radikal, jämförd med debatten i övrigt.

Är den ett uttryck för "godhet"? Jag vet inte, men kärnan i den här berättelsen är något annat. Sara är visserligen den som hjälper, ekonomiskt, men hon är inte den enda som ger någonting. De ger varandra kraft, och - tror jag - allra viktigast: hopp.

"Ni inger dessa människor hopp", titeln på Stefan Gurts bok, är ett citat. Det är en kvinna på socialtjänsten som säger det, i ett telefonsamtal med föreningen Hems ordförande Sven Hovmöller. Hon menar det som en anklagelse.

Jag låter Papusza svara henne, med en dikt från 1953.

Jag har inte kommit till er

för att få nånting att äta.

Utan för att ni ska tro mig.

Inte för att få era slantar.

Utan för att ni ska dela dem med alla.

Jag har kommit till er från sönderslitna tält,

vinden har trasat dem och vattnet slitit dem iväg.

Jag ber er alla, jag ber gamla mänskor,

småbarn och vackra flickor;

res hus silverglänsande som tält

som står i skogen vitmålade av frost!

Jag har inte kommit hit för att få era slantar.

Utan för att ni ska ta emot alla mänskor,

för att ni inte ska göra mörk natt

av ljusa dagen.

Ur Papusza - Jag är där vinden är och andra sånger. Svensk översättning från Jerzy Ficowskis polska tolkning av Julian Birbrajer och Anders Bodegård.

Mårten Arndtzén

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".