Skräck Jack O Lantern
Mattias Hagberg läser skräckberättelser inför alla helgons dag. Foto: TT
Essä

Skräcken inför tomrummet

"Tänk om världen i grund och botten är tom och meningslös?"
13 min

Författaren Mattias Hagberg tecknar inför alla helgons dag en linje från den amerikanska skräckförfattaren H P Lovecraft till den hyllade teveserien True Detective.

 För några år sedan råkade jag lägga handen på en volym med några noveller av Howard Phillips Lovecraft på ett nedgånget antikvariat i utkanten av stan. Det var en liten, oansenlig och sliten volym, men av någon oklar anledning sökte den min uppmärksamhet. Jag hade aldrig läst honom. Aldrig lockats av hans skräckberättelser. Men nu kände jag mig plötsligt dragen till denna bok.

 Jag betalade några tior för samlingen och gick till ett kafé några kvarter bort och slog upp boken. Jag läste:

 "Vetenskapen har hittills skadat oss föga; men en dag kommer hopfogandet av separata kunskaper att öppna så skrämmande perspektiv att vi antingen blir galna vid avslöjandet eller flyr från det dödliga ljuset in i en ny mörk tidsålders frid och trygghet."

 Den högstämda och något överspända prosan drog mig obönhörligen in i en annan, sällsam och mörk värld. Jag hade inte läst något liknande tidigare. Långsamt försvann jag in i Lovecrafts universum. Långsamt lät jag mig uppslukas av orden och meningarna. Jag blev sittande på det där fiket i timmar.

 Jag blev förvånad över hur starkt jag påverkades. Lovecraft är på många sätt en dålig författare. Hans språk är tillgjort och krångligt och gestaltningen är för det mesta bristfällig. Ändå blev jag fascinerad. Han lyckades förmedla en förnimmelse av något bortom förnuftet, av en värld utanför våra språkliga gränser.

 Sedan dess har jag ofta återvänt till Lovecrafts noveller. Trots sina uppenbara litterära brister finns det en stark och obehaglig kraft i vissa av hans texter.

 Lovecrafts stora tema var "kosmisk skräck". Nästan alla hans berättelser präglas av föreställningen att människan är ett obetydligt dammkorn i ett iskallt och likgiltigt universum. När som helst kan förnuftets fernissa krackelera och ofattbara krafter från andra sfärer bryta igenom. Gång på gång försöker han sätta ord på en och samma känsla - förnimmelsen av att leva i en värld utan mening, i ett nihilistiskt universum.

 Det är på många sätt ett skrämmande litterärt projekt. Mycket mer skrämmande än det vi brukar förknippa med skräckgenren - monster, spöken, psykotiska mördare.

 Ondskan går trots allt att bekämpa. Men tomheten? Meningslösheten? Går de ens att förstå?

 Hos Lovecraft blir skräcken existentiell. Hans noveller rör vid de bortersta och mest skrämmande filosofiska frågorna: Kan det vara så att ju mer vi vet om världen, ju mindre förstår vi den? Kan det vara så att när allt fått en förklaring, har inget någon mening? Kan vi överhuvudtaget föreställa oss en värld utan oss själva?

 Det är, med andra ord, inte blodet, våldet och döden som skrämmer mest, utan själva livet, själva insikten om hur skört och tomt det är.

 Lovecraft framstår idag, nästan åttio år efter sin död, som en av skräckgenrens viktigaste författare. Hans påverkan på senare generationer av skräckberättare är enorm. Hans efterföljare otaliga.

 I dag förvaltas Lovecrafts arv kanske bäst av den amerikanske författaren Thomas Ligotti. Hans mörka, säregna och nihilistiska berättelser accentuerar de frågor som Lovecraft brottades med. Men där Lovecraft var vag och ofta förvirrade sig in i språkliga och narrativa motsägelser rör sig Thomas Ligotti mera säkert. Hans korta berättelser är skoningslösa.

 I novellen "Skuggan, mörkret" berättar han om konstnären Grossvogel som i ett ögonblick av fullständig klarhet ser världen för vad den egentligen är. Han berättar att han på något underligt sätt upphört att existera så som han brukar existera. I novellen berättar han:

 "Utan inblandning av mitt förstånd och min fantasi, av alla meningslösa drömmerier om min själ och mitt jag, var jag tvungen att se saker utifrån skuggan inuti dem, mörkret som aktiverade dem. Och det var oerhört skrämmande, mer så än jag kan uttrycka i ord för er."

 Den sista meningen är central i Ligottis författarskap. Gång på gång återvänder han till språket som en gräns som upprätthåller våra förljugna föreställningar om världen. Vi har helt enkelt inga ord för att beskriva universums tomhet och likgiltighet.

 I novellen låter Ligotti konstnären Grossvogel gestalta sina erfarenheter av intet i några märkliga skulpturer. Men Grossvogel misslyckas så klart. Nihilismen är formlös, ordlös och outsäglig. Ligotti skriver:

 "Trots hans ansträngningar att uttrycka vad som hände med honom, måste han vara mycket medveten om att det inte finns några ord som kan förklara en sådan sak. Ord är ett totalt förmörkande av existensens mest grundläggande faktum, själva konspirationen mot människosläktet…"

 Det som återstår för Thomas Ligotti, precis som för Lovecraft, är att försöka antyda och frambesvärja det där varat som vi ändå inte kan förstå. Drömmar och utomkroppsliga erfarenheter blir hela tiden vägledande. Ligotti utrycker det effektfullt i essän "The Consolations of Horror" från början av åttiotalet. Där beskriver han hur skräckberättelsen uträttar samma verk som en viss sorts dröm. Ibland så framgångsrikt att till och med den mest osannolika historia kan infektera läsaren med en känsla av realism bortom det realistiska.

 I sin svartsynta nihilism påminner såväl Lovecraft som Ligotti om Rust Cohle i den enormt uppmärksammade teveserien, True Detectiv. Precis som Rust Cohle kämpar de för att krossa föreställningen om meningsfullhet.

 Faktum är att manusförfattaren Nic Pizzolatto haft Lovcraft och Ligotti som viktiga referenser, tillsammans med Robert W Chambers klassiker The King in Yellow från slutet av artonhundratalet.

 Ser man True Detectiv med den vetskapen blir det tydligt att serien inte i första hand är en kriminalhistoria utan en skräckberättelse i Lovecrafts och Ligottis anda, där Rust Cohle är nihilismens språkrör.

 I en av seriens många bilåkarscener redogör Rust Cohle med tom röst för sin mörka livsfilosofi. Han berättar att ser sig själv som en realist. Att han tror att vårt självmedvetande är ett tragiskt felsteg i evolutionen. Vi blev väsensskilda från naturen. Vi borde inte existera enligt naturlagarna. Vi är ting som inbillar oss att vi har ett jag. En avlagring av sensoriska erfarenheter och känslor programmerade att tro att vi är något. Men i själva verket, säger han, är vi alla fullständigt obetydliga. Det mest hedervärda vi människor skulle kunna göra är att förneka vår biologiska programmering och sluta reproducera oss. Gå hand i hand mot vår arts utdöende.

 Rust Cohle drar följande extrema slutsats av sin livshållning: Varför ska man leva om det inte finns någon mening?

 Hans kollega frågar hur han orkar gå upp på morgonen. Svaret är symtomatiskt:

 "Jag säger till mig själv att jag är ett vittne. Men i själva verket är det min biologiska programmering. Jag saknar modet att ta mitt liv."

 Lovecraft och Ligotti hamnar också där - i en mörk och våldsam hållning. I en avsky för själva livet. Det är på många sätt en återvändsgränd.

 En fråga inställer sig: Hur kommer vi förbi denna hållning som uppenbarligen leder oss rakt mot döden?

 Kanske finns svaret hos en annan av skräckens mästare - Stephen King. Förra året kom hans bok Väckelse som i stor utsträckning är en hyllning till Lovecraft, men också ett försök att tänka förbi honom och hans nihilistiska författarkollegor.

 Den fråga som följer genom hela Kings roman skulle lika gärna kunna vara Lovecrafts: Tänk om världen i grund och botten är tom och meningslös? Men Stephen King skulle inte vara Stephen King om inte den typen av existentiella frågor samsades med, och i bland skyms, av det mest vardagliga. Väckelse är först som sist en berättelse om livet. Eller rättare sagt om Jamie Mortons liv.

 I romanen är det han som för pennan och återberättar sin historia.

 När vi möter honom första gången är det tidigt sextiotal i New England. Han är sex år och sitter i trädgården och leker med ett gäng plastsoldater han fått i födelsedagspresent. När vi skiljs från honom i bokens slut har det gått drygt femtio år och han är märkt av ett hårt liv som musiker.

 Med trygg hand för King berättelsen genom dessa femtio år.

 Trots den kosmiska tomhet och ondska som lurar i bakgrunden, materialiserad genom den maniske pastorn Charles Jacobs experiment med elektricitet, är Väckelse en stillsam bok om Jamie Mortons uppväxt, mognad och åldrande. Den andas vemod och nostalgi, snarare än namnlös fasa.

 Partierna som biter sig fast är beskrivningen av den första förälskelsen i high school, kärleken till musiken och saknaden efter föräldrar och syskon när dessa gått bort eller försvunnit på andra sätt ur Jamie Mortons liv. Kings berättelse bär på så mycket kärlek och vänskap att det blir svårt att föreställa sig att vår vardag bara skulle vara ett sken, en tunn hinna över en ogripbar tomhet. Nej, det som lyser igenom är något annat - något meningsfullt.

 Världen må vara tom och nihilistisk i sig - men kärleken och vänskapen mellan människor är det inte. Det är som om Kings hyllning till Lovecraft också är ett försök att komma förbi förebildens nattsvarta världsbild för att återupprätta en trygg berättelse om världen. Det är som om King vill säga att universum må sakna mening, men att det inte automatiskt måste betyda att livet är meningslöst. Enligt King gäller bara att söka på rätt ställe. Det meningsskapande kanske inte finns utanför oss eller inne i oss, utan mellan oss, i själva relationen.

 Visst, det är en romantisk tanke. Men frågan är om den inte har betydligt mer att säga oss än föreställningen om den totala intigheten. Åtminstone hoppas jag det. Men fan vet. Kanske är alltihop bara ett fåfängt försök från Kings sida för att skydda sig själv och oss andra från Lovecrafts och Ligottis förlamande realism bortom realismen.

Mattias Hagberg, författare

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".