Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på https://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.
Äktenskap i USA
I somras tilläts samkönade äktenskap i hela USA. Står sig därmed äktenskapet som institution från progressiv kritik?
Essä

Är det moraliskt hållbart att gifta sig av kärlek?

"De verkligt principiella frågorna ligger i pass, gränser och globala klasskillnader"
11 min

I Sverige gifter sig allt fler. Och i somras fattades ett historisk beslut i USA - då samkönade äktenskap tilläts i hela landet. Kristina Lindquist, som är kulturchef på Uppsala Ny Tidning, ser närmare på äktenskapet som institution.

"Designa ditt drömbröllop!"

Det är bokmässa i Göteborg. Jag tränger mig fram genom folkhavet i B-hallen och blir plötsligt tacklad av en försäljarkvinna i blanka krinoliner.

Krinolinen vet nog inte vem hon talar med. Annars skulle hon inte försöka kränga inbundna tips på hur dukning kan matchas med tärnor, strumpeband och förrätt till just den här... eh, bruden. Jag försöker att inte se alldeles äcklad ut, men skyndar vidare.

Att inte vara typen som gifter sig är ett återkommande sidospår i en populärkultur som annars älskar bröllop. I låten "My old man" behöver Joni Mitchell inget "piece of paper from the city hall" och på skivan "Silence is wild" sjunger Frida Hyvönen om att inte vara "the marrying kind". I komediserien "Community" bryter rollfiguren Britta ihop och vill dö när det visar sig att hon har naturlig fallenhet för att sätta ihop en brudbukett. I den fjärde säsongen av tv-serien Sex and the city så kräks Carrie Bradshaw i vasken när hon råkar hitta en förlovningsring, och får sedan utslag av att pröva en vit klänning av marängmodell.

Den träige killen å sin sida är trött på att ha flickvänner - han vill ha en riktig fru. De gör slut.

I den svenska verkligheten är vigslarna dock fler än någonsin: Nära femtio tusen par gifte sig förra året, Statistiska centralbyrån talar om en giftermålstrend och kan berätta att årskullen född 1975 är den första på mycket länge som inte gifter sig i lägre utsträckning än generationen innan. Som det ser ut hittills följer åttiotalisterna samma trend. Dyrt är det också. En utbildning för "bröllopskoordinatorer" i Stockholm talar om ett snitt på 90 000 kronor per tillställning - en siffra som naturligtvis främst torde gälla de par som rör sig i en värld där det existerar den typen av tjänster.

Men krinolinen på Bokmässan verka ha varit något på spåren. Lyssna bara på vad etnologen Eva Knuts sade till tidskriften Fokus tidigare i år: "Att gifta sig blir som en hobby. Man kanske går en kurs i tårtdekoration och lär sig scrapbooking, eller anmäler sig till en gemensam danskurs. Det blir något som paret kan samlas omkring." Samtidigt märks en annan trend, där efterfrågan på snabba stadshusvigslar ökat så mycket att till exempel Stockholm har fått kalla in fler förrättare. Den viktigaste förändringen på senare år kom nog ändå 2009, då vår äktenskapslagstiftning slutade diskriminera samkönade par. Och i somras var det som bekant dags för USA - hela USA - att gå samma väg. I boken "Just married - Same-Sex Couples, Monogamy & the Future of Marriage" (Princeton University Press) som kom ut tidigare i år diskuterar den amerikanske statsvetaren Stephen Macedo frågan om samkönade äktenskap, och läget för äktenskapet som samlevnadsinstitution.

Kanske måste man befinna sig i det amerikanska sammanhanget för att förstå den defensiva ton som präglar författarens försvar för en jämlik äktenskapslagstiftning? Där finns trots allt en betydande konservativ publik som kanske måste övertygas om att samkönade äktenskap inte nödvändigtvis leder till polygami, incest och djursex, utan tvärtom kan "stabilisera" homosexuella relationer. Eller vad sägs om att ge utrymme åt rena tokerier, som det heterosexuella samlaget som en "köttslig nattvard" och den enda korrekta grunden för äktenskap? Det blir lätt surrealistiskt.

Den riktigt intressanta poängen i boken görs närmast i förbifarten. Macedo konstaterar att det omgivande samhället inte kan sägas vinna något på att hindra samkönade par från att gifta sig, och mycket riktigt: En anledning till att äktenskapsfrågan varit relativt framgångsrik i den här delen av världen handlar nog delvis om att den till skillnad från många andra rättviserörelser inte kräver någon egentlig omfördelning av makt.

Och samtidigt finns det progressiva krafter som menar att kampen för samkönade äktenskap är något av en återvändsgränd. Låt oss återkomma till dem.

För klassisk kritik mot äktenskapet som samlevnadsinstitution finner vi som bekant hos figurer som Mary Wollstonecraft, som längtade efter kamratäktenskapet, hos Carl Jonas Love Almqvist som sade att det visst gick an, och hos anarkister som Emma Goldman.

På 60- och 70-talet stiger temperaturen. Den amerikanska feministen Betty Friedan liknar äktenskapet vid ett "behagligt koncentrationsläger", där förorternas hemmafruar går omkring som "vandrade lik" och långsamt ser sina intellekt vittra bort. En smaklös metafor, men genomslaget för "Den feminina mystiken" var kraftfullt.

I Sverige gjorde Grupp 8-grundaren Barbro Backberger skandal när hon kallade

äktenskapet och den heliga familjen för ett "utpressningsinstitut" i en DN-artikel på självaste julafton. Författare som Kerstin Thorwall och Inger Alfvén använder i sina romaner äktenskapet som en metafor för kvinnlig fångenskap, där sedan skilsmässan blir ett slags renande katharsis. I feministbibeln "Fräls oss från kärleken" kallar Suzanne Brøgger själva tvåsamheten för vår tids kannibalism och en organiserad form av olevt liv.

När poeten Sonja Åkesson skrev "Äktenskapsfrågan" 1963 skildrade hon inte bara hushållets trånga värld i lyrisk form på ett helt nytt sätt, hon förebådade också en central debatt för det nya millenniet - den intersektionella. Sonja Åkessons användning av det koloniala förtrycket som metafor för kvinnans plats i äktenskapet säger helt enkelt något väsentligt om vilka kvinnor som tilltalas, och vilka som får plats i feminismen:

Vara Vit Mans slav.

Vit Man vara snäll ibland, javisst

dammsuga golven och spela kort

med barnen i Helgen.

Vit Man var på för Jävligt humör

och svära fula ord

många dagar.

Vit Man inte tåla Slarv.

Vit Man inte tåla stekad Mat.

Vit Man inte tåla Dum mening.

Vit Man få stora Anfall

snubbla barnens pjäxor.

Så hur ser det moderna äktenskapsmotståndet ut? Frågan undersöks i Anna Adenijis avhandling "Inte typen som gifter sig" (Makadam förlag) från 2008. Med inspiration från Sex and the City bygger Adeniji en ramberättelse där fiktiva och typifierade rollfigurer får representera olika feministiska motståndslinjer. Vid sidan av radikalfeministisk, liberal, anarkistisk och queer kritik finns en position där man förkastar äktenskapet ur ett socialt rättviseperspektiv, för att det handlar om en juridisk rättighet som inte är tillgänglig för alla.

Eller, som tills alldeles nyligen inte var tillgänglig för alla i länder som Sverige och USA.

Och här får vi återvända till Stephen Macedo och frågan om hur äktenskapet står sig mot kritik från progressivt håll. För i och med rätten till samkönade äktenskap så faller ju det mycket effektiva argumentet om att denna samlevnadsinstitution dras med en inbyggd diskriminering mot hbtq-personer. Så vad återstår?

Det finns naturligtvis en falang som menar att äktenskap är en del av ett slags heterosexistisk assimileringspolitik - en som går ut på att förmå människor att avsäga sig verklig frigörelse till förmån för en privatiserad och monogam familjemodell.

Men ett kanske mer principiellt spår handlar om att staten genom äktenskapet agerar amatonormativt, det vill säga favoriserar kärleksrelationer på ett orättvist sätt gentemot andra samlevnadsmodeller. Enligt kritikerna handlar detta om att premiera en uppfattning om det goda livet på bekostnad av andra, vilket alltså inte anses förenligt med en neutral stat.

Inga problem, hävdar Macedo - och här får man kanske trots allt ge honom rätt. För så länge en central institution är öppen för alla är det kanske mindre avgörande om den de facto utnyttjas av alla?

Nå, den som går omkring på bokmässan och blir trängd av bröllopsgeschäft kanske ändå får lust att odla sitt pseudoradikala äktenskapsmotstånd på rent okynne. Inte minst när hon läser att Nationalencyklopedin något förbluffande fortfarande skriver att "äktenskapet ger det sexuella förhållandet mellan makarna en särskild legitimitet och bildar ramen för den biologiska reproduktionen".

Den som är lagd åt det hållet kan mycket väl kokettera med sitt ointresse för brudtärnor, dukning och könskonserverande möhippor. Säga att hon kanske kan tänka sig något kort och värdigt i stadshuset - och därmed missa poängen. Missa att de verkligt principiella frågorna kring äktenskap just nu inte ligger i normer, traditioner och föreställningar - utan i pass, gränser, rörelsefrihet och globala klasskillnader.

Ett exempel: För att förhindra skenäktenskap finns sedan drygt 30 år den så kallade tvåårsregeln i utlänningslagen, vilket betyder att den som kommit hit för att leva med en svensk riskerar utvisning om förhållandet tar slut inom två år.

Med andra ord hänger alltså en persons uppehållstillstånd i Sverige på godtycket hos en enskild individ - vilket för en del innebär att utnyttjas som sex- och hushållsslav i en våldsam relation. Regeringens utredare har talat om ett ökande problem, där män sätter i system att hämta en postorderfru och sedan dumpar henne strax innan tiden är ute.

Men man kan också se detta från ett annat håll. Nämligen att ett så kallat skenäktenskap faktiskt är en chans att ge permanent uppehållstillstånd åt en människa som desperat vill ta sig till ett land som Sverige. Att gifta sig är en relativt unik möjlighet att utvidga de enorma privilegier som svenskhet medför, till en annan människa. För många av oss är den handlingen kanske inget tänkbart scenario. Men ställd inför frågan är det i vår politiskt brännande tid ändå ganska svårt att hitta moraliskt hållbara argument för att gifta sig av det vi kallar kärlek - när det faktiskt är möjligt att gifta sig av solidaritet.

Kristina Lindquist, kulturchef UNT

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".