Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på https://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.
Essä

Störst av allt är kärleken

Publicerat måndag 9 november 2015 kl 08.00
"Jag blev blixtförälskad, där och då, i Roland Barthes prosa"
(11 min)
Den unge Werthers lidanden
Den unge Werthers lidanden är en återkommande referens i "Kärlekens samtal". Foto: Claudio Bresciani

Är jag älskad? Älskar jag? Kan jag älska?

Nu återutges den franske författaren Roland Barthes "Kärlekens samtal".

I sena tonåren och under min första tid som student hade jag för vana att gå på antikvariat. Särskilt gärna köpte jag de böcker som Bo Cavefors hade gett ut på 60-talet. Snygga band, med hårdkokta intellektuella klassiker, litteraturkritik, filosofi, strukturalism, marxism och annat, som jag läste med varierande intresse, men med en känsla av att "detta är nödvändigt att ta del av, för att lära sig tänka på allvar". Något jag väldigt gärna ville, och fortfarande strävar efter.

En eftermiddag i köket därhemma hade jag brett ut alla böcker och kompendier om logik, som jag skulle tenta på dagen efter. Jag pluggade teoretisk filosofi, även det i känslan av att det skulle kunna lära mig att tänka på allvar. Men några nyinköpta volymer gammal Caveforsutgivning drog mig till sig. En beige och en cerisefärgad, bägge av Roland Barthes: Mytologier och Kritiska essäer. Jag ville bläddra i dem. Bara lite. Kolla vad det var för något. Och började läsa i Mytologier. Hans korta essäer om tvättmedelsreklam, leksaker, hur romarna på film alltid bär lugg och hur reportagen om författare på semester utmålar dem som särskilt ovanliga när de gör alldeles vanliga saker - och detsamma gäller för övrigt kungligheter, enligt en annan essä i boken - fångade mig genast. Så skarpa iakttagelser på varje sida, förmågan att kombinera seriös kritik med ett lätt ironiskt tonfall, ett genomskådande som vågade också dröja vid ytan, och läsa av modernitetens, konsumtionens, politikens och hela den samtida världens tecken.

Jo, mycket var rätt främmande för mig också. Boken var dock 30 år redan då jag läste den, och alla de franska 50-talsförhållandena var inte lätta att hänga med i, men principen för hur han betraktade och beskrev dem var alldeles glasklar, tyckte jag. Och jag blev blixtförälskad, där och då, i Roland Barthes prosa, en förälskelse som övergått i livslång kärlek.

I år är det 100 år sedan Roland Barthes föddes, den 12 november 1915. Mitt under första världskriget. Hans pappa var sjöofficer, och dog innan sonen hunnit fylla ett år. Han bodde kvar hos sin mamma under de första 60 åren av sitt liv. Hon dog 1977, vilket givetvis var ett hårt slag för honom, och bara tre år senare, 1980, blev han påkörd av en lastbil i centrala Paris, och avled av skadorna. Men hans verk lever vidare. Modernista återutger nu, lagom till 100-årsdagen, det som kanske är hans viktigaste, och inte minst allra personligaste, verk: Kärlekens samtal, i smidig översättning av Leif Janzon.

Det är en underbar bok. Hög och klar, och förunderligt lättläst. Stilen flyter, trots delvis svår terminologi och att den i så hög grad är baserad på läsningar. Barthes, som blev känd inte minst för sina teorier kring författarens död, visar här att åtminstone läsaren lever, även när den skriver. Om man så vill skulle man kunna peka på ett visst släktskap med en annan författare som också bodde med sin mamma större delen av livet, och för vilken skrivandet kretsade i hög grad kring hans läsande, nämligen Jorge Luis Borges. Men här finns även andra mer eller mindre uppenbara släktskaper. I bakgrunden någonstans den öppet reflekterande essäisten Montaigne, vars återkommande referenser till annan litteratur, som han väver in i reflektionerna kring sitt eget liv, i viss mån påminner om Barthes användning av sina läsningar av världslitteraturen för att skapa ett slags förståelse för kärleken, förälskelsen, åtrån, älskandet, allt detta som tycks liksom satt inom parentes i samtiden, men som är så centralt i alla människors inre liv. Är jag älskad? Älskar jag? Kan jag älska? Vad innebär det? Finns det någon trygghet i kärleken? Nej, såklart gör det inte det, utom möjligen i moderskärleken, som Barthes gång på gång återvänder till som referens och urkälla för hela känslolivet.

Moderskärleken och litteraturen. För Barthes har lärt sig vad kärleken är genom litteraturen. I dess skildringar av trånad, längtan, lycka och förtvivlan har han, och med honom alla vi andra, genomkultiverade, litterärt genomlysta, samtidsvarelser, lärt oss vad vi kan förvänta oss, och hur vi ska tolka och koda våra känslors svall. En återkommande referens i hela Kärlekens samtal är romanen Den unge Werthers lidanden, av den store tyske romantikern Goethe. Den skildrar själva urtypen för en olycklig förälskelse, för en känslostorm som påbörjas lite försiktigt, med föraningar, för att slutligen utvecklas till en passion så våldsam att huvudpersonen, Werther, som är förälskad i den redan gifta Lotte, till slut tar sitt liv. Boken blev en av historiens största bästsäljare. Werthers dräkt, blå frack med gul väst, blev högsta mode. Och åtskilliga unga män sköt sig själva en kula för pannan, drivna av romanens kärleksskildring till att försöka upprepa den tragiska kärlekshistorien i sina egna liv. Barthes ställer nyckelfrågan: "Är det den älskande som gråter hos Werther, eller är det romantiken?" liksom den något mindre sofistikerade: "Finns det något dummare än en människa som älskar?"

Hur kontrollerad stilen än är i boken, och hur genomkorsad den än må vara av referenser, och underbart avklarnade reflektioner, som tyder på en stor självkännedom och vilja till uppriktighet, så genomströmmas den framför allt av en känsla av att Roland Barthes var en mycket passionerad man. Men samtidigt en som var klavbunden av sitt eget intellekt. Som han själv uttrycker det:

Jag kan hålla på och tala om kärleken i åratal, jag kan i alla fall inte hoppas på att kunna fånga dess begrepp annat än "i svansen": i glimtar, formler, överraskande uttryck, spridda i Fantasibildernas mäktiga ström; jag befinner mig på fel ställe i kärleken, i dess bländpunkt: "Det mörkaste stället", säger ett kinesiskt ordspråk, "ligger alltid under lampan."

Kärlekens samtal är ingen abstrakt bok, trots att den i så hög grad kretsar kring läsning och litteratur. Den vänder sig inte uttryckligen till något älskat Du, utan stannar kvar i de mer eller mindre plågade monologer den älskande för med sig själv, med världslitteraturen som klangbotten.

Men tänk om det fanns ett Du? Jag undrar så vem det var som Barthes älskade när han skrev om kärleken. Modern, givetvis, vars kärlek är själva urbilden för alla andra kärleksförhållanden. Men också någon annan, en levande ung man... jo, det fanns en. En kille som drogs med på en av hans föreläsningar av en gemensam vän. Kanske var det rentav en av de föreläsningar som utgör grunden för boken Kärlekens samtal. De släpptes in via en bakväg i den fullsatta föreläsningssalen, och trängde sig ner på sina platser. Precis framför podiet där Barthes stod och talade. Problemet var bara att den här ynglingen blev fruktansvärt uttråkad. Så pass att han inte pallade med att sitta kvar, utan med buller och besvär reste sig upp och lämnade salen. Det var den då 22-årige Hervé Guibert, en författare som befann sig alldeles i början av sin bana, och som skulle bli känd långt senare då han fått AIDS, och blivit en av de första att skriva inifrån sjukdomen om sin egen undergång och död.

Den där dagen, då han drog från föreläsningen, hittade han ett brev i sin brevlåda. Barthes hade läst den unge författarens första bok, och ville diskutera den med honom per korrespondens. Nå, underligare sammanträffande har skett. De fick kontakt, blev vänner; men Roland blev tydligen attraherad av Hervé, och gjorde närmanden - som emellertid bryskt avvisades. Enligt Guibert skulle Barthes skriva förord till en annan bok av honom, men begärde i utbyte att få ligga med honom. Den unge författaren ville absolut inte det, för han var attraherad bara av den äldre mannens hjärna, inget annat. Resultatet av deras kontakt blev några brev, och ett intellektuellt utbyte som gav en del resultat, samt ett Fragment för H., ett slags privat post scriptum till Kärlekens samtal, riktat till den yngre mannen, från den äldre, där han anklagar honom för att ha avvisat hans fysiska närmanden allt för bryskt, när han väl fått vad han själv ville ha, som bara var intellektuellt utbyte. Inga känslor, och absolut inte sex.

Jag minns själv hur jag upptäckte och förfördes av Barthes intellektuella skärpa just i 20-årsåldern. Därför har jag dröjt vid episoden med Hervé Guibert, den verkliga förälskelsen, det verkliga begäret, efter en verklig person, med egennamn, egen identitet och egen vilja, och av kött och blod. Mötet mellan den 60-årige och den 20-årige författare finns numera kvar bara som text. Men, förlåt mig om jag nu är föga renlärig, och trillar dit i den biografiska fällan, förminskar och förmänskligar Barthes, den store franske mönsterintellektuelle, som bland annat teoretiserade just kring författarens död, på ett filosofiskt plan. Men det förmedlade minnet av den verkliga relationen, den avvisade inviten, och elementet av utpressning, då Barthes ville ha sex som gentjänst för ett förord, ger för mig läsningen av Kärlekens samtal en särskild tyngd.

För mig kommer Barthes för alltid att förbli en av de viktigaste, en av de största, men faktiskt, i all hans eleganta formuleringskonst och lätt ironiska utläggningar om samtidens olater, också en av de mänskligaste. Och en av mina första och största intellektuella förälskelser, som nästan fick mig att köra på tentan i logik. Men bara nästan, jag klarade den med en poängs marginal, trots att jag suttit och läst Mytologier istället för att plugga. Något jag för övrigt lätt skulle göra om. I läsningen, liksom i livet i stort, gäller det att alltid prioritera kärleken.

Torbjörn Elensky, författare

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".