Ett sönderbombat hus i Syrien. Foto: Narciso Contreras/Scanpix.
Boulevard P4 Örebro

Läs Eija Bahhos krönika om farfars tårar

"...det känns jobbigt, såklart, att se vad som händer..."
4:03 min

Eija Bahho bor i Örebro och går på Adolfsbergsskolan, men kommer ursprungligen kommer från Syrien. Därför tog hon initiativet att arrangera en välgörenhetsdag för de drabbade i sitt hemland.
– Syftet är att samla in pengar genom att sälja lotter och fika och pengarna skänks sedan till Röda Korset, som är den enda hjälporganisationen som har volontärer i Syrien, säger Eija.

Det började med en krönika som hon skrev i skolan. Du kan läsa den här, nedan...

För farfars tårar

Det är en skam hur självisk vi människor är. Det är en skam att vi inte berörs av något förrän det påverkar oss själva. Det är en skam, för mig själv, att jag inte rörde en min när jag hörde om det hemska som händer i Syrien. Jag satte mig aldrig in i situationen att leva där. Jag lade inte ner min tid på att ta reda på varför kriget startade.

Även fast jag har avlägsna släktingar som bor i städerna där bomber faller som regn och soldater går runt som brevbärare med skottsalvor istället för brev så gick det till och med dagar då jag inte ägnade en tanke åt de drabbade.

Kriget fortsatte i månader och pågår ännu men jag pratade aldrig om det, så inga vänner eller lärare frågade hur jag tog det. Ingen undrade hur det kändes att dagligen se och höra om hur ens hemland bombades och täcktes av oskyldigas blod. Även om någon frågade skulle denna någon inte få ett vettigt svar för jag hade ju inte tänkt på det ens.

Dagarna fortsatte rulla fram och jag oroade mig över läxor och vänner istället för döden som sakta kröp sig närmare min släkt. Plötsligt en dag var det en lärare som frågade mig hur jag kände angående kriget och hon fick ett stelt svar om att det var jobbigt och förhoppningar om att det snart skulle ta slut. När jag kom hem från skolan den dagen fick jag reda på att en stor bomb hade släppts i den medelstora staden där min släkt bodde. Det var en hemsk nyhet såklart men ingen jag kände hade dött och jag hade ändå inte särskilt starka band till mina fastrar som jag bara hade träffat tre gånger i mitt liv. Jag gick därför runt och småtänkte på händelsen ett par dagar och snart slog det mig att jag faktiskt brydde mig mycket!

Tänk om bomben hade släppts någon kilometer längre bort? Skulle jag klara av sorgen att förlora min farfar? Farfar som lugnt sagt hej då till alla när vi skulle flyga tillbaks till trygga Sverige, men som när jag gick fram och sade hej då började hans tårar rinna från ögonen och ner på de rynkiga solbrända kinderna. Han älskar mig och mina syskon mer än någon annan släkting i Syrien gjort, skulle jag bara lämna honom där för att fortsätta leva i svält? Jag var tvungen att göra något!

Farfars tårar hjälpte mig att ta mod till mig och göra det jag kunde. Farfars tårar bevisade att jag var självisk, men de bevisade också att det fanns lite medmänsklighet kvar i mig och för alla tårar och allt blod som hade spillts i Syrien skulle jag börja kämpa! Jag utmanar flera att börja tänka till och börja bry sig om andra såsom jag gör genom att anordna en välgörenhetsdag för de drabbade i Syrien.

Vad gör ni?

Eija Bahho

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".