1 av 2
Akram Khan Foto: Pankin
2 av 2
Pontus Hammarén Foto: Mia Gerdin

Snittet - Akram Khan. Cecilia Blomberg har träffat en av dansvärldens mest efterfrågade koreografer och dansare

P1 onsdag 21 januari kl 14:03 och 22/1 kl 18:15

Akram Khan hör till de dansare det är svårt att glömma när man har haft lyckan att få se honom på scenen. Närvaron är absolut och precisionen knivskarp. I sin koreografi har han skapat en helt egen stil med rötter både i den nordindiska Kathakdansen och i den västerländska samtidsdansen.

Akram Khan är född 1974 i London och är en skolad Kathakdansare. Hans föräldrar är från Bangladesh och han är ett lyckat exempel på när mötet mellan två starka kulturer blir mycket större än insatsen. Han är också något av ett sceniskt underbarn. Uppträdde som Mowgli i Djungelboken bara 10 år gammal och fick sen en roll i den kände teatermannen Peter Brookes omtalade föreställning Mahabharata.

Sen har det bara rullat på. Han både dansar och gör sin egna koreografier. Har sitt eget kompani Akram Khan Company och samarbetar med de mest prestigefyllda konstnärerna, musikerna och motspelarna i sina föreställningar. Just nu är Akram Khan på turné med stycket In-I som han gör tillsammans med den franska skådespelerskan Juliette Binoche.

Cecilia Blomberg som har sett en rad av Akram Khans gästspel i Sverige, åkte till London för ett samtal om dans, längtan efter nya utmaningar och om kroppens eget minne som lagrar så mycket mer än vad vi är medvetna om.

                                                                           

”Så fick jag min kultursyn”. Serie i tre delar.

Del 2: Pontus Hammarén om vad en liten konsthall i en liten stad kan betyda

Han är sedan 2007 chef för Alingsås konsthall och menar att publiken behöver ett köttben då och då.  Han vill att den konst som ställs ut väcker känslor och reaktioner som förhoppningsvis startar eller upprätthåller viktiga diskussioner i samhället som t ex synen på minoriteter, yttrandefrihet, demokrati och konstens plats i allt detta.

Vintern 2008 visades Andres Serranos bilder, A history of sex, som av många upplevdes pornografiska och så provocerade att konsthallen borde stängas. Och kort därefter stängde verkligen konsthallen i Alingsås, men då handlade det om en helt annan utställning: Pål Hollender och Bosse Melin inrättade en nattklubb med stroboskopljus, rökmaskiner och technomusik som var så exklusiv att ingen fick komma in.  Musiken störde nattsömnen för de närboende och utställningen stängde i förtid.

Pontus Hammaréns kultursyn är präglad av hans uppväxt, hans farfar var regissören och teaterchefen Torsten Hammarén som satsade på samtidskritisk dramatik på Göteborgs Stadsteater, och Pontus pappa var konstnären Carl-Erik Hammarén som också bl a var chef för konsthallen i Göteborg under många år, men vägarna till dagens kulturarbete blev ändå inte helt spikraka för Pontus Hammarén.

Mia Gerdin har träffat honom i Alingsås.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".