John Ashbery

John Ashbery föddes 1927 i Rochester, New York, och växte upp på en bondgård nära Lake Ontario. Hans pappa var bonde, och hans mamma var biologilärare. Ashbery tidigaste skapande ambitioner gällde bildkonsten, och han tog konstlektioner från sitt 11:e levnadsår och tills han fyllde femton. Konsten var ett intresse som han aldrig övergett och under sina 10 år i Paris från mitten av 1950 och framåt försörjde han sig huvudsakligen som kontskritiker för New York Herald Tribun.

Ashbery debuterade 1953 med samlingen Turandot and Other Poems. The Tennis Cour Oath innebar hans genombrott som experimentell poet. Men med Self-Portrait in a Convex Mirror 1975 slog han igenom på bredare front och tilldelades en räcka priser: the Pulitzer Prize, the National Book Award and the National Book Critics Circle Award.

Ashbery brukar sägas tillhöra New York-skolan, tillsammans med bl.a. Frank O’Hara, Barbara Guest och Kenneth Koch. Själv har han dock aldrig känt sig riktigt bekväm med den inordningen. Helt lätt att karaktärisera Ashberys poesi är det inte heller. Det är nästan lättare att avläsa hans vidsträckta påverkan på andra poeter, också en hel rad svenska.

I slutändan är det nog John Ashberys nästan kusligt absoluta poetiska gehör, för radernas längd, dikternas slutpunkter, de enskilda ordens stränga inbördes beroenden och den ofta svindlande precision med vilken de har blivit utvalda - som gör honom till en så upptäcktsrik och suggestiv poet. Intelligent och sensuell, spränglärd och svängig.

Det är också det stränga gehöret som gör honom så svår, ja ibland kan man tycka nästan omöjlig att översätta. Ändå har det blivit lättare nu än det var för Göran Printz-Påhlson, när han 1983 översatte Självporträtt i en konvex spegel, då översättaren tvingades gjuta in i Ashbery en alltför akademisk ådra. Tio år senare när både Ragnar Strömberg och Tommy Olofsson och Vasilis Papageorgiou har gett sig i kast med Ashbery hade själva den svenska poesin ashberyiserats.