Kulturradion: Den kritiska punkten

Måndagar kl. 18.15 v. 25-32 2004.

En av de mest omdiskuterade frågorna i medierna under våren har varit kritiken. Hur elak får till exempel en teaterkritiker vara? Och hur ilsket får en regissör – och tillika teaterchef – då svara? Är problemet mer allmänt att kritikerna är för osakliga och okunniga, eller snarare att de är för snälla? Och vad ska man överhuvudtaget med kritik till nuförtiden?
För att fördjupa frågorna, och ge vissa svar, sänder Sveriges Radios kulturredaktion på måndagar åtta program om kritik och kritiker i repris.
Först ut är fyra program om det kritiska läget inom teater, konst, litteratur och film. Därefter följer fyra porträtt av inflytelserika kritiker från förr och nu: filmkritikerna Kenneth Tynan och Lionel Trilling från England respektive USA, samt litteraturkritikerna Bengt Holmqvist och Angelo Rinaldi från Frankrike.

14/6 Teaterkritiken (av Maria Edström)

Maria Edström om hur herrar och damer tittar på Brecht.
”Brecht är upphaussad här i landet, huvudsakligen genom tyska flyktingintressen” skrev en kritiker när Mutter Courage och hennes barn hade svensk premiär 1954. Hur har kritikerna egentligen låtit genom åren om Berthold Brecht, som på 60-och 70-talen spelades flitigt, på 80-talet nästan inte alls, men som nu spelas igen - nyss hade ”Den goda människan i Sezuan” premiär på Stockholms stadsteater. Säger kritikernas läten mer om tiden än om Brecht?
Från 2003.

21/6 Konstkritiken (av Mårten Arndtzén)

”Jag ser framför mig de långhåriga, osnutna ynglen, hur de, träffade i centra af sina pseudoblaserade, kvasiperversa dibarnssjälar sitta och stirra in i opalen på sina absinter…”

Så dundrar Albert Engström i en artikel från början av 1900-talet. Måltavlan var konstnären Isaac Grünewald och hans grupp ”De unga”.
Vad har hänt med konstkritiken sedan dess? Mårten Arndtzén har lyssnat till dagens konstkritiska jargong, intervjuat utövare och letat efter läsare - och mött Den Genomsnittlige Svenske Konstkritikern. Som visar sig vara misstänkt lik en präst. Från 2003.

28/6 Litteraturkritiken (av Katarina Wikars)


”Egentligen lär vi oss bara något av de böcker vi inte kan bedöma”,
sa Margit Abenius en gång för längesen. Kan vem som helst få recensera en bok numera? Årtionde följer på årtionde. Nya teorier, ett och annat manifest, en fejd, den som kommit in i rummet stannar kvar. Vilka ord är i karantän nu? En specialbyggd kritikmaskin för radio. Och en kritisk granskning av recensionerna av Lundells och Ekmans senaste romaner. Ett program sammanställt av Katarina Wikars. Från 2003.

5/7 Filmkritiken (av Roger Wilson) - UTGÅR - istället sänds Silversmed med hjärta av guld - Torun Bülow-Hübes

Filmmediet är ungt, filmkritiken ännu yngre. Kanske är det därför den inte hittat sin form, utan ständigt irrar runt i gränslandet mellan högkultur och råbarkad kommersialism. Svajande mellan att låta som pretentiöst kulturlingo, insnöat filmnörderi eller kortfattad konsumentvägledning inför veckans biopremiärer.
Att kombinera de olika delarna verkar vara omöjligt, se bara på SVT:s Filmkrönikan som alltid får besk kritik oavsett form och innehåll. Men är det någon skillnad mellan Orvar Säfström och Gunnar Oldin - vad har egentligen hänt på 50 år? Roger Wilson har lyssnat på kritikers läten från förr och nu. Från 2003.

12/7 Kenneth Tynan (av Per Ögren)

1900-talets mest inflytelserike engelske teaterkritiker, Kenneth Tynan, porträtteras, dandyn som umgicks med Orson Welles, Marlene Dietrich och Norman Mailer, moralisten som introducerade Brecht i England och förde fram De unga arga männen, stilisten som tävlade med Hemingway om att vara den bästa tjurfäktningsskribenten. Producent: Per Ögren. Från 1994.

19/7 Bengt Holmqvist (av Göran Sommardal)

Mannen som gjorde vad som faller texten in. Att utnämna någon till en exemplarisk litteraturkritiker kunde kanske ingjuta i lyssnaren en föreställning om räddhågsenhet och slätstrukenhet: ”Lagom är bäst.” Men i Bengt Holmqvists fall bestod det exemplariska i idel ”offensiva” egenskaper. Intellektuell skärpa, enastående beläsenhet, den lyckliga kombinationen av en nästan obetvinglig nyfikenhet och ett nästan osvikligt väderkorn. Både i det svenska och det utländska tvekade Bengt Holmqvist aldrig att ta ställning för det ”svåra” och nya gentemot obegriplighetsförtalarna – det gällde Björling i Finland och 40-talisterna i Sverige, såväl som Beckett och Celan.
Hit hör också den specifika kritiska balans som råder mellan Bengt Holmqvist intellektuella dragningar, hans språkkritiska, analytiska sida och hans musikaliska lyhördhet – såväl i hans dagskritik, som i hans essäer och längre arbeten. Och allt detta utmynnar i de båda kardinaldygderna: förmågan att vara kritisk med medkänsla och uppskattande med kritisk blick.
Medan Bengt Holmqvists tidiga kritik i mycket präglades av det nykritiska anslaget förnekade han aldrig det fruktbara i att också söka rimliga sammanband mellan verket och dess upphovsman. Under sin senare tid som litteraturkritiker tycktes Holmqvist alltmer sky omdömesjakten. Utan att någonsin undvika att säga sitt var hans recensioner inte sällan försedda med valfri utgång: en snäll och en lite elakare. Och riktigt säker kunde läsaren aldrig vara. I vår tyckmyckna tid framstod en sådan litteraturkritik som en lisa på en alltmer prisbesatt och tvångsgraderad marknad. Producent: Göran Sommardal. Från 1994.

26/7 Angelo Rinaldi (av Kerstin M Lundberg)

Angelo Rinaldi är en av Frankrikes mest inflytelserika litteraturkritiker. Han har gått den långa vägen från en fattig barndom på Korsika till journalistiken, där han började som kriminalreporter på en landsortstidning. Numera är han chef för litteraturbilagan i dagstidningen Le Figaro och ledamot av Franska Akademin.
När Kerstin M. Lundberg träffade honom i Paris för tio år sedan var han kritiker på tidskriften L’Express och fruktad för sin vassa penna och sina ibland infama personangrepp, inte ens – eller i synnerhet inte - storheter som Marguerite Duras eller Alain Robbe-Grillet gick säkra.
”Han är en mördare”, sa en av de begåvade yngre författarna som just då hade fått sin bok sågad, medan en annan sa att han ännu inte haft äran att ”få en rinaldi”.
Ändå hade Angelo Rinaldi några år tidigare valts till årets bäste kritiker av en grupp författare.  Ett program från l994.

2/8 Lionel Trilling (av Per Ögren)

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".