En enkel uppräkning av Anne-Marie Berglunds titlar - här gjord från början och en bit framåt - ger en rätt god uppfattning om den sinnessfär och den del av den mytologiserade verkligheten där Anne-Marie Berglunds författarskap håller till. Kanske med undantag av årets omtumlande Breven till mamma. För övrigt skiljer jag då inte mellan prosa och poesi. Men samma uppräkning ger en minst lika god grund för missuppfattning, eller borde det nog heta: till en helt annan uppfattning.

Berglunds poesi, och för den delen hennes berättarkonst: novellerna och reseskildringarna, har aldrig skrivit in sig i någon bestämd form, där dikterna sedan tillåts husera. Hon har inte ”lyckats” skapa någon gestaltningsmaskin, som lydigt brummar i gång när poesin ska till. Varje ”erfarenhet”, varje ”sak” tycks i hennes diktning kräva inte bara ett eget uttryck utan också en egen form. Och formen har hon aldrig varit trogen, men desto mer sin övertygelse, sitt liv.

Göran Sommardal

I juryn har suttit Mattias Berg, Magnus Jacobson, Ann Hallström, Kerstin M Lundberg, Marie Lundström, Göran Sommardal, Jan Olov Ullén.