1 av 3
- Den lyfter stängslet med hornen och då ligger stängslet, säger Alf Willenfeldt från Ruvhten Sijte och Brändåsen. Foto: Inga Marja Steinfjell.
2 av 3
- Den lyfter stängslet med hornen och då ligger stängslet, säger Alf Willenfeldt från Ruvhten Sijte och Brändåsen. Foto: Inga Marja Steinfjell.
Neassa med sin kalv. Myskoxe
3 av 3
Myskoxen Neassa med sin kalv som snart flyttar till Norge.
Natur

Lika envisa: samerna och myskoxarna

Myskoxarna i Härjedalen kom från Dovre, slog sig ner och blev grannar med renhjorden och renägarna i Ruvhten Sijte.

Ett grannskap som börjar hitta sin form, även om myskoxarna inte tycker om en av samernas viktigaste redskap: stängsel. 

- När de hade släppt ut renhjorden för oss flera år i rad vid kalvmärkning fick vi till slut flytta på oss.  Djuren går inte att skrämma bort, berättar Alf Willenfeldt. 

I Tännäs har man anlagt ett centrum för att bevara den vilda myskoxstamen i västra Härjedalen. Föreningen som driver centrumet är ideellt. Myskoxar räknas inte som statligt vilt eftersom djuret inte har varit i faunan 300 år sammanhängande. Det spelar ingen roll att djuret funnits här och dött ut. 

- Djuret har ett skydd i Sverige och det är att människor inte får komma närmare än 100 meter. Varje djur har sitt egna skyddsområde med 100 meter, säger Hielke

Fyra myskoxar bor fast här. Just nu med en kalv som snart ska flytta till Bardu Polar park.
- Kan man inte släppa den med den stora flocken, så är det bra att den kan göra nytta någon annans stans med sina gener, säger Hielke Chaudron guide och djurvårdare vid Myskoxcentrum. 

Anläggningen man har byggt är ca. 15 hektar om innehåller tre innerhägn som används till visning, avel, forskning och karantän. Nio andra myskoxar i Härjedalens fjällvärld lever fritt. De bor mitt i landet till samebyn Ruvhten sijte och har varit det ända sen de kom från Dovre.

Sen 70-talet har myskoxara var grannar med renhjorden och renskötarna i Ruvhten sijte. Deras rätt så invanda vandringsmönster är på den samma trånga ytan. Under vintern återfinns myskoxarna på olika fjälltoppar väster om Tännäs för att till sommaren vandra över till gränsen mot norska sidan och området kring Storvigeln. En som lärt sig att respektera, om inte bara uppskatta sina grannar är Alf Willenfelt. 

- En natt vi skulle märka kalv så var renhjorden borta. Myskoxarna hade släppt ut all ren. Efter några år med samma visa, flyttade vi hela anläggningen från Rödfjället till Långbrotta som ligger en mil bort till där vi är idag. Djuren hade tydligen bestämt sig för att vandra där och de gick inte att skrämma bort. Myskoxarna var en av anledningarna att vi flyttade därifrån, berättar den pensionerade renskötaren. 

Just att myskoxen inte har några naturliga fiender gör att den inte har samma fluktbeteende som många andra flockdjur. Den ställer sig i ring med kalvarna i mitten. Mot människans vapen hjälpte strategin dåligt och tros vara en orsak till att den utrotades. Men dagens människors stängsel är inget problem. 

- Den sätter bara huvudet ner och lyfter upp stängslet eller går rakt igenom, sen ligger det och den kan gå över, säger en förtvivlad Alf. Han är 79 år och glad för att stängseljobb inte är en av hans uppgifter längre. 

Myskoxens korta ben i kombination med många nyfikna turister är det som skapar trubbel för djuren. Stress i synnerhet på vintern kan vara dödligt.

- På vintern äter den nästan ingenting. Den förlorar en tredjedel av sin vikt på vintern och gräver inte efter mat som renen, men är beroende av att vinden blåser bort snön. När det då kommer människor kan den inte rymma genom djupsnön. Att hela tiden vara på vakt gör att den förlorar mycket mera vikt än nödvändigt. 

- Människan med sin nyfikenhet har en tendens att älska djur till döds, konstaterar Hielke frustrerad.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".