Sommarföljetongen

Här kan du läsa våra lyssnares egna sommarföljetong som växer vecka efter vecka.

”Det var mörkt. Genom en liten springa i trälådan kunde man se solen strimma in. Det var ödsligt men ändå trångt, så det var lite ihopklämt.
De brukade skoja om mig och säga gubben i lådan, men det var inte riktigt så. Jag vara bara rädd, för Gustav.

Allting hade börjat den där dagen på Järvzoo i augusti förra året när jag såg vad jag inte borde ha sett. Och ända sedan dess har jag känt Gustavs blick i nacken, hotande, skrämmande till och med mordisk och jag vågade inte längre gå ut själv om jag misstänkte att han fanns i närheten.

Den morgonen, då när allting började, hade jag som vanligt cyklat hemifrån vid åttatiden, köpt en påse fortfarande varma bullar på Konditori Finess, fortsatt till stationen där jag hoppade på x-tåget.
I början av sommarlovet hade jag tyckt att det var ganska kul att åka tåg, men efter några veckor hade tågturen från mitt hem i Ljusdal till sommarjobbet blivit en vana. Den här dagen var jag var först på tåget och eftersom jag hade en väldigt spännande bok på gång plockade jag upp den och började läsa direkt.

Jag var så inne i boken att jag inte märkte att det kom in fler passagerarna i vagnen förrän jag plötsligt kände en skarp doft av parfym och hörde röster bakom ryggen, jag satt ganska nedsjunken på mitt säte när jag läste, så de två personerna som just kommit på tåget trodde nog att de var ensamma i vagnen.
- Vi måste komma före honom, väste en isande röst hotfullt.
- Jamen hur viktigt är det egenligen? undrade en ljus kvinnlig, lite nervös, röst.
- Viktigare än allting annat, svarade den isande rösten. Och du ska hjälpa mig, vare sig du vill eller inte.

Jag försökte kika mellan tågsätena och fick en liten skymt av en ljuslockig kvinna i 25-års åldern och en mager, lite sjabbig, äldre man med bakåtkammat grått hår.
När mannen vred på huvudet mötte hans isande gråkalla ögon mina och jag kände hur jag rös och en kyla spred sig i kroppen. Snabbt böjde jag på huvudet och låtsades läsa vidare men jag kände att mannen höll mig under uppsikt och när tåget stannade i Järvsö hoppade jag snabbt av, men det gjorde det lite udda paret också.
Jag hade bara hunnit några steg när jag hörde mannens isande röst hotfullt ropa åt mig:
- Du där!
Jag fortsatte gå.
- Men stanna då! Hör du inte att jag ropar på dig.
Jag hade inget val. Hjärtat slog hårt.
- Du är så jäkla lik en sommarflört från förr. Heter din mamma Harriet?
- Nej, det gör hon inte.
-Ok. Jag tog väl fel då. Eller så minns jag fel namn. Har du växel? Jag har ett trängande behov att komma in på toa och då måste jag ha enkronor.

Jag tog upp plånboken från ryggsäcken och plockade fram fem enkronor och fick en silverfemma tillbaka.
Paret gick sin väg och jag fortsatte vidare. Nervositeten började släppa och jag gick in i pressbyrån för att köpa något att dricka.
- Men den här kan du inte betala med! Vore jag som du skulle jag vara väldigt rädd om den här.
- Vad menar du?
-Det är en sällsynt lyckoslant, så länge du har den i din ägo kan inget hända dig.
Jag synade pengen och såg att den faktiskt såg lite annorlunda ut än en vanlig silverfemma. Den var prydd med en guldkant. Tankarna snurrade när jag fortsatte min vandring, smuttandes på min läsk. Varför hade den märkliga mannen gett mig lyckopengen? Var det ett misstag eller ett uträknat drag? Jag bestämde mig för att förvara pengen på ett säkert ställe.

Väl framme på Järvszoo där jag hade mitt sommarjobb glömde jag av hela händelsen eftersom det var så mycket som skulle göras på en gång. Jag startade flakmopeden och åkte runt i området. Då såg jag dem igen, mannen och kvinnan. De verkade oense om något, det var något obehagligt över det hela så jag försökte hålla mig undan så gott det gick men jag kunde inte låta bli att smyga på de två. Jag kröp ner i en trälåda som det egentligen skulle vara sand i men för tillfället var den tom.

Genom ett litet hål kunde jag ostört betrakta paret när de smög in till björnarna och helt sonika stoppade ner en av björnungarna i en säck. Hur de lyckades ta sig ut igen utan att överfallas av björnmamman är för mig en gåta men ut kom de och skyndade sig iväg. Det var alltså det här de hade pratat om på tåget. Hur skulle jag nu göra för att kalla på hjälp?
Ja först och främst måste jag ju ut ur lådan men hur jag än tryckte mina händer, min skalle, ja hela kroppen mot locket så gick det inte upp. Jag var fast! Jag bankade, jag skrek på hjälp men ingen hörde. Som ett under kunde jag få upp mobiltelefonen ur fickan och kalla på hjälp. Då förstår ni varför jag i fortsättningen fick heta ”Gubben i lådan”.

Polis larmades och sökandet satte igång. Jag fick veta att mannen hette Gustav och var en välkänd djursmugglare. Kvinnan i hans sällskap var okänd för polisen.
Frågan kvarstod, varför hade jag fått silverfemman? Det måste ha varit av misstag, förstod jag nu. Men nu är den min tänkte jag och skrattade lite rått för mig själv. Jag kom ihåg kioskbiträdets ord. Inget farligt kan hända mig nu, jag är immun.
Men vänta ett tag , jag stannade upp. Hade han också en lyckopeng eftersom han kunde ta sig ut och in i björnhängnaden utan att bli överfallen? Det här började bli mer och mer obegripligt. Är det så han jobbar? Först ger han offret en silverslant sedan tvingar han dem att begå brott. Hade samma sak hänt med kvinnan i hans sällskap?
Hu, vad kallt det blev helt plötsligt. Nej nu far fantasin iväg. Det är väl klart att allt var ett misstag han behövde ju gå på toaletten i sån hast så han var väl inte uppmärksam på vad han hade gett mig. Så var det bestämde jag mig för.

Arbetsdagen var slut och jag vandrade min väg till tåget. Nu var det bara två veckor kvar på sommarjobbet och sedan fick jag vara lite ledig innan skolan skulle börja igen. Det kändes skönt.
Jag tog upp min bok och fortsatte läsa, tåget startade med ett ryck. En välbekant parfymdoft spred sig över hela kupén och en lika välbekant röst hördes:
- Där är han ju!

En hand på min axel.
- Men tjena grabben. Dig har vi letat efter.

Jag kom mig inte för att protestera. Han kunde lika gärna få tro att jag var en grabb. Det var många som tog mig för att vara kille när jag gömde mitt långa hår i kepsen.
Gustav slog sig ner bredvid mig.
- När vi kommer fram följer du med oss och inga konstigheter för du kommer aldrig att kunna undvika mig i alla fall. Jag gav dig inte silvermyntet för intet.

Vi steg av tåget och jag vågade inte göra annat än att följa med. En chevavan stannade till utanför stationen och Gustav knuffade in mig. Fönsterrutorna var förtäckta så jag kunde inte se vart vi var på väg någonstans. Efter att ha åkt ett tag, en evighet kändes det som, stannade bilen och jag såg mig storögt omkring.
- Ja, som du ser är jag cirkusdirektör och vi har djur från alla håll i världen. Väldigt fina djur, om jag får säga det själv. Din uppgift här blir att träna vårt nyförvärv, en björnunge.

Vad skönt, han hade inte upptäckt mig när jag smög på dem i lådan. Han visste inte att jag visste.
- Hur ska det gå till? Jag kommer att bli dödad. Rösten stockade sig på mig.
- Så länge du har silvermyntet i din ägo kommer djuren inte att göra dig något. Har du slarvat bort myntet får du skylla dig själv, du har fått chansen i alla fall. För att du och björnungen ska lära känna varandra ordentligt kommer du att få bo tillsammans med honom.

Han visade in mig, jag satte mig på golvet böjde ner huvudet och kände tårarna på kinderna. Jag längtade hem, kommer jag någonsin att få återse mamma och pappa igen? Ingen vet vart jag är. Jag kände en nos mot min arm och där stod en storögd liten nalle och tittade nyfiket på mig. Jag höll om honom och grät lite i hans päls, mitt i bedrövelsen kändes det ändå som om jag hade åtminstone en vän.

Dagarna gick och kvinnan som hade varit i Gustavs sällskap på tåget var den som fick komma in med mat till mig. Hon såg rädd ut, vågade inte prata. Jag försökte få kontakt men förgäves.
Jag började kalla björnen för Julius och vi hade roligt tillsammans. Gustav kom in och gav mig instruktioner på hur jag skulle träna björnen. Det var allt från att hoppa genom ringar till bolltricks och dansnummer. Vi tränade och tränade och gjorde stora framsteg. Gustav var nöjd. På kvällarna satt vi tillsammans; Julius och jag. Han med sitt huvud i mitt knä och jag funderade på hur jag skulle kunna ta mig ut härifrån.

Eftersom Gustav var så nöjd med mitt arbete lyckades jag övertala honom att Julius behövde ha motion så jag fick lov att promenera med honom, i koppel förstås. När det hade gått ytterligare några dagar såg jag en kille som rastade sin hund på andra sidan stängslet. Jag försökte komma så nära som möjligt för att kunna säga något åt honom.
- Hallå, viskade jag.

Han hörde inte, gick bara vidare utan att se åt mitt håll.

Morgonen därpå vaknade jag av ett herrans liv. Det var människor överallt. Gustavs röst ekade över hela området. Han skrek och svor åt poliserna som höll fast honom samtidigt som de baxade in den resliga kroppen i en av polisbilarna. Jag fattade ingenting. Vad var det som hände? Jag försökte komma ut men dörren var naturligtvis låst och Julius började bli orolig, gick omkring i cirklar mitt på golvet och morrade.
- Så ja, det är säkert inget farligt.
Jag smekte honom ömt över ryggen.
- Vart är hon någonstans?
Mammas gråtande röst.
- Lugn, bara lugn. Hon måste vara på området eftersom pojken hade sett henne innanför stängslet.

Jag förstod fortfarande ingenting. Det kunde inte vara grabben som jag försökte få kontakt med igår som de pratade om, han hade ju bara gått sin väg. Jag bankade på dörren och ropade men det var sådant liv utanför att ingen hörde. Jag hörde kvinnans röst, samma kvinna som var med Gustav på tåget.
- Jag är väldigt ledsen för det här, men när den mannen ger order då är det bara att lyda.
- Ja. Ja men nu har du chansen att ställa lite grann till rätta i alla fall och tala om för oss var flickan finns. Gustav kan inte göra dig något nu.

En nyckel sattes i dörren, ljus uppfyllde hela rummet. Mamma rusade in, men det gick inte så bra. Julius vrålade och rusade mot henne.
- Det är bäst ni går ut. Det är bara jag som kan vara här inne. Jag lugnar honom, sedan kommer jag ut och förklarar.
- Men han kommer att ha ihjäl dig! Ni måste göra något!!
- Gör nu som din dotter säger. Polismannen försöker hålla rösten stadig.
När jag lugnat Julius gick jag ut, mamma grät, pappa kramades och jag kände en oerhörd lättnad. De berättade för mig att det hade gått ut en efterlysning på radion och pojken jag försökt få kontakt med hade känt igen mig men vågade inte riskera något.

- Nog berättat för idag. Nu är det läggdags.
- Snälla farmor berätta mer.
- Nej nu räcker det för idag.
- Vad hände med björnen?
- Han fick komma tillbaka till djurparken och flickan hälsade på honom i bland.
- Men vem var flickan? Kände du henne? Och hur gick det med silvermyntet? Har det hänt på riktigt?
- Kanske, kanske inte. Sanningen vet bara flickan.
- Gustav då?
- Han fick sitta i fängelse ett långt tag, sedan gick han lite för långt och blev ihjälbiten av ett lejon när han stoppade in sitt huvud i lejonets gap.
- Ruskigt.
- Ja, men sagor kan vara ruskiga. Det kan verkligheten också ibland. Du ska få en present av mig. Varsågod.
- Tack, ett silvermynt med guldkant. Är det samma peng som flickan fick?
- Kanske, kanske inte. Det är en lyckoslant i alla fall, men man ska inte lita på att en silverfemma kan rädda livet på en. Godnatt, sov gott.
- Godnatt.

SLUT

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".