Skamvrån på 1920-talet.

När vi varit olydiga fick vi sitta en stund i en mörk, trång garderob. Första gången jag minns var jag i 5-årsåldern.: Om jag förstod vad jag gjort för fel vet jag inte, men jag minns att jag grät. Utanför garderoben satt min lillebror Olle, två och ett halvt år, och försökte trösta mig.    - Gråt inte Lalla! sa han. Lalla var hans smeknamn på mej, och jag blev tröstad av att höra lillebrors röst. Så kom mor och släppte ut mig, med förmaningar att inte göra så mer.

Nästa gång var jag sex år och Olle tre och ett halvt år. Mor skulle gå och se till korna. Vi förmanades att leka eller titta i fönstret och se vart Mor gick. Hon skulle snart komma igen. När vi lekt en stund blev vi oroliga: - Varför dröjer Mor så länge? Vart hade hon tagit vägen? Inte syntes hon i fönstret. Vi blev allt ängsligare. Till sist tog vi varandra i handen och gick till närmaste granne. Satte oss på deras veranda. Långt om länge kom den snälla Tant Anna ut och fick se oss: - Men kära barn, sitter ni här? Mamma har gått hem för länge sen. Gissa om vi blev rädda för vad som nu skulle hända! Och det var intet av hur rädd Mor blivit då hon kom hem och vi inte var där. Hur hon letat överallt, bl a vid gårdens brunn, som låg osynlig från boningshuset. Till sist var hon på väg mot grannens där hon varit inbjuden på kaffe. Då mötte hon oss. Säkert hade hon inte suttit så länge vid kaffebordet, men ängslats över vad som hände oss. Den gången blev det inte garderobsstraff. I ställwet fick vi smaka björkriset på bara stjärten. Sen fick vi lägga oss i sängen. Ja, så straffades barn på 1920-talet. Hoppas att det aldrig kommer tillbaka!

Vi som var med då

Solveig Wernering

Herrljunga

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".