Min AD/HD-diagnos är det bästa som hänt mig

Hej! Jag lyssnar just nu på programmet om psykosomatiska symptom hos barn ( ”Barnen, kroppen och själen” 5 april, red:s anm ). När jag hör Nellys berättelse känner jag igen mig väldigt mycket! Självklart beror psykosomatiska besvär på väldigt olika faktorer från fall till fall, jag vill dock här berätta en kort version av min historia. Jag är nu 23 år, och en ”vanlig tjej” utåt sett, men inuti är jag väldigt annorlunda. Jag har många vänner, pojkvän, och mina studier och jobb går fantastiskt bra. Och jag lovar, jag är inte den första person som folk skulle peka på om man sa AD/HD...

I HELA mitt liv, sen jag har mina första minnen från 2-årsåldern, har jag känt mig konstig, knasig, jobbig, annorlunda. Jag var inte som andra flickor, jag ville hellre leka med killar, med dem hände så mycket mer! Jag var väldigt sprallig och impulsiv och spelade fotboll, lekte med lego, turtles, radiostyrda bilar, och hängav mig också med stor passion åt musiken (som 5-åring började jag spela på eget initiativ). Jag var tidigt väldigt verbal, vilket fick mig att verka äldre än jag var. Å andra sidan var jag också väldigt känslig och orolig, vilket bettyde att min känslomässiga mognad, låg efter de andra barnens.

Många vuxna, i skola, på fritids och andra aktiviteter, kompisars föräldrar etc, hade svårt att låta mig vara som jag var. Vid ca 4års ålder fick jag min första depression, och sen var det uppochned ända fram tills nu i höstas. Jag tror inte att andra förstod hur det var, för jag gömde så mycket inom mig själv... Ville ju vara den där glada, och påhittiga tjejen som alltid var duktig. (Jag hade ofta ont i huvudet och magen.) I tonåren ledde denna känslomässiga förvirring, att inte vara tillräcklig och ”fel”, till ätstörningar, extrema prestationskrav och jag gick ut gymnasiet med toppbetyg i alla ämnen samt godkända antagningar till flera musikerutbildningar vid landets olika musikhögskolor. Dock mådde jag bara sämre och sämre.

Efter ett par års studier vid musikhögskolan var jag tvungen att ta uppehåll för jag mådde så dåligt...orkade inte mer. Jag hade gått hos många psykologer, men inte känt mig hjälpt av en enda. Det är snarare de som haft glädje av mig! (”Ja du Anna, det har verkligen varit intressant att få prata med dig...” bla bla bla) Tillslut lyckades mamma hjälpa mamma mig till en psykologisk mottagning på ett universitetssjukhus. Och efter många turer gjordes en neuropsykologisk utredning. Och jag fick min diagnos. Och för första gången i hela mitt liv, fanns det folk runt om mig som verkligen förstod och kunde hjälpa mig. Stöd har jag alltid fått hemifrån, men de har ändå alltid varit lika maktlösa som jag efter som de inte förstått riktigt vad som varit ”felet”.

Att Nelly ska lära sig att lugna ner kroppen, och känna igen sina fysiska spänningar, låter klokt. Men det jag VERKLIGEN skulle råda de vuxna i hennes omgivinig att i första hand göra är en neuropsykologisk utredning (om det inte redan gjorts). För i mitt fall var i alla fall stressen ett neurologiskt fenomen i mitt huvud, och går inte att ”träna bort”, som för andra människor, vad jag vet. Nu äter jag medicinen Concerta, som gör underverk för mig. Jag kommer alltid att vara en sprallig och väldigt aktiv människa, medicinen tar inte bort min personlighet. Det är bara den femfiliga motorvägen som nu oftast är landsväg. Jag blir lugnare i sinnet och hinner reflektera över olika situationer. Jag är inte lika känslig längre och har lättare att känna av vad jag orkar med. Min AD/HD-diagnos är det bästa som hänt mig! Äntligen kan jag njuta av att vara jag, och ta hand om mig själv enligt mina förutsättningar. Jag är för första gången i mitt liv stolt över mig själv, och känner att det inte är fel på mig.

AD/HD kan yttra sig på väldigt olika sätt hos olika personer. Då all forskning nästan uteslutande är baserad på pojkar, kan det också bli väldigt svårt för flickor som lider av det, att få diagnosen upptäckt. Flickors AD/HD yttrar sig oftast på ett ganska annorlunda sätt än pojkars. Vi tillåts inte vara lika utåtagerande, och vänder därmed ofta mycket inåt. De flickor som ändå har turen att få en diagnos, får den oftast upptäckt i samband med utredning av en depression. Läs gärna ”Flickor med AD/HD” av Kathleen G. Nadeu.

Det finns så otroligt mycket mer att säga om detta och jag hoppas att framtiden kommer att öka kunskapen och förståelsen för barn med AD/HD. Denna diagnos är också mycket vanligare än man tror.

Bästa hälsningar

Anna.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista