Mamma, pappa och flaskan

Vi har fått två brev till Barnen-redaktionen:

Hej!

Tack för programmet Mamman, pappan och flaskan. Ylva Mårtens påannons är bland det finaste jag hört under alla år jag har lyssnat på P1. En röst som förstod att det här är sprängstoff. Ta dig tid, svep en filt om dig, sitt nära. Lyssna!

Och plötsligt hade jag spritlukten i näsan igen. Inte den friska kryddade doften av brännvin till sillen, som när jag nu för tiden firar jul eller påsk med de mina. Utan den ättiksaktiga, skarpa från en person, som druckit länge. Det är fyrtio år mellan de unga människorna i programmet och mig. Men åldersgränsen suddas ut. Jag faller genom tiden, den är ett hål, jag sugs ner i mitt underland. Och där är den megastora uppmärksamheten på föräldern som dricker, där är de två världarna att leva i, den ena när pappa är full och den andra när pappa är som vanligt och vi är en vanlig familj. Vi har alla lärt oss att inte prata med varandra då. För vi har inga ord. Mellan dessa världar är en vägg av järn, som jag ska ta mig igenom först långt, långt senare efter år av behandling och terapi. Där är det vaksamma örat som under läxläsningen scannar av ljuden i hemmet efter korken som skruvas av flaskan. Och framför allt besvikelsen, det rinnande bly som skulle infatta delar av min barndom: Det omöjliga i att bli viktigare än alkoholen. Det omöjliga i att få vara viktigare än alkolholisten. Där står spriten och vinglar på prispallen, den vinner alltid i det långa loppet.

Jag blir glad åt att de unga i programmet kan sätt ord på detta. Att de har någonstans att gå, där deras inre får bli verkligt. Och att du nämnde Alanon i avannonsen. För mig blev ACoA, alltså tolvstegsprogrammet för vuxna barn till alkoholister, livlinan, när jag mellan 40 och 50 förstod att jag hade en tickande bomb liggande i mig och att det hade med pappa att göra. Första behandlingsveckan jag åkte på var fem dagars känslomässig islossning. Sittande i ring tillsammans med terapeuter och alkoholister på behandling i granngården skulle jag läsa upp det brev vi alla fått i uppgift att skriva. I mitt fall: Till pappa. Sexton sidor till pappa som han aldrig skulle få att läsa. Ändå var jag panikslagen när jag skrev det. Fick tvinga mig vidare medan ryggen skrek av smärta. Nu skulle det läsas högt, men det kom ingenting. Jag tog sats, men det fanns ingen röst. Då viskade terapeuten på stolen bredvid mig andas ... andas .... andas. Som om han förstod att jag var på väg då, genom den där väggen. Så jag läste, alla de sexton sidorna. Efteråt var det dödstyst. När jag vågade titta upp satt alkisarna med tårar i ögonen. Och så sade de, på uppmaning, för det ingick i deras behandling att utsätta sig för detta, den ena efter den andra, hur berörda de blivit, att de hade barn, någon t o m en dotter. En kärlek steg upp i mig som en feber. Om någon av dem sagt kom, så hade jag följt med, som man följer sin prins eller konung. Jag älskade dem allihopa. De hade tagit emot det jag hade att säga, de hade rörts och de var alla i stället för pappa. Jag gick därifrån med min kärlek som ett nyupptäckt innanhav, livsfarligt men löftesrikt.

Det finns så mycket att berätta. Som aldrig sägs. Som att det var kommunens alkoholrådgivning då på 90-talet som självklart ställde upp när jag klämde ur mig att jag var vuxet barn till en alkoholist och att jag behövde hjälp. Som att det fanns i Gävle en beroendekunnig läkare, som jag genom åren kunde ringa när hålet gick upp för att pappa börjat dricka igen. Tack igen att du tog upp detta. Och gav det form, programmet var väldigt känsligt och bra gjort. Jag kan bara säga: mera. Flera program om detta, människor som berättar. Som detta att ha en alkoholist till förälder, det är en livsgåta att leva med, en svårighet som är nästan omöjlig, men också upptäckterna av att det finns vägar att gå. Som tolvstegsprogrammet då på 90-talet ör mig, en samling människor bundna av ett mantraaktigt upprepande, en så fast ram slagen runt det värsta att det skulle gå att säga och bli vardaglig till slut, levande. Jag minns just det från de åren, hur ett grått och stelt ansikte med åren och besöken i gruppen kunde bli levande, få färg, bli rosigt och rörligt. Studier och arbete kom med i bilden, människor förbättrade sina liv, gick med hopp. Och insikten om hur det hoppet behövde näring för att bestå eller återuppstå. Motton som en dag i taget, det viktigaste först fungerade och ledde till en livskunskap som jag aldrig tidigare hade träffat på och som jag idag är oändligt tacksam över att jag fått möta. En hemlig glädjekälla. En och en halvtimme i veckan, tisdagar 18.30-20.00.    

kära hälsningar

Allt som inte syns

-----------------------------------------------------------------------

Hej!

Programmet var utmärkt, men jag undrar om ni vet vilka värderingar som ligger bakom Tolvstegsrörelsen.

Jag har själv varit med, men efter ett tag fick jag en känsla av att det var något som inte stämde. Min far påpekade att de tolv stegen påminde honom om en sekt som hans mamma hade varit med i på 30- talet. Jag började så sakteliga kolla upp och fann då att det pappa anmärke stämde. AA stammar ur Oxfordgrupprörelsen.

AA och AlAnon påstår att de inte har någon koppling till några samfund eller sekt. Det är helt korrekt. De är sin egen sekt med sin helt egen värderingsbas och sitt eget språkbruk. Man erkänner t.ex ingen annan nykterhet än den som innebär att en person går på möten. Alla de som slutar av egen kraft, det troligen den största gruppen och som aldrig syns i någon statistik, dessa fnyser man åt och påstår att de är inte nyktra på riktigt eller så var de inte ”Riktiga Alkoholister” från början.

Man har inom Alanon definierat medberoendet som en lika dödlig och progressiv sjukdom som alkoholismen själv. Lite tillspetsat har man alltså gjort egenskapen empati och medkännande till en sjukdom. Det är illa nog att utsätta vuxna människor i en utsatt och sårbar position för dessa värderingan, men när man utsätter barn för detta så tycker jag att det är helt fel. Ett barn har ingen möjlighet att bedöma innehållet i det budskap som den vuxne (AlAnon medlem) sänder som leder mötet. Jag tycker därför att det är synd att Tolvstegsrörelsen hela tiden får oemotsagt föra fram sitt budskap.

vänliga hälsningar

FSO