Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på https://kundo.se/org/sverigesradio/
Programmet sänder inte längre. I detta program fick barnen plats i samhällsdebatten och du som lyssnare...

Lyssnarnas tips på bra barndomsskildringar! Skriv och berätta! barnen@sr.se

Som förskollärare är alla barndomsskildringar stora guldgruvor att ständigt lära ur.  

Till Ylva Mårtens och Maarja Talgre!

TACK för programmet om barndomsskildringar! Tack för att ni ger barnperspektiv på ett seriöst inkännande sätt. Det behövs! Som förskollärare sedan 35 år tror jag att vi är ”oss selv nock” alltmer av minus allt mindre av den ”innersta lilla ryska dockan” som Elsie Johansson beskrev det. Det är en svår sak för uppväxande barn och oss själva - och samhället och dess tanke och attitydklimat.

Som förskollärare är alla barndomsskildringar stora guldgruvor att ständigt lära ur. Några förutom de redan nämnda - Jan Myrdal och Harry Martinsson m fl  - som berört mig är ”Min barndom” av Maxim Gorkij,  ”Källan” av  Walter Ljunquist, ”Skepp på himlen” av Gunnar Gunnarsson. ”Bildhuggarens dotter” av Tove Jansson, ” Lilla Sparvel” av Barbro Lindgren, ”Åke och hans värld” av Bertil Malmgren, ”Paradisets dagg” av Irja Browallius, ”Den förtrollade ringen” av Oscar Parland, ”De sju dagarna” av Solveig von Schoultz, ”man har gjort ett barn illa” av Tove Dittlevsen.

Det finns så många berättelser om människans mest avgörande livsskede, som berör oss så djupt, men som inte omtalas så ofta.

Vårda vidare dessa livsviktiga perspektiv av växande långsamhet i vår snabba tid! Häromdagen sa en pappa till en 5-åring och en 3-åring: - Ja, detta är ju bara en transportsträcka till s man kan göra det viktiga med dem. Så långt från barnens värld lever vuxna närvarande delaktiga föräldrar. Allt som öppnar barnasjälen i oss är livsviktigt.

Stort tack

Gudrid Malmsten

-----------------------------------------------------------

Min första tanke – då jag hörde ert upprop ang ”bra barndomsskildringar” föll på den bästa ungdomsskildring jag vet. ”Snaggad” av Jan Volkers om en 16-årings liv i det nazityskockuperade Holland. En psykologisk thriller av ovanligt slag. Att läsas av alla från 15 år och uppåt.

 

Hälsningar

Lars Waernhoff

-----------------------------------------------------------

Ang. barndomsskildringar!

Wole Soyinkas Akébarndomsåren läste jag och mina döttrar, då 19 och 17 år, under en långsegling. Vi upptäckte en författare som berättade fascinerande om barndomen i ett Afrika som vi inte visste något om. Efter nästan 20 år minns vi fortfarande hur förtjusta vi var.

Hälsning

Elisabet Wejbin, Brännö

-----------------------------------------------------------

Hej!

Lyssnade precis på programmet om barndomsskildringar och kom genast att tänka på en bok som kvalificerar sig. Ingen mastodontroman av någon stor klassisk författare utan en liten pocket som jag sträckläste en natt när jag inte kunde sova. Sigge Eklunds DET ÄR 1988 OCH HAR PRECIS BÖRJAT SNÖA. Med utgångspunkt från några kassettband förs han tillbaks till en tid han både velat glömma men samtidigt glorifierat för sig själv. Förhållandet till pappan är det dominerande temat men samtidigt är det en tidsskildring som med tidsmarkörer, dofter, ljud och ögonblicksbilder frammanar ens egna barndomsbilder på ett förvånande starkt sätt.

Den visar just att förnimmelser och sinnesintryck sätter outplånliga spår i våra inre. Och inte minst påminner den om hur relationerna till våra föräldrar och syskon för alltid präglar vilka vi är, blir och ser på oss själva. Underbar bok!

Louise

-----------------------------------------------------------

Barndomsskildring

När jag gick på fritidspedagogutbildningen för en hiskelig massa år sedan hade vi denna uppgift; att berätta om och läsa ur en barndomsskilding som vi tyckte mycket om. Jag ställde till lite skandal genom att välja ut något som varken var ”pedagogiskt” eller ”sött”.

Boken jag läste ur var Anderz Harnings ” Stålbadet”. Den handlar om Anderz’ egen uppväxt under tidigt andra världskrig med en nazistisk styvmor. Uppföljaren ”Asfåglarna” som handlar om vad som händer när nazisterna( och omvärlden ) börjar inse att deras öde är beseglat.

En skrämmande - men också otroligt bra barndomsskildring ( båda två )!

Mikael Malmlöf

-----------------------------------------------------------------------

Hej!

Vilka fina intervjuer ni hade med författare som skriver om barndomar. Min favoritbok - och tillika enligt min mening den ”ultimata” barndomsskildringen - är ”Innan bilden bleknat” av Nathalie Sarraute, som kom på svenska 1982.

Jag läste den när den kom ut, men när jag själv för tio år sedan började arbeta med ett manus på självbiografisk grund och där tillbakablickar på min barndom och uppväxt ingår, vågade jag först inte öppna den igen! Men när jag väl gjorde det, vilken inspiration jag fick. Författaren använder sig av en inre dialog för att nå fram till de autentiska reaktionerna barnet har, hon har alltså en vuxen bredvid sig som puttar på och ifrågasätter. Så kommer på det sättet känslan fram i all sin kraft!

Efter mycken vånda och träning knyckte jag Sarrautes metod, dock bearbetad för mina syften.

Det är så SKÖNT att öppna ”När bilden bleknat” på måfå och bara läsa några sidor.

Blåsippshälsningar!

Britt-Marie Wallin

-----------------------------------------------------------------------

Hej!

Vad jag är glad för att ni gör ert program Barnen. Bara namnet ger mig förväntningar som alltid uppfylles. Ingenting kan väl vara viktigare än att tala om barnen - barndomen - framtidens barn. Tack!

När jag kom till Dalarna för ett antal år sedan mötte jag människor som alla berättade om liv och barndom som var fullständigt främmande för mig. En helt annan värld och en hel annan barndom. Och på vilket språk de berättar! Det har betytt mycket för min inställning till barndomsens behov och möjligheter att få höra om detta. När jag frågade Holger om hqn inte kunde skriva ner litet - gick han hem och skrev rätt av det som står i boken: Åsn - såmm i minns an, en berättelse från Åsens fäbod i Venjan av Holger Åhman.

hälsningar

Suzanne Danielsson, Sollerön

-----------------------------------------------------------

Hej Barnen!

Det var ett nöje att lyssna till programmet i torsdagen den 10.4. Själv har jag läst både Beate Grimsruds och Jonas Khemiris böcker med stor njutning.

Det jag gärna skulle vilja ha framfört till Beate Grimsrud är, att jag tycker att hon så jättefint sätter ord på sådant som man känner finns i kroppen, men man inte hittar ord för. Hörde henne berätta om sitt författarskap för en tid sedan och där var en person i publiken, som kritiserade henne för att det inte gick att förstå det hon skriver. Då blev jag ledsen å hennes vägnar och har letat efter en möjlighet att få visa henne min uppskattning.

Hade tänkt föreslå Selma Lagerlöfs ”Ett barns memoarer”, men såg att den förstås redan fanns på Barnens hemsida. Två andra barndomsskildringar som gripit mig är Golowanjuks ”Min gyllne väg till Samarkand” och Maxim Gorkijs ”Min barndom”. Klassiker, förstås, och fantastiska att läsa.

Vänliga hälsningar

Annemarie Karsvik

-----------------------------------------------------------------------

Till Barnen!

Ni frågade i ert  program vilken barndomsskildring, som man ansåg vara bäst. Eftersom jag tillhör den äldre generationen så svarar jag utan tvekan Pär Lgerkvist: ”Gäst hos verkligheten” och Harry Martinsson: ”Nässlorna blomma”. men jag tror att den yngre generationen inte har läst dessa geniala böcker, eller tyvärr, inte ens vet att de existerar.

Kanske ni sökte just svenska böcker, men annars så kommer Dickens: ”Oliver Twist” som en bra barndomsskildring, men kanske inte heller läst numera.

Av nyare böcker så är Frank Mc Court: ”Ängeln på sjunde trappsteget” en bok som man inte glömmer. Samtliga dessa böcker skildrar en eländig barndom, med undantag av Lagerkvist.

Kanske det finns nya böcker, som skildrar ljus barndom, eller är det kanske mest elände det skrivs om. Man kan ju också ta med Astrid Lindgrens utmärkta barndomsskildringar, och då finns det många lyckliga sådana.

Ja, detta var min åsikt. Det ska bli intressant att höra vad andra tycker.

Hälsningar

Astrid Henning

-----------------------------------------------------------

 Susanna Dellans skriver:

Hej! Jag skulle vilja lyfta fram tre barndomsskildringar som har format mig som vuxen och i mitt yrkesval.

1. Ett gyllene moln över Kaukasus, av Anatolij Pristavkin

2. Vitt på svart, av Ruben Gallego

3. Aprilhäxan, av Majgull Axelsson

Detta är tre böcker som beskriver de allra mest utsatta och sårbara barnen - de föräldralösa. De två första återger uppväxt på barnhem i Sovjetunionen, medan Majgull Axelsson skildrar både institutionsvistelse och fosterhemsplacering i Sverige i en inte alltför avlägsen forntid. De svenska förhållandena har utvecklats sedan den tid som beskrivs i Aprilhäxan medan villkoren för ryska barn som lämnas utan föräldraomsorg idag i praktiken inte har förändrats nämnvärt sedan sovjettiden (även om det låter annorlunda i teorin). De tre böckerna har ett tydligt gemensamt tema; föräldralöshetens stigmatiserande. Det finns ingen så utsatt som ett barn utan en egen vuxen. Själv har jag haft turen att vara omhuldad av dubbla uppsättningar föräldrar (biologiska och plast- á la 70-tal), kanske är det därför som mina boktips griper så starkt? Kontrasten mot det man själv har upplevt?

Tack för ett viktigt och bra program!

Allt gott,

Susanna Dellans

____________________________________________________

Den bästa barndomsskildring jag läst på senare år är

Pojkår av J M Coetzee.

Tidigare år Gäst hos verkligheten av Per Lagerkvists

Olika världar men nog finns det likheter...

Mvh

Anita Sjögren

_____________________________________________

Hej!

Lyssnade på radion i går (gör jag alltid, varje dag, P1!!) och hörde att ni efterlyste vilka barndomsskildringar man tagit intryck av.

Jag är född 1942 och vet inte om det fanns ”äkta” skildringar då. Min mamma var i alla fall väldigt duktig på att hitta böcker för läsning av oss tre barn, varav jag är ”diplomaten” i mitten. Jag tror också att jag läste mest av oss tre. Kanske för att få vara ifred… vi bodde fem personer i en tvåa på 56 kvm.

För resten; jag bor nu sedan drygt tre år i bostadsområdet Drakenberg som Jonas Hassen Khemiri sa han växte upp i – Draken står kvar och mina syskonbarnbarn från Malmö älskar detta stora lekområde, speciellt när dom kan spruta vatten med Drakens mun.

Jo, det jag skulle berätta var min barndoms böcker:

Bullerbybarnen och Pippi och förresten allt som Astrid Lindgren skrev för barn. Dock inte den om Nangijala (namn?).

Musikbussen av Lennart Helsing tyckte jag väldigt mycket om. Och Nalle Puh, så klart. Pelle Svanslös, Pip-Larsson på radion.

Vi hade också Skattkammarens alla band vartefter vi växte.

Runt 11-12 års åldern läste jag två böcker som jag identifierade mig med starkt: Röda Zora och Pappa Långben.

Men ingen av dessa är ju barndomsskildringar på riktigt, jag menar självbiografiska. Dock bra böcker enligt min mening och dem jag kommer ihåg som mest ”betydelsefulla” för mig.

Men vänlig hälsning

Eva Rutensköld

Södermalmsbo i Stockholm

-----------------------------------------------------------------------

Vi fick ett brev redan innan första programmet sänts. ”Skrivande mamma” skriver: Ikväll kom jag in i ett radioprogram av en händelse, då Ni efterlyste barnskildringar.

Det är så att jag just nu läser min egen skildring av min sons barndom (just nu fyller han sju år), vilket är en fantastisk upplevelse, vår kärlek, intimitet och hans klokhet, godhet och berikande av mitt liv, vår varma gemenskap, vår tvåsamhet, sociala liv och skolstart som  t ex. från 8.9.59:

”Livet är trots allt ljuvligt! Jag har nyss stått på balkongen i en sval, solbemängd morgon och vinkat av min Solstråle - livets bejakande inspirationskälla. Klädd i svarta kortbyxor, blå träningsoveralltröja och med färggrann indianskrud på hjässan såg han ut som lille Hjortfort, när han slängde bågen vant över axeln. Sen satte han sig käckt på sin stålhäst och vinkande begav sig av till lekhemmet. En ny dag full av äventyr ligger framför honom, och den kommer att krönas med kärkommet besök av pappa, innan John Blund knackar på. Var välkommen solröksljusa septemberdag!”

Här citerar jag även ur Ellen Keys århundrade om: ”Den mångtusenåriga slentrianen - att snyta, smeka och smälla sina ungar - är sannerligen inte uppfostran. Det krävs oerhörda krafter att vara ett enda barn tillfyllest. Att ha sin själ fylld av barnet”. Det betyder inte att ge varje stund åt barnet. Men det betyder att ha sin själ fylld av barnet, så som vetenskapsmannen är fylld av sitt forskande, konstnären av sitt verk, att i tanken ha det med sig, när man sitter i sitt hus eller går på vägen, när man nedlägger sig eller när man uppstår.”

Dessa hennes ord är fantastiska. Jag tycker mammorna, kvinnorna är egoistiska idag i sin jakt efter framgång. Jag höll också på att förverkliga mig själv men sonen var det centrala i mitt liv. Att få utvecklas jämte sin son med yrkesarbete och studier i bakgrunden är en otroligt levande tillvaro med siktet framåt. 

vänliga hälsningar

Skrivande mamma

-----------------------------------------------------------

Den värsta barnskildring jag läst på länge är i en deckare med barn på utflykt. Det är två personal och 14 barn i åldrarna 3- 6 år. Utflykten inleds med att en 6 åring kräks på bussen redan efter 400 meter. Samtidigt kissar en annan 3 åring stövlarna fulla. Sen börjar andra 2 barn i gruppen bråka om en grön halsduk med rosa kant och klösa ögonen ur varandra!  Ett annat barn 3,5 år gråter efter sin mamma så det dånar i bussen och en 6-åring har just fått tandvärk! Trots dessa smärre katastrofer kan man läsa om att de fortsätter resan. Vid hållplatsen i skogsgläntan, barnen blir räknade. Det enda i denna skildring som har fått en vittring av verkligheten! Tre timmar av skogspromenad, korvgrillning, skattjakt, och diverse botaniska exkursioner ligger nu framför dem!

Vad hände med det vomerande barnet blev hon mirakulöst het frisk under bussresan,och vem torkade upp? Han med stövlarna fulla med kiss, hur gick det när han klev av bussen? Barnen som klöst ögonen ur varandra, behövde de ingen läkarvård?

Om en 3-åring skulle skrika efter sin mamma så det dånar skulle jag ta det mycket allvarligt! Varför gjordes inga försök att trösta henne? Hur ska en 6-åring med tandvärk förväntas delta i  tre timmar av skogspromenad, korvgrillning, skattjakt, och diverse botaniskaexkursioner?

Efter 25 minuters promenad i skogen får den ena personalen en migränattack! Barnet som kräkts på bussen blir retat av 2 andra barn för att hon är tjock och hon går nu för sig själv bland träden. Den personal som inte hade migrän ropar då och då och håller på så sätt kontakten medan hon bär ett barn som ramlat och slagit huvudet i en rot.

Då kommer regnet. Det börjar regna, skriker ett barn, jag vill hem, tjuter ett annat. - Pissunge, gå hem och knulla morsan säger nästa. Knulla säger då en anonym 3-åring varpå personalen säger: - Håll käften annars skär jag öronen av er!

Personalen som har fått migrän kan nu bara viska: - Vilken tur, när de nu kommit fram till en stuga. Ett av barnen (3-6 år) skriker: -Det är låst för fan, ro hit med nyckeln! Men nyckeln är kvar på dagiset. Regnet vräker nu ner och barnen fryser och är hungriga. - Har ni glömt nyckeln era mödisar? säger nu ett av barnen (3-6 år). Personalen krossar en ruta på stugan och några timmar senare har regnet upphört och matsäcken är uppäten. Det har lästs 18 sagor som lästs 18 gånger tidigare.

Ett barn har nu drabbats av allergisk chock och fått stora röda utslag i ansiktet och i armvecken. Någon hade gett honom en NÖT kola! Personalen är tydligen helt ovetande om vad som kan hända i samband med en allergisk reaktion! Ytterligare två barn har nu kissat på sig! Man samlar nu in alla barn för hemfärd.  Då fattas den 6 åriga flickan som kräktes på bussen och sedan blev retad. Hon beräknas ha varit borta i ca 20 min. Varför? Det var oklart. Kanske var det för att några av pojkarna slagit henne i ryggen med en bräda. Kanske för att en annan har kallat henne apahora! Eller så hade hon bara ont i magen.  Efter allmänt ropande men inget svar bestämmer sig den ena personalen att ordna skallgång med de äldre barnen.  Skallgången resulterat i att ett av barnen hittar den försvunna flickan: - Hon sitter i ett djävla dike och hickar - Hon säger att hon hittat en död karl utan huvud*! Resten behöver ingen beskrivning.

Boken är skriven av en känd svensk författare som visar en märkbar avsaknad av kunskap om barn. För att ytterligare bekräfta samhällets bild de människor som arbetar med att ta hand om barn noterar jag att personalen bara har förnamn. Övriga personer i boken namnges med både för och efternamn. Det är i samma samhällsklass som pigan och drängen. De fick heller aldrig något efternamn. Byt ut barnen mot djur, pensionärer eller varför inte fängelsekunder.

Hälsningar

Kerstin

-----------------------------------------------------------------------

Den barndomsskildring som följt mig genom åren och som jag läst om flera gånger är Cora Sandels trilogi om Alberte. Jag läste den första gången som tonåring för många år sedan och den gick rakt in i mitt hjärta!

Mvh Christina Holman, Öland

-----------------------------------------------------------------------

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".