Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på https://kundo.se/org/sverigesradio/
Programmet sänder inte längre. I detta program fick barnen plats i samhällsdebatten och du som lyssnare...

Min förlängda arm

Publicerat lördag 17 maj 2008 kl 00.00
1 av 2
Jim Gardmo älskar att resa. Här sitter han på en uteservering i San Diego, Californien
2 av 2
Emelie Felderman , språkrör för förbundet Unga Rörelsehindrade

Torsdag 22 maj 11.03 och 20.03 & fredag 23 maj 23.30 i P1.

Omkring 3000 barn i Sverige har en personlig assistent. Tack vare assistenten blir det möjligt även för barn med svåra funktionshinder att t ex gå i en vanlig skola. Men hur är det egentligen att hela tiden ha en assistent vid sin sida?

”Min popularitet påverkades av hur cool kompisarna tyckte att assistenten var, säger Emelie Felderman, 27 år - idag språkrör på förbundet Unga Rörelsehindrade. Om jag t ex hade en assistent som spelade i band, så steg min egen popularitet.”

Jim Gardmo, 16 år tycker det kan vara jobbigt med vikarierande assistenter som tror att de måste hänga med honom jämt och ständigt. ”De frågar hela tiden om de ska hjälpa till med det och det. Det blir bara jobbigt. Jag tycker det är bra att försöka göra saker på mitt eget sätt också.”

Producent:  Marie-Louise Kristola

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".