Efter programmet -Dom lyssnar inte! Om fosterhemsplaceringar fick redaktionen följande brev och mail från er lyssnare.

Om du som läser vill ha kontakt med någon av brevskrivarna maila då till barnen@sr.se.

Mamma i nordvästra Skåne skriver:

Vår familj har erfarenhet av vad det kan innebära då socialtjänsten placerar barn på institution.

Kände igen det pojken i programmet berättade om, att ingen lyssnar på honom, och att det hans mamma i förtroende berättat för en socialsekreterare, i ett senare skede vänds mot henne och familjen. Min pojkes placering på ett behandlingshem i mellansverige, där han for mycket illa, och där det visade sig att ingen enda i personalen hade utbildning för att bemöta den målgrupp de vänder sig till, där både min pojke och jag upprepade gånger berättade för soc om vad som skedde på stället (verbala och fysiska övergrepp både av personal och av andra, placerade ungdomar), ledde inte till att de tog honom därifrån. Tvärtom. De avbröt all dialog med oss. När min pojke bad ”sin” socialsekreterare att komma till ”hemmet” och besöka honom och lyssna till vad han hade att säga, eller att åtminstone ringa och prata med honom, svarade denne soc.sekreterare att det tänkte han inte göra.

Inget mer. Ingen kontakt. Ingen dialog, varken med min pojke eller med mig. Soc uppgav att de hade fullt förtroende för ”hemmet” och dess personal och lyssnade ensidigt till personalens, för egen del tillrättalagda ”sanningar”, och för vår del helt osanna och kränkande uttalanden.

När jag anmälde ”hemmet” till Länsstyrelsen, och utredningen äntligen blev klar, framkom det jag påpekat för soc från början, att personalen inte hade någon utbildning för den målgrupp de vänder sig till. Hälften av personalen på avdelningen hade inte någon utbildning överhuvudtaget, resterande hade endast korta behandlingsutbildningar. De vänder sig till barn med neuropsykiatriska funktionshinder, som ADHD och autism.

Länsstyrelsen tillåter ”hemmet” att fortsätta vända sig till barn/ungdomar med den inriktning som personalen inte har någon utbildning till, med de mest anmärkningsvärda argument. I sitt agerande och i de uttalanden som Länsstyrelsen gjort till mig personligen då jag ifrågasatt det lämpliga i att låta verksamheten riktas till målgruppen det rör sig om, så menar jag att de missköter sitt uppdrag. Och att det är framförallt barnen, men även deras familjer eller närmaste som drabbas.

* Det måste, som ni belyser, snabbt göras åtgärder för de här utsatta barnen - Drygt sex års väntan på en förändring är helt oacceptabelt.

* En ombudsman, fristående från socialtjänsten, som verkligen verkar för barnens väl och ve är ett mycket bra förslag - Jag har fått uppleva och är starkt kritisk mot hur socialtjänsten agerat i vårt ärende och menar att de inte sett till mitt barns bästa.

* Det förekommer att socialtjänsten omhändertar barn i Sverige idag utan saklig grund.

* Om du är en ensamstående mamma och hamnar i ”klorna” på socialens tjänstemän, som gör sina högst personliga och godtyckliga tolkningar i sina underlag till socialnämnden när det handlar om LVU, så har du så gott som ingen chans att ta dig ur deras

”grepp”. Att få ”rätt” mot denna jättekoloss - Socialtjänsten - är näst intill omöjligt. Att vi - min pojke och jag - kom ur det hela, berodde på att jag hade många vänner och släktingar som ställde sig bakom en skrivelse till politikerna i socialnämnden, där vi helt krasst, eller enkelt översatt, hotade med att gå vidare med vad som skett och misskötts i vårt ärende.

* Länsstyrelsen har i detta fall misskött sitt uppdrag, genom att låta behandlingshemmet fortsätta vända sig till en specifik målgrupp, som ingen i personalen har utbildning till att hantera. Det var en mardrömssituation vi gick igenom som familj, och som gett min pojke både psykiska och fysiska men, som han fortfarande brottas med nu ett år efter att jag lyckats få hem honom igen. - Och det var med hjärtat i halsgropen, för oss båda. Och med djupa ärr. Och den som fått ta tag i min pojkes mående, letat doktorer för de somatiska åkommorna, samtalskontakt och traumabearbetning, är jag. Ingen, varken tjänstemännen på socialtjänsten, eller politikerna i socialnämnden, har erkänt att min pojke farit illa.

Jag stöttar helhjärtat arbetet med att påverka och att göra de förändringar som krävs för att ge de här utsatta barnen den rätt de har enligt Barnkonventionen, och enligt vanligt sunt förnuft. Det är förfärande att det kan gå till som det gör idag, när året är 2008. Kan jag bidra med något, så vill jag att ni hör av er. Jag engagerar mig gärna tillsammans med andra, men har inte återfått den ork som krävs för att dra igång något helt ensam. Fast jag vet att det kommer att ske framöver.

Tack för att ni på programmet Barnen tagit upp detta ämne. Det känns som en lättnad att det finns krafter i landet som vill ta itu med det.

Mamma i nordvästra Skåne

____________________________________________________

Hej!

Jag lyssnade på ert mycket intressanta program den 19.6. om barn som varit familjehemsplacerade och som sedan de fyllt 18 mer eller mindre lämnats vind för våg av de sociala myndigheterna och familjehemmen.

Jag vill berätta om motsatsen: Min man och jag blev familjehem i en större kommun för cirka 18 år sedan, efter att först ha varit kontaktfamilj och feriehem. Pojken som kom till oss från ett missbrukarhem var mer vild än tam, trots sin ringa ålder (ca 2 år), och vi som levt med vårt lugna barn i en ankdamm var smått chockade den första tiden. Pojken blev kvar och är i dag drygt 20 år. Han har dessvärre skadats av sin biologiska mammas missbruk under graviditeten. Trots flera försök hos PBU och Barnhabiliteringen från vår och socialsekreterarnas sida angående att få utredning och diagnos, drog allt ut på tiden så länge, att han, när det var dags, var en trulig strulig tonåring som bara vägrade!

Efter en mycket turbulent period valde han att flytta hem till sin biologiska mamma. Vi kände stor lättnad eftersom vi inte visste hur länge till vi hade orkat med knivhot och sönderslagen interiör. Samtidigt markerade vi för honom att vi fanns kvar och vi höll kontakten under den tid han bodde hos mamman. Dessvärre fungerade det inte hos henne, men i samma veva träffade han sin flickvän. Nu kallar han oss mamma och pappa igen och vi har en mycket bra relation med kontakt i stort sett dagligen.

Han har insett att vi finns för honom. Som familjehemsföräldrar har vi alltid upplevt ett enormt bra stöd av familjehemssekreterarna i vår kommun. Vi har kunnat ringa och mejla och de har hört av sig och ställt upp. Vår pojke har haft en och vi en annan, och de har samarbetat. Vi har haft turen att i stort sett haft samma under många, många år, vilket varit en enorm trygghet för oss. Vi hjälper och stöttar vår familjehemsplacerade pojke lika mycket som vi hjälper vårt biologiska barn - och de ser sig själva som syskon.

Självklart kan man inte bara släppa sitt fosterbarn för att han/hon blir myndig!! Vi har ju känslor för varandra. Hans socialsekreterare har fått förlängt ansvar för honom, och hon gör ett enormt fint jobb. Hon har ordnat praktikplatser - som tyvärr på grund av avsaknaden av drivkraften inte fungerat - och hon finns för oss som ”föräldrar” även om han nu är myndig.

Med vänlig hälsning

Hedvig

______________________________________________Hej!

Jag lyssnade precis på detta fantastiska program och jag är imponerad. Det här med hur fosterbarn behandlas är verkligen en fråga som borde uppmärksammas mer.

När man lyssnar på Oscar blir man ju både förfärad och tagen av hur vuxen han låter. Den fantastiska lilla (stora) killen låter ju klokare än alla psykologer jag haft någonsin.

Jag har själv växt upp med en ensamstående Mamma som var fantastisk, men som ibland hade svårt både med sig själv, mig och sin ekonomiska situation som ofta är roten till mycket ont. Att man sedan inte får något stöd av Pappan gör ju inte saken bättre. Mamman kanske till och med har blivit lämnad innan barnet kom och behöver sörja det uppbrottet också.

När min Mamma desperat sökte hjälp ritade de ”korkade” socialmänniskorna upp ett släktträd på en stor tavla och började förhöra oss om vår släkt. Både på mammas och pappas sida. De förklarade aldrig varför och Mamma blev ännu mer ledsen och desperat. Hon ville ju ha hjälp. NU.

Senare som vuxen har jag tänkt på detta och förstått att de ville rita upp ett nätverk som kunde stötta och hjälpa Mamma. Det hade ju varit bra om de förklarat det för henne. OCH MIG. Jag hamnade aldrig i fosterhem men nu som vuxen tänker jag att det kanske hade hjälpt Mamma om hon kunde ha fått lite tid för sig själv och någon att dela sin oro för mig med. Hon ville ju så gärna räcka till och jag är stolt över henne för det. Jag kan dock se att det mer hade varit en fördel med hjälp och ekonomiskt stöd från en annan familj. Det hade nog sparat oss många bråk och mycket ångest, bara man hade förklarat för mig VARFÖR!!! Det är så otroligt viktigt att barnen själva får känna sig delaktiga. Att försöka skydda dem genom att tala över deras huvuden skadar mer än det hjälper.

Sedan är jag mycket tveksam till de människor som utbildar sig till socionomer och socialsekreterare idag. Det borde vara riktigt höga intagningskrav på utbildningen. Inte bara bra betyg utan en psykologisk utredning på den sökande. Ofta är människor som har praktiska erfarenheter av dessa frågor och som har kommit UR helvetet bättre på såńt här än de som suttit med näsan i en bok hela sitt liv. En kombination är naturligtvis det ultimata.

Min Far dog för några veckor sedan. Han var gift nio ggr så jag har en del erfarenhet av att känna mig åsidosatt och ledsen över att min pappa både gjorde min mamma väldigt ledsen och att han satte kvinnor, polare, vin och sång framför oss barn. Konstigt nog blev han ju något av en ikon och jag har varit på väg in i samma mönster.

Tänk om man kunde få vara med och träffa de här barnen. Jag har arbetat med barn under en del år och även varit hästansvarig på Barnens Ö ridkollo.

Det är fantastiskt att få hjälpa till och se hur barnen kan utvecklas åt rätt håll med hjälp av humor, förståelse, en fast hand och att man visar att man själv också är en människa.

Kram till ER som vill skapa en bättre värld!!!

Sarah, 32 år och nyinspirerad.

_____________________________________________ 

 

När det gäller fosterbarn, tycker jag att de flesta socialsekreterare inte har tillräckligt med erfarenheter. De gör efter rutiner och inte lyssnar på vad barnen säger. Nu för tiden finns tyvärr en del fosterfamiljer som vill tjäna mer och mer pengar genom att ta hand om barn som behöver hjälp. De kan till och med överdriva om barnens beteende i hemmet för att barnen får olika diagnoser och dem får mer pengar för att ta hand om barnen. Jag vet att fosterbarn kan vara besvärliga på grund av deras situationer och folk runt omkring dem som inte kan förstå dem. Men det är inte nåt fel på deras hjärnor. Jag tror att fosterbarn behöver bra och kunniga socialsekreterare som inte jobbar för att ha bara jobb och tjäna pengar. De behöver någon som tar mer ansvar för jobbet och förstår att det är barn som gäller inte maskiner.

Jag hoppas att staten satsa mer på barn som behöver hjälp och deras egna familjer istället att placera dem hos fosterfamiljer.

nån som vet hur det fungerar för en del fosterbarn 

_____________________________________________Hej!

Har just hört en repris om Oscar. Hörde det nu för andra gången.

Redan första gången blev jag tagen och imponerad av hans förmåga att uttrycka sig. Han verkar vara en mycket mogen 12-åring. Inte bitter eller skylla på någon annan. Saklig.

Jag har tänkt på programmet emellanåt. Undrade vad som hände efter programmet. Hur det blev, om han har flyttat hem till sin mamma. Jag önskar honom allt gott. Det kommer säkert att gå bra för honom.

Hälsningar Veronika

____________________________________________

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista