Lyssnare om Att leva med cancer

Hej! Det var fantastiskt att höra hur annorlunda man idag bemöter både cancersjuka barn och deras föräldrar - jämfört med hur det var på 70-talet då vår pojke Lennart fick cancer och dog.

Lennart var 14 år då han fick sin diagnos, testis tumör och ansågs inte höra till barnsjukhuset. Vi vet inte hur man hade bemött oss där, men på vuxenkliniken - han låg tidvis mitt emellan två gamla gubbar – hade ingen någon idé om hur de skulle bemöta honom och oss. Ordet cancer nämndes inte, vi fick egentligen inget stöd alls, det enda man erbjöd mig var Valium och det ville jag inte ha.

Det är klart att vår Lennart visste och förstod att han var svårt sjuk, men hela tiden skulle det döljas. – Var som vanligt, sa doktorerna. Det blev säkert så helt fel alltsammans, men så var det då för oss. Själv var jag skräckslagen och rädd för att Lennart skulle fatta och min man ville inte höra talas om allvaret alls. Lennart blev totalt ensam med sin sjukdom.

Det var gripande och fint att höra barnen själva svara på frågorna, som vi aldrig kunde drömma om att ställa till Lennart. Ett fint program, tack så mycket.

Med vänliga hälsningar Dorrit Fredriksson

 

Hej Barnen!

Jag vill tacka er för programmet om barn och cancer som jag hörde idag, fredag.Tack också för många andra fina och angelägna program. Ni är en stor tillgång för vårt land!

Hjärtliga hälsningar från Katarina Wallin

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".