När vi lyssnar mer än vi talar

Hej! Tack för ett intressant program om att kommunicera med mycket små barn!

Barnledigheten med mina tvillingpojkar sammanföll med min gamla hjärtsjuka mammas sista år - något som gjorde att jag och killarna tillbringade mycket tid tillsammans med henne. Hade förmånen att göra det, för, trots att hon aldrig orkade ’hjälpa till’ genom att själv ta hand om dem, visade hon mig de allra värdefullaste sätt av att vara med små barn.

En bild: dom sitter alla tre på köksgolvet, killarna är kanske 6 mån, omringade av klossar och leksaker. Mamma pratar tyst med dem, killarna tittar uppmärksamt på henne och dom för långa ’samtal’ om olika saker, skrattar och skojar åt gemensamma skämt, har total kommunikation med varandra.

Men, är det inte så all verklig kommunikation går till? vi stämmer ned oss, sänker rösten, lyssnar mer än vi talar, ’talar’ med ögon och gester, ljud lika mycket som ord, är totalt uppmärksamma på varandra?

Det kanske inte är märkvärdigare än att mycket små barn är människor påexakt samma sätt som när vi blir äldre? Att förmågan till intimitet och kontakt alltid är densamma?

hälsar

Gudrun Åström i Luleå

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".