Superkonjunkturen håller inte för evigt

I veckan som gick var det meningen att Stockholmsbörsen skulle passera sin tidigare all-time-high. Men rekordet från den 6 mars 2000 slogs aldrig. Istället blev det ett börsfall, ironiskt nog nästan på dagen när det stora börsraset började för sju år sedan. Men läget idag är ändå ganska annorlunda jämfört med då, menar Studio Etts fredagskrönikör Björn Elmbrant.

Då fanns det en klassisk bubbla, våldsamt uppblåsta förväntningar på framförallt ett antal nya IT-företag, som värderades till miljonbelopp, trots att många av dem inte ens gick med vinst, en upphetsning som i sin tur skruvade upp värdet på ett antal andra aktier också.  Fallet blev följaktligen djupt och varade i tre år.

Idag är det ingen bubbla, även om säkerligen ett antal aktier på den heta Shanghai-börsen kan beskrivas som övervärderade. Nej, i huvudsak är det idag den ekonomiska läroboken som gäller: börsen är en hygglig återspegling av att det gått och går vansinnigt bra för de flesta stora företag, med vinstrekord och avkastningsrekord, och då måste det förstås också bli höga börsvärden.

En amerikansk analytiker, känd för sin börspessimism, sa nyligen att det råder en ”global vinst-boom” som är ”helt unik i sin styrka, djup och bredd”.   

Att det blivit en boom beror bland annat på att marknadsekonomin spritt sig till Kina, Ryssland och Indien, och det har betytt att väst kunnat skaffa sig produktion till reapris.

Man kan säga att allting har stämt för kapitalismen: stark efterfrågan, liberaliserade kapitalmarknader, massor av billiga pengar att låna, låg inflation, och nästan inga bråkiga arbetare – de flesta har nöjt sig med lönelyft som bara är en spottstyver av vad direktörerna själva gett sig.

Det är alltså lätt att förklara varför det gått uppåt i fyra år, medan det inte varit någon kö av analytiker med någon bestämd uppfattning om varför det rasslade till i maskinen i början av veckan, att många börser då föll och att det sedan varit lite slagigt, som man säger, eftersom börsfolk ofta äger segelbåtar.

Jag undrar om det vi sett i veckan ändå inte kan vara ett tecken på att vi ganska snart kan få se en uppbromsning av den globala ekonomin, en början till ett slut på den till synes oändliga högkonjunkturen.

Visserligen finns nästan inga sådana indikationer alls här hemma. Tvärtom, köpfesten tilltar trots att alla rekord slogs under förra året. Inköpschefernas index tyder på fortsatt hög aktivitet. Antalet lediga platser ökar, och så vidare.     

I Veckans Affärers nummer häromdagen brusar den ohämmade optimismen. Man talar om en ”superkonjunktur”. Pessimister som spått fel gisslas. Några aktörer som intervjuats tror att det finns en ny sorts konjunktur, det vill säga en konjunktur utan konjunkturnedgångar.

Här ringer det en liten varningsklocka. Var det inte ungefär så man sa vid millennieskiftet - strax innan alla gick i väggen - att vi befann oss i en ny ekonomi, där de gamla ekonomiska lagarna upphävts? Och gäller fortfarande inte huvudregeln att om Amerika nyser, får inte resten av världen en rejäl förkylning då?

Tillväxten i amerikansk ekonomi saktade nämligen in under fjärde kvartalet förra året och USA:s husmarknad har tappat fart. Den tidigare riksbankschefen Alan Greenspan - som påstås ligga i badkaret i timtal varje morgon och läsa kilovis med ekonomisk statistik - sa i måndags att han inte utesluter en recession, en skarp tillbakagång, i USA:s ekonomi i höst. Och även om han sedan mildrade sitt omdöme, skulle en avmattning i USA naturligtvis påverka också en svensk superkonjunktur. 

Så även om det är härligt med många optimister, tycker jag att det känns väldigt alarmerande om det skulle vara så att alla säger att vi lever i den bästa av världar, för evigt. För det brukar inte vara sant.

Björn Elmbrant
bjorn.elmbrant@sr.se