Björn Elmbrants krönika

I veckans som gick avgick Tony Blair, den brittiske premiärministern.  Men strax innan dess, som något av det sista han gjorde i ämbetet, höll han ett tal där han beskrev dagens medier som ”otyglade bestar som sliter människor och förtroende i bitar”.

Man brukar säga att när politiker gnäller över medierna, så det tecken på att de är illa ute. Men var det här bara gnäll?  

Ämnet för Blairs sista tal var de förändrade relationerna mellan politiker och medier under 2000-talet.

Det ligger i sakens natur att de här relationerna ofta är risiga. Och de ska nog vara det.  Fast det har blivit sämre, mycket sämre under de tio år jag funnits längst där uppe, menade den avgående premiärministern.

Det beror på att alla medier konkurrerar med alla, dygnet runt. Nyheter har blivit en fri tillgång i realtid. Det stegrade tempot leder till spekulationer och misstag.

Blair hävdade att de som jobbar i medierna knappast är förändringarnas herre, utan snarare dess offer. Det farligaste i den hårdnande konkurrensen är kravet på genomslag, det som gör att en nyhet hörs över det vanliga mediebruset.

Det är förstås viktigt att fakta stämmer, men genomslaget är alltid viktigare.  Det betyder att forna kvalitetstidningar på morgonen härmar kvällstidningars vinklar.  Och även de som styr public service-nyheterna sneglar på samma svarta kvällstidningsrubriker.

Resultatet av dessa förändringar av medielandskapet beskrev Tony Blair i fyra punkter:

  1. Skandaler och konflikter smäller alltid högre än rak rapportering. Ingen refererar längre vad som sägs i parlamentet.
  2. ”Det räcker inte med att någon gjort ett misstag”, sa Blair, ”det måste vara fiffel och konspiration”.  Cynismen i det offentliga samtalet beror inte på misstagen, utan att misstag beskrivs som vanskötsel, menade han.
  3. Rädslan för att någon ska missa någonting gör att alla springer i flock.
  4. Kommentarer blandas friskt med nyheter, trots att den klassiska journalistiken anbefaller en tydlig åtskillnad mellan ”news and wiews”. 

Allt detta gör det svårt för den nyfikne medborgaren att hitta vad som är sant eller falskt i mediebilder som antingen är svarta eller vita, men aldrig grå. 

”Det är antingen triumf eller katastrof”, sa Blair, ”ett problem är en kris, ett nederlag, en politik i spillror, en kritik blir en våldsam attack”.      

De nya medierna, bloggar och annat på internet, som skulle kunna vara ett sätt att gå runt de traditionella mediernas förenklade bilder har inte blivit något alternativ: ”De är mer elakartade, ännu mindre balanserade, i högre grad inriktade på den senaste konspirationsteorin, multiplicerad med fem”, var Blairs omdöme.

Han menade att eftersom medierna ger en cynisk bild av hur de offentliga institutionerna i verkligheten fungerar, minskar möjligheterna att fatta kloka beslut i framtiden, både av medborgarna. ämbetsmännen och de folkvalda.

Surt, sa räven om rönnbären, så skulle de brittiska mediareaktionerna på Blairs tal kunna sammanfattas.  ”Vi har varit alldeles för snälla mot den här krigshetsaren och mediemanipulatören”, skrev t ex Quintin Letts i Daily Mail.

Och många påminde om att Blair under många år var mediernas guldgosse, och att hans s.k. spin-doctor Alistair Campbell med hot och lämpor försökte styra redaktionerna.  Allt sprack när Blair och hans regering trasslade in sig i lögner om massförstörelsevapen i Irak som skulle motivera ett krig, och att Rupert Murdoch, ägaren till tabloiden The Sun, som stött Labourregeringen helhjärtat från början, nu tog sin hand från honom. 

Det här hoppade Blair över i sitt tal. Däremot berörde han med några meningar självkritiskt sin egen mediafixering.  Det kunde varit värt en längre mässa, eftersom en del av förklaringen till det medielandskap Blair beskriver är politikernas och partiernas svaga självförtroende och extrema anpassning till medialogiken.

Och även om svenska medier ännu så länge inte är lika blodtörstiga som de brittiska, fanns det mycket jag kände igen mig i Blairs tal om dreven som sliter människor i stycken. Vad säger t ex Lars Danielsson?

Björn Elmbrant, Studio Ett
bjorn.elmbrant@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".