Kurderna i kläm mellan stormakterna

Spänningen stiger längs den turkisk-irakiska gränsen. Men på bägge sidor om den bor ett och samma folk: kurderna. Det är den största folkgrupp på jordklotet som inte har en egen stat. Men ett första embryo har vuxit upp i norra Irak.

I det som är det autonoma kurdiska området i Irak har den turkkurdiska gerillan PKK etablerat sina basläger där de tros ha cirka 3 000 soldater. Därifrån gör den regelbundet sina angrepp in i Turkiet. Den turkiska militären i sin tur har upprepade gånger gjort attacker in över gränsen men nu har parlamentet i Ankara givit grönt ljus för ett mer omfattande angrepp med syfte att utplåna PKK.

För de kurdiska politikerna i Irak, som med viss framgång bygger sin autonomi, är det ett dilemma. Hur ska de balansera mellan Turkiet, USA, övriga Irak - och andra kurdiska intressen.

Hur många kurder det totalt finns är inte helt enkelt att besvara, bland annat beroende på att det är en politiskt infekterad fråga. Kurderna själva vill gärna blåsa upp siffran, statsledningarna i de länder där kurderna utgör en minoritet tenderar att förminska den. Men en vanlig skattning är att de uppgår till närmare 30 miljoner och de är koncentrerade till fyra länder.

Systematiskt förtryck
Den största gruppen finns i Turkiet, i de sydöstra delarna av landet, uppemot 15 miljoner. I Irak, främst i de norra delarna, bor 4-5 miljoner kurder. Iran hyser uppskattningsvis sex miljoner, i de västra delarna. Dessutom bor det drygt en miljon kurder i Syrien. Religiöst är majoriteten av dem sunnimuslimer. Och överallt har de utsatts för ett mer eller mindre systematiskt förtryck.

Tittar man på en karta ser man att det här är ett väl sammanhängande geografiskt territorium, till ytan som ett större europeiskt land. Detta brukar kallas Kurdistan även om det inte är ett statsrättsligt begrepp. Det är ett område med höga berg och mäktiga högplatåer.

Utöver det finns det kurdiska minoriteter till exempel i Libanon och Armenien. Som resultat av den förföljelse de utsatts för så har också stora mängder flytt till Västeuropa. Enligt Kurdiska Riksförbundet ska det finnas mer än 50 000 kurder i Sverige.

Kurderna har ett gemensamt språk som ligger ganska nära persiskan men som till exempel är helt artskilt från turkiskan och arabiskan. Samtidigt finns det stora dialektala skillnader så det är ändå inte helt lätt för kurder från olika regioner att utan problem förstå varandra.

Inget eget land
I det område där kurderna nu bor har de levt sedan urminnes tider. Och i varje fall om vi håller oss till de senaste tusen åren utan att någonsin ha haft ett eget land.

Länge var deras område uppdelat mellan det persiska imperiet och det ottomanska väldet. En rad uppror ägde rum.

När det ottomanska väldet störtade ihop i samband med första världskriget trodde kurderna att tillfället hade kommit när de skulle kunna skapa ett eget land och de uppfattade det som att de hade fått internationella löften. De flesta kurder var vid denna tid boskapsskötande nomader.

Men Turkiet under ledning av den nye ledaren Kemal Attaturk lyckades återupprätta kontroll över de aktuella områdena. I det nya Turkiet fick kurderna rollen av andra klassens medborgare, deras identitet förkvävdes och istället kallades de ”bergsturkar”. Bilden är dock inte helt enkel, många kurder assimilerades också i det turkiska samhället.

Men tankarna på självständighet dog inte, under de kommande decennierna genomfördes en rad uppror mot centralmakten i Ankara.

Liknande processer pågick i andra länder med stora kurdiska minoriteter. Omedelbart efter andra världskriget upprättades till exempel med sovjetisk hjälp en kurdisk stat i västra Iran. Men inom loppet av mindre än ett år hade upproret slagits ner av den iranska centralmakten och ledarna hängdes offentligt.

Husseins övergrepp
Även i Irak har kurderna varit i mer eller mindre permanent krigstillstånd med regeringen i Bagdad. Här har också några av de värsta övergreppen ägt rum. I slutet av 1980-talet dödades exempelvis uppemot 180 000 kurder i Saddam Husseins så kallade Anfal-kampanj. Ett inslag i den var attacken mot staden Halabja, där mer än 5 000 människor gasades ihjäl.

Men Irak är också platsen för det hittills mest lyckade försöket till kurdiskt självstyre. Efter Saddam Husseins nederlag i Gulfkriget 1991 fick de tre nordligaste, kurdiska provinserna i Irak säkerhetsgarantier från FN och USA införde ett så kallade flygförbud över området. Det innebar att irakiskt flyg inte kunde operera där och Bagdad förlorade därmed alla möjligheter att kontrollera provinserna. De blev i praktiken självständiga. Året därpå hölls val till ett regionalt parlament.

Men utvecklingen var mycket skakig och de två dominerande politiska rörelserna, det mer konservativa och nationalistiska KDP och det något mer vänsterinriktade PUK, hamnade ofta i inbördes strider och de tvekade inte att ta hjälp av Bagdad.

Ekonomisk utveckling
Först på senare år, efter den amerikanska invasionen, har läget på allvar stabiliserats. En imponerande ekonomisk utveckling har inletts. Demokratiska framsteg har gjorts men bilden är långt ifrån fläckfri. KDP och PUK är bägge auktoritära, klanbaserade partier. Organisationen Human Rights Watch riktade nyligen mycket hård kritik mot det kurdiska självstyret för allvarliga brott mot de mänskliga rättigheterna. Jämfört med övriga Irak är det dock som en kurort.

I dagens Irak är kurderna de som är de främsta anhängarna av en löslig federal statsbildning där de framför allt är intresserade av så stort självstyre som möjligt, helst inkluderande den oljerika staden Kirkuk. Samtidigt har de kanske ett öga på full själständighet någon gång i framtiden och då också omfattande andra delar av ”Kurdistan”. 

Men nu är det Turkiet som är det stora problemet. Efter att gerillaorganisationen, av EU terroriststämplade, PKK aktiverat sina attacker över gränsen så växer nu alltså kravet i Turkiet på en massiv motoffensiv.

Kurdisk upprorsrörelse
Det revolutionära PKK bildades i slutet av 70-talet som en modern variant av kurdernas upprorsrörelse. Sedan dess har mer än 30 000 människor på bägge sidor dödats i sammanstötningarna.

En del analytiker ser PKK:s senaste offensiv som en något desperat offensiv för att radikalisera kurderna. I det senaste valet övergick många kurder från att rösta på de ”egna” partierna till att rösta på islamistiska AKP. Politiskt har det alltså skett en viss assimilering och efter att Turkiet ansökt om medlemskap i EU har också kurdernas läge allmänt förbättrats.

Det spända läget längs gränsen har under alla omständigheter aktiverat stora krafter med sina egna intressen: USA, NATO, Turkiet, Iran, Irak...

Återigen riskerar kurderna att hamna i kläm mellan stormakterna.

Sten Sjöström
sten.sjostrom@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista