Kulturkrönikan 18 maj

Om tiden genom tiderna handlar Nationalmuseums utställning Tidens form. Man kan bli klocknostalgiker för mindre, som tidningen Vi:s Lars Westman sa när han minns skrälldosan på nattduksbordet, på tidningens CD-skiva om ”utrotningshotade ljud”. Plåtklockan som uppdrogs till natten och tickade genom folkhemmets natt.

Trots paraden av historiska tidmätare och klockor, från runstavar och timglas till digital- och atomur, har Nationalmuseum missat chansen att fokusera nutidsmänniskans extrema förhållande till tid, noterar en utställningsanmälare, som Bo Madestrand i Dagens Nyheter.

Akademiskt närsynt och mest yttre klockprakt, menar skribenten.

   Den norske idéhistorikern Trond Berg Eriksen skriver om en vettlös tidskultur ledd av den moderna ”effektivitetsnarkomanins påfåglar”.

Allt fler har idag fax i båten, telejack på dass, ser på tv från motionshojen och pratar samtidigt i telefonsnöre från örat. Tar kortsemester, äter snabbmat, dricker latte på gatan, och kan numera, berättar Sture Näslund i radions OBS, åka taxi och få tidningsnyheter elektroniskt uppdaterade i baksätet. Näslund ser samma höghastighetssjuka i SVT:s nya så kallade Rapport Play.

   I boken ”Fortare” skriver författaren James Gleick om tidsångesten som 2000-talets kultursjukdom. Idag kan man läsa om exempelvis den unga finanstradern vid datorn som sa sig ha missat sitt livs miljonklipp för ett förargligt toalettbesök.

Vår tids människa lider av permanent jet-lag, finner Gleick.

I bokhandeln finns böcker som ”Minska din stress på tio minuter” och gångna vecka råder oss en tabloidlöpsedel att ”på bara 10 minuter få en dubbelt så snabb dator”.

Tidsfilosofen Gleick kritiserar också medias utveckling mot vad han kallar ”en allt stridare malström av halvinformerat snabbsvammel”.

Vad är det då vi sparar all tid till? Jo, ironiskt nog, ofta till tidsfördriv. Den igensparade tiden fördrivs för att inte förvandlas till leda.

   Armbandsur, framgår av Nationalmuseums utställning ansågs på 1800-talet för feminint för män. På 1930-talet skiftade dock snittmannen från fickur till armbandsur och idag är en dyr Rolex karriärhannarnas på en gång statussmycke och handboja.

Tidsjakten och tidsångesten tycks bara ökar i hastighetsprylarnas och utbrändhetens tid.

Tillfällig tröst kan hämtas i sånt som Slow food eller det gamla vackra ABBA-spåret Andante, andante.

Johannes Ekman
johannes.ekman@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".