colombia

Poliser berättar om fångenskapen

Natten mellan lördag och söndag sänds ett radioprogram som blivit livlinan för alla de som hålls kidnappade i Colombia. Här kan anhöriga skicka meddelanden till sina kära. Men i dag var programmet speciellt.

Fyra av de poliser som fritogs tillsammans med Ingrid Betancour sitter runt studiobordet. Spända ansikten. Efter tio år i fångenskap är de ännu inte vana vid friheten.

När den välkända signaturmelodin spelas har de svårt att hålla tillbaka tårarna. Men när programledaren frågar vad de kände när helikoptrarna landade så blir svaret lite oväntat.

– Ilska, jag kände ilska, svarar John Jairo Durán.

Han trodde att det var en internationell kommission som kom, inte för att hämta ut dem, utan bara för att se på dem. Kanske skulle en läkare vara med. Kanske någon journalist.

– Jag bestämde mig för att inte säga någonting. Jag vägrade att spela pajas åt Farc, vägrade acceptera att mitt liv hade reducerats till detta, en vara som Farc har satt pris på, säger John Jairo Durán.

När de band hans händer så brast det för honom och han skrek ut sin ilska.

Men sedan ler han. Det var ju inte alls som han trott.

De fyra berättar om vilken betydelse radion hade för dem och de skrattar när de minns knepen de hittade på för att hålla liv i sina apparater. Hur de laddade batterierna genom att slå på dem eller lät dem ligga i vatten under ett dygn.

Men John Jairo Durán bär på en smärta han måste få ur sig. Det handlar om hans bästa vän i fångenskapen. En annan polisofficer som han delade allt med.

– När vi träffades först kände jag inom mig att vi aldrig skulle skiljas åt. Han var en tvillingsjäl.

Men efter några år blev han sjuk. John Jairo skötte honom. Tvättade honom, bar honom till hålet där de gjorde sina behov. Men han blev bara sämre. Till sist slutade han helt och hållet med att äta.

– Jag bad honom att anstränga sig för att åtminstone få i sig någonting.

Men nej. Den vård han fick gjorde honom bara sämre och till sist tynade han bort. Men John Jairo fick inte ens begrava sin vän.

– Jag är ledsen, men jag måste få ur mig det. Det gör så ont. Vi hade inte ens rätt att bli sjuka.

De andra fritagna poliserna kramar om honom.

– Det är slut nu, säger de, det är slut.

Men John Jairo Durán skakar bara på huvudet.

Lars Palmgren, Bogotá
lars.palmgren@sr.se