1 av 4
Demonstration i Colombia 2007 på FN:s dag mot våld mot kvinnor. Foto: Lotten Collin/SR.
2 av 4
Condoleezza Rice
3 av 4
Peking 1995.
4 av 4
FN:s generalsekreterare Ban Ki-Moon.

Effekten av ny FN-resolution ifrågasätts

Den 19 juni antog FN:s säkerhetsråd enhälligt resolution 1820, om sexuellt våld mot civila och våldtäkt som krigsbrott. 1820 är en fortsättning på resolutionen 1325 från år 2000, som behandlade kvinnor, fred och säkerhet och tog upp frågor om sexuellt våld i krig. Den nya resolutionen vill, snart åtta år efter den förra, återigen klargöra att det internationella samfundet har ett ansvar. Men kvinno- och människorättsorganisationer är inte enbart positiva till nyheten.

Debatten som föregick resolution 1820 var initierad av USA och utrikesminister Condoleezza Rice, och den antogs enhälligt av säkerhetsrådet. Jämfört med tidigare utfästelser från FN innehåller den några nyheter. Den fastställer att våldtäkt kan vara en krigshandling och ett brott mot mänskligheten, något som redan Genèvekonventionerna lät antyda i mer vaga formuleringar. Den markerar att säkerhetsrådet kan sätta in riktade sanktioner då systematiska våldtäkter begås i en inomstatlig eller internationell konflikt. Och, kanske viktigast, den kräver att FN:s generalsekreterare om ett år, i juni 2009, ska lämna in en utförlig rapport som redogör för utbredningen av sexuellt våld i konflikthärdar världen över.

Men redan nu höjs röster om att detta bara är ytterligare en av FN:s papperstigrar vars egentliga syfte är att dölja det faktum att ingenting görs i praktiken. Redan 1995 sammankallade det civila samhället och FN till den hittills största kvinnokonferensen i världen, som hölls i Peking. Där konstaterades det att kvinnor, och därmed hela samhällen, drabbas hårt av genusrelaterat våld, och man uppmanade FN att ta ett större ansvar för deras säkerhet. Sedan dess har en mängd dokument kablats ut om vikten av att kvinnor och kvinnors nätverk finns med i de forum där de viktiga besluten tas, samt att det juridiska ramverket anpassas för brott som specifikt drabbar dem.

Samtidigt rapporterar Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet (IKFF) att inga kvinnoorganisationer öppet konsulterades inför den nytagna resolution 1820 - en paradox som speglar situationen i de många länder där våldtäkter mot kvinnor från väpnade grupper, militärer och inte minst FN:s egen personal, fortsätter obehindrat. Det trots att resolution 1325 från år 2000 specifikt belyste kvinnors betydelse som politiska subjekt i fredsförhandlingar och juridiska processer - inte endast som krigsoffer.

IKFF fruktar att den nya resolutionen kan innebära ett steg tillbaka i den utvecklingen, då man nu lyfter fram offerbilden på bekostnad av vikten av ett integrerat deltagande från både män och kvinnor i fredsprocesser.

Men många anser ändå att sexuellt våld är en så underprioriterad fråga att man bör glädjas åt den lilla uppmärksamhet och de få lagar och deklarationer som går att vifta med i sammanhang där sexuellt våld bör belysas. Heather Harvey skriver i brittiska The Guardian att den nya resolutionen visserligen inte innehåller någon färsk analys eller tidigare okänd information, men att kvinnoaktivister ändå bör applådera dess tillkomst. Allteftersom ramverket av lagar och regler tätnar i frågan om kvinnors säkerhetssituation i konflikter så kommer det i fortsättningen bli svårt för makthavare att se mellan fingrarna i länder som Demokratiska Republiken Kongo, Sudan eller Elfenbenskusten.

Människorättsorganisationen Human Rights Watch är av samma åsikt. De skriver att FN, och särskilt säkerhetsrådet, i och med den nya resolutionen målar in sig själva i ett välbehövligt hörn. Så sent som i juni 2007 beslöt rådet att inte förlänga FN:s arbete mot sexuellt våld i Elfenbenskusten, trots otaliga rapporter om ökande sexuellt våld mot kvinnor och flickor i landet. Situationen är densamma i många länder där man negligerar eller motsätter sig ett aktivt arbete mot systematiska våldtäkter som är svåra att kartlägga och förhindra. I och med att FN nu ålägger generalsekreteraren Ban Ki-Moon att rapportera om genusrelaterat våld i konflikthärdar världen över, kanske också säkerhetsrådet framöver tvingas utfärda de sanktioner de nu endast vagt hotar att utfärda.

Dessutom menar Human Rights Watch att det är en framgång att säkerhetsrådet ens tar sig an denna polemiska fråga, eftersom exempelvis Kina, Indonesien och Ryssland menat att det inte ligger i rådets mandat. Och eftersom många regeringar världen över, i krig såväl som i fred, står handfallna inför våldtäkter generellt, är det förståeligt att en kolloss som FN inte heller förändras, eller kan förändra, över en natt.

Frågan är dock fortfarande om framtidens skugga är lång nog för att räcka till åt alla de kvinnor och flickor som drabbas av sexualiserat våld i Darfurprovinsen, Burundi eller Colombia. I Colombia bedrivs ett envetet arbete för att få kvinnor att vittna om det våld som de utsatts för av både statlig militär, gerilla och paramilitära grupper. Men än så länge är resultatet skralt: endast 21 kvinnor av de tusentals som rapporterats våldtagna av paramilitära styrkor har ställt upp för att vittna i de förhör av milisens ledare som hållits under 2007. Anledningarna till det är flera; vittnesskyddet är undermåligt och information som lämnas in till polisen strilar snart ner till paramilitära befälhavare. Samtidigt menar landets regering att våldet är något högst slumpartat, en produkt av enfald och grymhet, alltså inte den krigshandling som FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter och kvinnoorganisationer klassificerar våldtäkterna som. I vissa regioner i Colombia har det uppstått en hel generation barn som kallas ”paraquitos” (ung. de små paramilitärerna), som är frukten av dessa systematiska våldtäkter mot civila kvinnor på landsbygden.

Detsamma gäller Sudan och dess president Omar al-Bashir, som envetet förnekar att de systematiska våldtäkterna som utförs av milisen mot kvinnor i Darfur ens existerar. Senast i mars menade al-Bashir att : ”det går emot den sudanesiska kulturen att göra något sådant. Det existerar inte hos oss.” Det trots att otaliga rapporter från FN, Amnesty International och Human Rights Watch visat på motsatsen: kvinnor med familjer som flyr undan den räd av sexuellt våld som eskalerar och drabbar civilbefolkningen allt hårdare.

De positiva resultaten av kampen mot sexuellt våld är främst juridiska - de rättsliga efterdyningarna till konflikterna i Rwanda och Jugoslavien blev till milstolpar för uttolkningen av både Genèvekonventionerna och deklarationerna om mänskliga rättigheter. Glappet mellan verkligheten och den rättsliga sfären i Haag är dock fortfarande stort - och vägen dit lång för de kvinnor som drabbas av sexualiserat våld. Human Rights Watch avslutar sitt uttalande med att konstatera att säkerhetsrådet nu än en gång asfalterat vägen dit, men fortfarande återstår det att se ifall FN kan gå hela vägen fram.

Lotten Collin
lotten.collin@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista