1 av 4
Förstörda bostäder följder av kriget. Foto: Sergei Grits/Scanpix.
2 av 4
klicka för grafik
3 av 4
Rosornas revolution fick Saakasjvili till makten. Foto: Sergei Grits/Scanpix.
4 av 4
Micheil Saakasjvili

Georgienkriget kom överraskande

På morgonen den 8 augusti 2008 vaknar Europa till tv-bilder på brinnande hus och gråsvarta rökpelare över Sydossetiens regionala huvudstad Tschinvali. För de många invånare i Georgien och Ryssland som helt sedan Sovjetunionens sönderfall vant sig vid ett uppskruvat tonläge och retoriska utfall de båda länderna mellan genom åren kom kriget ändå som en överraskning.

Ända sedan Georgien blev självständigt 1991, efter att stat efter stat brutit sig loss från Sovjetblocket och förklarat sitt oberoende gentemot Moskva, har Georgien brottats med att bevara sina territoriella gränser såsom kartan märker ut dem. De två utbrytarprovinserna Abchazien och Sydossetien har aldrig accepterat centralregeringen i Tbilisi utan gjorde omgående motstånd, varpå ett blodigt krig bröt ut i början av 1990-talet. En konflikt som dödade över 1 000 personer i båda provinserna och drev tusentals etniska georgier i utbrytarområdena på flykt.

När Georgiens nederlag blev alltför uppenbart skrevs ett fredsavtal där regionerna gavs en viss autonomi, det var dock en kompromiss som ingen av parterna varit särskilt nöjd med genom åren. Sedan dess har de två områdena endast varit en del av Georgien på kartan. Abchazien och Sydossetien har båda haft sina egna regionala regeringar med stöd från Moskva, och många invånare har getts ryskt medborgarskap för att fritt kunna röra sig över gränsen norrut.

Sedan har konflikten gått i vågor - ibland blossat upp för att sedan lägga sig igen utan några större blessyrer, trevande längs den politiska linje som Moskva och Tbilisi mejslat fram under 90- och 2000-talen. Efter den så kallade rosornas revolution 2003 då den aggressivt västvänlige presidenten Micheil Saakasjvili kom till makten har dock tonläget fastnat i en ständig falsett mellan den forne supermakten och det lilla kaukasiska landet som envetet sökt sig mot Europa och USA och dess respektive finrum; EU och Nato.

Men trots det så kommer det plötsliga kriget som en total överraskning för alla som inte följt konflikten inifrån de politiska makthavarnas huvuden. Varför just nu, varför just i Sydossetien, trots att det är den andra utbrytarrepubliken, Abchazien, som varit den diplomatiska konfliktens nav under våren? Många vitt skilda svar på dessa frågor har getts av politiska bedömare, men ingen av dessa har gjort anspråk på att vara hela sanningen. Ett trivialt svar är att Georgien ville ta tillfället i akt att under OS inleda ett blixtkrig som Moskva inte skulle hinna besvara. Andra säger att konflikten har direkt korrelation med det beslut som Natoländerna tog i april om att någon gång i framtiden bevilja Georgien medlemskap i försvarsalliansen. Ett faktum som retat gallfeber på Ryssland och tycks ha oroat de autonoma regeringarna i Abchazien och Sydossetien som i brist på fullständig självständighet föredrar att tillhöra grannen i norr.

Det är med största säkerhet sant att de än stapplande, de än medvetna stegen som Georgien tar mot att bli en fullskalig och accepterad demokratisk stat efter västländernas fastställda mått, har irriterat Ryssland. USA har varit pådrivande i processen med att få med Georgien och dess grannland Ukraina på tåget mot Nato, men Tyskland och Frankrike har ständigt dragit i bromsen och intagit en mer försiktig hållning. Det löfte till det georgiska folket om att återta de två utbrytarregionerna som president Saakasjvili gav när han tillträdde 2004, har också vållat honom en uppsjö av problem. Skorrande och återkommande inrikespolitiska skandaler ledde till nyval i januari i år. Ett val som hastigt utlystes och som Saakasjvili själv vann med överväldigande majoritet, dock inte utan viss kritik från valobservatörer och oppositionella.

Georgien har gång på gång sökt visa att man ser Europa som sin självklara tillhörighet, inte minst genom symboler såsom hela raddor med EU-flaggor utanför strategiska politiska huvudkvarter i huvudstaden Tbilisi, medverkan i Eurovision Song Contest och kartböcker där Georgien tydligt ses tillhöra Europa och inte Asien. Såväl kulturellt, politiskt som geografiskt strävar Georgien västerut, det är dock oklart ifall denna strävan besvarats. Frågan har onekligen ställts på sin spets under kriget med Ryssland, där Georgien tidigt ropade på konkret hjälp utifrån. Men förutom militärflygplan med humanitära hjälpsändningar och skarpa diplomatiska uttalanden så fick Georgiens förfrågan inget europeiskt eller amerikanskt svar, och Natomedlemskapet anses av många bedömare vara än längre bort nu än för bara några veckor sedan.

Samtidigt är Georgien ett land med många identiteter och många lojaliteter, i en världsdel som präglas av samma karakteristik. Alla nationerna i södra Kaukasus har under 1990-talet haft svårt att fastställa vilka deras internationella och regionala gränser egentligen är - och vad det innebär i relationen till grannarna. Det tydligaste tecknet på detta är de uppbrutna gränserna mellan Armenien och Azerbajdzjan, där länderna går omlott med stängda gränser och sedan länge avskurna områden där visum och långa omvägar krävs för att ta sig fram i konfliktens eftermattning. Armenien gör anspråk på den lilla enklaven Nagorno-Karabach som ligger inuti Azerbajdzjan, som i sin tur har sitt land delat i två med en halva på andra sidan Armeniens statsgränser.

Vägarna avspeglar den fastfrusna situation som uppstått efter gamla konflikter och som förvärras av de utomstående lojaliteter som de olika staterna bekänner sig till. Armenien är en nära allierad med Ryssland, men har också en nära relation med USA där en stor armenisk minoritet bor efter den omfattande flykten under det armeniska folkmordet 1915-22. Georgien har en stor rysk minoritet men närmar sig sakteligen väst, och Azerbajdzjan har genom sina olje- och gasfyndigheter i Kaspiska havet försökt hålla sig väl med såväl Ryssland som USA och inte ta ställning i den konflikt som länge varit under uppsegling.

Det som många fruktat efter att kriget mellan Ryssland och Georgien blossat upp är att de många minoriteter i både norra och södra Kaukasus som gör anspråk på självständighet från ett oönskat moderland ska få ytterligare energi av de senaste veckornas krig. Ett krig som än så länge inte nått sitt slut och som troligen kan leda till ett än mer uppsplittrat Kaukasien.

Lotten Collin
lotten.collin@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista