Foto: Fredrik Persson/Scanpix.

Valtankar från Route 66

Albuquerque ons 2008-10-08 sv tid 03.34

När man kör från de norra delarna av Colorado till Albuquerque, New Mexico, har man Klippiga Bergen till höger. Nästan hela tiden. Det är tryggt sällskap. Och det är när man sitter där, timme ut och timme in och ser de enorma vidderna och branta sluttningarna som man inser hur oändligt stort det här landet är. Och hur mångfacetterat. Och det är då i alla fall jag inser att valutgången inte alls är så självklar som många verkar vilja göra gällande.

Det finns några saker i livet som jag ofta tänk att jag skulle vilja göra. Jag har velat köra en lång sträcka med bil genom de västra delarna av landet, där man ser motorvägen flera mil framför sig, jag har velat se om Klippiga Bergen är lika dramatiska som de är i Västernfilmerna (de var de) och jag har på något sätt ändå alltid tänkt att det vore lite märkvärdigt att få ta in på ett sånt där filmiskt, klassiskt och slitet vägmotell längs Route 66 någon gång.

Och när jag nu sitter på Highway House i Albuquerque, New Mexico, och Route 66 går förbi utan dörrarna så känns faktiskt lite märkvärdigt. Och väldigt långt ifrån New York, fast ändå inte. Det är sånt där motell uppbyggt som en öppen kvadrat, husen är i tvåvåningar och byggda kring en innergård där man ställer bilen.

Route 66 utgör huvudgatan i staden och runt omkring den, just här, finns låga byggnader med affärer och krogar. Albuquerque har bjudit på perfekt väder idag, lagom varmt, torr värme, som en svensk försommardag, himlen har varit vackert ljusblå och bergen har stått och lockat med sin skönhet i fjärran, timme ut och timme in.

Route 66 såg sina allra mest klassiska glansdagar för många år sen. Men att tänka att någon glider in sin bil efter att ha tillbringat mil efter mil i bilen längs vägen, kanske ända från Chicago, är väldigt fascinerande, fortfarande. I alla fall för mig.

För det är ju, känner jag, så mycket som vi inte förstår med USA. Med den delen av landet som fascineras av Sarah Palin. Jag vet inte hur många svenskar jag har hört som har suckat över hennes, som de tycker, reaktionära åsikter om abort och religion t ex. Eller över hennes oförmåga att namnge vilka dagstidningar hon läser som guvernör, i en intervju i CBS för några veckor sedan. Suckarna kommer förstås för att man inte delar dessa åsikter, men kan säkert också komma för att vi helt enkelt inte förstår hur man kan tänka så.

Därför blir det så fascinerande och starkt när man, så här ute på en lång tripp, träffar på den ena efter den andra som formligen älskar Sarah Palin och hennes åsikter. Som tycker att hon har givit USA hoppet tillbaka. Anhängare som är lika hoppfulla om hennes möjligheter att skänka nytt liv till det här landet, som Obamaanhängare har varit länge nu, om hans möjligheter att göra samma sak.

Och det är när jag lämnar östkustens mediers – det måste erkännas – rätt partiska kommentarer och glirande Palininslag och artiklar och istället pratar med dessa människor, hör deras glädje och framtidstro, som jag på något sätt inser att det är så mycket som inte inte förstår med USA. Och som gör att jag inte alls är beredd på att skriva under på åsikten att Obama nu i princip har säkrat segern och att tiden håller på att rinna ut för McCain och Palin.

Visst, det är otvetydigt så att de ekonomiska stormarna spelat Obama i händerna och att han har gått framåt i många opinionsmätningar. Men kom ihåg, det återstår över en månad till valet och väldigt mycket kan hända ännu. Speciellt är jag tveksam eftersom det redan i den här valkampanjen, inklusive den kring primärvalen, redan har hänt så otroligt mycket, och osannolika saker.

Men det är förstås inte bara svenskar som suckar över Sarah Palin. Även många amerikaner gör det också. Alltså, det som inte tänker rösta på henne, särskilt de riktigt hårdföra Clinton och Obamaanhängarna. De tycker närmaste det är pinsamt att hon snart kan vara landets vicepresident och såsmåningom kanske t o m dess president.

Och detta formliga förakt för Palin från den andra sidans amerikaner är ett annat exempel på något som blir tydligt när man är ute och reser i landet. Nämligen den enorma splittring, klyfta, ja nästan ravinliknande delning, som byggts upp i landet de senaste åren.

Säg t ex bara ordet Irakkriget eller viska ”War on terror” och du får direkt väldigt starka, motstridiga reaktioner. Och väldigt känslostarka. Jag pratade med en barägare i bergen ovanför Fort Collins, Colorado, som med ett bekymrat skratt sa att hon hade förbjudit politiska samtal i sin bar. Det blir för känsloladdat och för aggressivt annars, säger hon.

Och är det något jag är nyfiken på vad nästa president ska göra när den får nycklarna till Vita Huset i januari nästa år, så är det hur den ska kunna bygga en bro över denna ideologiska, känslomässiga ravin.

Det är något man kan tänka på när man sitter på ett klassiskt Route 66-motell i New Mexico.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".